Etikett: torparväxt

Humlorna älskar våra aklejor

Aklejorna är bland de mest lättskötta och tacksamma perenner som vi har i gläntan. Den enda nackdelen som jag kan komma på med dem är att de är vääääääääldigt bra på att fröså sig. Så den trädgårdsmästare som vill ha militärisk ordning i rabatterna får vara noga med att ta bort alla fröställningar.

enkel vit akleja, närbild snett underifrån, visar de långa ståndarna tydligt
Vanlig enkel vit akleja.

För den vars smak lutar mer åt excentrisk engelsk villaträdgård eller svensk torpardito är aklejan nästintill ett måste. En lättskött perenn som pryder varje rabatt. Aklejan är också en växt som anses vara osmaklig för rådjuren.

Någon av de tidigare ägarna till stugan försökte hålla en enhetlig stil med bara vita blommor i rabatten. Nu växer det vita aklejor lite här och där. Det är bra. För vita blommor attraherar nattaktiva insekter som blir mat till gläntans egen fladdermus.

halvfylld akleja med ljuslila yttre blomblad
Halvfylld akleja med ljuslila ytterblad.

Jag skulle ge aklejorna toppbetyg som humleväxt. Åtminstone för de humlearter som har tillräckligt långa tungor för att nå in till nektarn i botten av sporrarna. Sådana humlor är som galna i aklejorna. Det är förstås mycket möjligt att andra humlor tjuvar nektarn genom att bita hål i blommorna. Då snuvar de också växten på pollinering.

fylld röd akleja med gula ståndare
Fylld röd akleja.

Här och där i rabatterna står det också lågväxta röd aklejor med fyllda blommor. Jag undrar om de här plantorna möjligen kan vara ”hallonaklejor”?

Den typen av blommor är inte till någon större glädje för pollinatörerna. Möjligen med undantag för små skalbaggar. Hade vi en liten tomt skulle jag kanske ersätta de här aklejorna. Nu får de stå kvar, lite på undantag, och vara gulliga.

Jag kommer förstå ta frön till vårens fröbytardag. Det som är mindre attraktivt för mig kan vara oemotståndligt för någon annan. Som i sin tur har det jag letar efter.

enkel akleja med ljuslila sporrar
Enkel, ljuslila akleja.

Aklejor är inte bara härdiga och pigga på att fröså sig. De är också otrogna små rackare som gärna korsar sig och ger upphov till nya varianter. När jag ser mig omkring i gläntan undrar jag osökt över vilka av aklejorna som ursprungligen såtts eller planterats här och vilka som är nya, väldigt lokala, sorter?

halvfylld akleja med röda och ljusgröna ytterblad
Halvfylld ljusröd och -grön akleja.

Av alla de aklejor som växer i gläntan är min favorit den som mest påminner om en helt annan blomma. Den halvfyllda ljusröda med gröna knoppar får mig alltid att tänka på humleblomster. Att blommorna inte är lika strikt symmetriska som de enkla varianterna utan nästan lite slarvigt ihopsatta tycker jag bidrar till charmen.

Mera regnvatten

Vårregnen är både en utmaning och en möjlighet. Vi vill avleda så mycket som möjligt av vätan från torpargrunden till gräsmattan. Då är raindrains perfekta.

i framkanten en raindrain fastsatt på stupröret, i bakgrunden en svart regntunna med nät över toppen och en vit hink framför
Fyrtal i vattenhantering: hink, tunna, stuprör och raindrain.

Samtidigt vill jag ha regnvatten till de buskar och träd som vi planterat de senaste åren. Stödvattning behövs under en lång tid för att hjälpa dem etablera sig.

Då kommer vattentunnorna fram. Varje hink hämtad ur en av dem är en som jag inte behöver pumpa upp från grundvattnet. (Näten ligger över för att förhindra törstiga smådjur från att drunkna.)

Tillsammans blir det enkel vattenhushållning som sköter sig självt. Mestadels.

Gulle-gulle-blågull

små blågullsblad spirar i rabatten, bredvid en ljust lila namnetikett
Det är bladen som gett blågull dess andra namn: ”Jakobs stege”.

I rabatten har ett par blågull (Polemonium caeruleum) överlevt sin första vinter. Oklart om det är tack vare, eller trots, det milda vädret? Plantorna hade jag dragit upp som vintersådd och fröna fick jag på en fröbytarkväll.

Traditionsenligt. Närodlat. Både modernt och beprövat. Faktiskt det perfekta sättet att skaffa fler mormorsväxter till gläntan.

Några buskar ligger risigt till

För att inte glömma bort sådant som skall göras i trädgården skriver jag listor. Efteråt är det väldigt tillfredsställande att kunna pricka av punkterna en och en. Nu har det milda vintervädret gett mig nya idéer.

vinterkala grenar på en snårig, och risig ölandstok
Den här ölandstoken skulle kunna vara luftigare.

Under vårvintern skall jag försöka komma ihåg att föryngringsbeskära ölandstoken. Inte så drastiskt att jag sågar ner hela busken till ett par decimeters höjd. Nej, jag nöjer mig nog med att klippa ner ungefär en tredjedel av de äldsta grenarna. Resultatet borde bli en blandning av nya skott och äldre kvistar med blommor.

vinterkal och rätt så risig bondsyren
Här krävs det såg, inte bara sekatör.

Bondsyrenerna kräver också extra uppmärksamhet i vår. Där måste jag ta bort rotskott. Risken är annars att de tar över perennrabatten. Sedan är det hög tid att gallra ut de äldsta grenarna på dem också.

Nyligen läste jag att bondsyrenerna kan komma att klassas som invasiva. De är tämligen nya tillskott i svenska trädgårdar och starkväxande. (Ibland känns det som om ”invasiv” bara är ett nytt namn på ”torparväxt.”) Under tiden det avhandlas  tänker jag i alla fall sköta om, och hålla efter, våra syrenbuskar efter bästa förmåga.

Gullbollen vägrar ge upp

Det är bara en knapp månad sedan gullbollen (Rudbeckia lacinata ‘Goldball’) var som vackrast. I toppen vajade fullt med knytnävsstora, fyllda gula blommor.

närbild på gullboll
Det är lätt att se hur gullbollen fått sitt namn.

Tack vare det nya växtstödet strävade stjälkarna uppåt istället för att lägga sig platt. Åtminstone tills höstregnet tyngde ner dem. Nästa år blir det dubbla växtstöd.

Jag har också varit flitig med att ta bort de överblommade blommorna. Min tanke var att det skulle minska risken för mögel. Höstluften är ju fuktig.

små mini-blommor växer på gullbollens stjälk, i bakgrunden en hand
Mini-blomster växer från bladfästena.

Knipsandet har också stimulerat gullbollen att sätta nya blomknoppar. Varje ny blomma blir mindre än den föregående. Storleken spelar däremot ingen roll för de pollinatörer som fortfarande är aktiva. Flugorna, skalbaggarna och blomflugorna uppskattar de små blommorna minst lika mycket som de stora.