Tagg: talgoxe

Stjärtmesar

Det är fortfarande minusgrader om nätterna. Många hungriga fåglar lockas av maten som vi erbjuder. För flera av dem är det viktigt att först jaga bort alla konkurrenter innan de själva får ro att äta.

Rangordningen vid utfodringsplatsen utkristalliserar sig så småningom. Den hänger inte nödvändigtvis ihop med storleken.

Talgoxen flyttar på sig för hackspetten. Hackspetten flyttar på sig för nötväckan. Nötskrikan flyttar på sig för hackspetten och nötväckan. Koltrasten är ett nervknippe och flyttar på sig för alla som tittar snett på den. Blåmesen flyttar inte på sig för någon och kan utan problem köra bort fåglar som är mångfalt större än sig själv.

Nötväckan är möjligen den enda av fåglarna som skulle kunna stå emot blåmesen men den har hittills varit ovillig att ta en konflikt.

stjärtmesar på fågelmatare
Jordnötter och ister. Det är smaskens för små mesar.

Och så har vi också haft fint besök av några fåglar som vill umgås i flock. Fyra stjärtmesar (Aegithalos caudatus) har kommit förbi flera gånger.

För deras del är det framför allt isterkrukan som lockar. Till skillnad från de övriga matgästerna besöker de gärna den tillsammans. Som mest har jag sett tre stjärtmesstjärtar sticka ut ur den samtidigt.

Det är första gången som jag kunnat se dem på så nära håll. De är verkligen några riktigt förtjusande små fjäderbollar.

Annonser

Massor med kalorier på menyn

Vintern vill inte släppa greppet riktigt ännu och väderprognoserna är inte så uppmuntrande. Det kommer att bli fler kalla nätter med minusgrader innan det äntligen vänder.

kruka fylld med ister och fågelmat
Ister, frön och havregryn – energisnacks för fåglarna.

Det var med tanke på den ihållande nattkölden som jag gjorde en ny fettbomb till fåglarna. Nu använde jag en blomkruka som form och fyllde den till randen med havregryn och skalade solrosfrön. Smält ister band samman grynblandningen. En kvist fick dubbel användning som propp i avrinningshålet och tänkt sittpinne.

upphängd isterkruka med fågelmat
Krukan hänger nära buskarna. Lite mer skyddat.

När vi tittade till stugan passade jag på att hänga upp isterkrukan i pergolan. Den hamnade relativt lågt. Jag misstänker att en motiverad skogsmus kan hoppa från rosorna till pinnen. Händer det så är det ingen katastrof. Mössen skall också leva och krukans innehåll räcker förhoppningsvis till många hungriga smådjur.

fågelkakan nästan helt uppäten
Bara bottenskrapet kvar i formen.

Energipåfyllnaden blir nog uppskattad eftersom fågelkakan nästan är slut. Men precis som vid våra tidigare besök blev jag grundligt utskälld av fåglarna för att jag uppehöll mig vid maten. Den här gången var det talgoxe, nötväcka och stor hackspett som alla varnade för den farliga tvåbeningen.

Som min sambo konstaterade: ”Bara för att du är naturälskare betyder det inte automatiskt att naturen älskar dig.” Så sant som det är sagt!

Holkstädning

Det var hög tid att rensa ur holkarna på gammalt bomaterial. Gör jag det i februari störs inte häckningen. Då har inte småfåglarna börjat hävda sina revir ännu.

Visserligen skulle de utan problem kunna bygga ett nytt bo ovanpå det förra. Tyvärr  kommer det boet då närmare ingångshålet – vilket gör det lättare för rovdjur att komma åt ungarna.

Nä, det är mycket bättre att sätta ett kryss i almanackan och rensa bort det gamla bomaterialet.

flugsnapparbo i fågelholk
Här bodde det svartvita flugsnappare.

I somras bodde det fåglar i alla holkarna. Där fanns blåmes (Parus caeruleus), talgoxe (Parus major) och svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca).

Av de tre verkar det bara vara blåmesen som haft otur med en kull. Jag hittade en död unge nedtrampad i bobalen. Förra året var det talgoxparet som hade drabbats.

sädesärlebo på snö
Konstfärdigt bo, naturligvis byggt ovanpå holken.

Våra datumflyttande sädesärlor (Motacilla alba alba) anländer inte förrän andra veckan i april. Passade ändå på att rensa bort deras bo när jag hade stegen framme. Precis som koltrasten har sädesärlorna använt mossa som camouflage.

Det är skygga fåglar som bor på vår tomt. Inte kaxiga storstadsmesar.

Dags att testa vingarna

Helt plötsligt satt det en beigebrun boll med röd hätta i granen i skogsbrynet. Det var en hackspettsunge som, med en något förvånad uppsyn, såg sig omkring.

”Jaså, är det så här det är utanför boet?”

ungfågel stor hackspett
Här sitter jag i en gran och är osynlig.

Den tog det lugnt. Väntade på att någon av föräldrarna skulle komma med mat. Kliade sig förstrött i huvudet.

Efter kanske fem minuter kom det en vuxen fågel flygande. Då blev det uppenbart att ungen var en större hackspett.

Ankomsten av den vuxna hackspetten gjorde däremot rödhaken rosenrasande.

Rödhaken vet att hackspettar äter fågelungar. Och rödhaken har sitt bo i närheten. Därför gick den omedelbart till attack och jagade bort hotet.

talgoxe med larv i näbben
Hemleverans av käk är inte ett nytt påfund.

Större hackspetten är inte den enda som haft fullt upp med att hitta mat till sina ungar. Vi har återigen haft hyresgäster i alla fågelholkarna. Den här gången är det talgoxe, blåmes och svart vit flugsnappare som byggt bo.

Eftersom vi bara besökt stugan på helgerna är fåglarna inte vana vid människor. Mesarna har förstås skällt på oss så fort vi satt foten på tomten. Flugsnapparen har flugit som en diskret skugga utan att gett ett enda ljud ifrån sig.

Nu verkar det som om alla tre lyckats få ut sina kullar. Solgläntan ekar inte längre av gälla skrik efter mat, mat, maaaaat! Betydligt lugnare men samtidigt lite trist.

 

Tillfälligt bakslag

I påskhelgen föll temperaturen plötsligt och dramatiskt. Nätterna blev återigen riktigt kalla. Jag fyllde på med mer jordnötter i fågelmataren. De fåglar som behövde extra energi var mer än välkomna på besök.

nötväcka på jordnötter
Nötväckan kom till matningsplatsen.

Det blev en strid ström av gäster. Blåmes och talgoxe kunde faktiskt samsas om maten. I alla fall så länge de satt på var sin sida av påsen. Nötväckan var också den en flitig besökare. Bofinken hoppade runt på marken och åt av de smulor som trillade ner.

stor hackspett hona på jordnötter
Likaså den stora hackspetten. Den här gången en hona.

Den som verkligen armbågade sig fram till maten var hackspetten. Där var det inte tal om att vara generös och dela med sig. Tvärtom. Andra hackspettar jagades också de bort utan pardon.

Nu noterade jag att den stora hackspetten har två olika teckningar. Den av dem som har en röd fläck i nacken, det är hanen. Den som saknar en sådan markering, det är honan.

rödhake på jordnötter
Till och med rödhaken lät sig väl smaka

Mest förvånad blev jag över rödhaken. Min uppfattning var att den främst äter insekter, och därefter bär? Tydligen räknas jordnötter in bland det som ingår i en fullvärdig kost.

Det vete fåglarna

Enligt den kinesiska kalendern är 2017 Tuppens år. Det passade alltså bra att den gångna helgen ägnades åt våra befjädrade grannar.

blames-pa-jordnotspasen
Blåmesen gömmer sig bakom fågelmaten.

En av de två jordnötspåsarna som jag hängt upp i pergolan flyttades till paradisbusken. De skyggaste fåglarna besöker hellre den platsen. Där är de mer skyddade.

hackspett-pa-jordnotspasen
Hackspetten är mer framfusig och tar för sig.

På de jordnötterna som blev kvar saknades det inte hungriga matgäster. Under helgen var det en strid ström av blåmesar, talgoxar och hackspettar som avlöste varandra. Allra helst hackspettarna var väldigt stridslystna och försvarade maten mot andra besökare.

koltrastbo-med-hal
Koltrastboet har ett urtag. Lagom plats för stjärtfjädrarna.

En viktig uppgift att få gjord den här helgen var att rensa ur holkarna och förbereda dem för flyttfåglarnas ankomst. I det gamla bomaterialet finns det parasiter och fågelloppor. Att ha långa gummihandskar när jag städade kändes därför som en lämplig skyddsåtgärd.

talgoxholken
Här har det skett en tragedi. Två döda ungar låg kvar i holken.

Inne i talgoxholken möttes jag av en sorglig syn. Där var det två ungar som inte hade klarat sig. Orsaken till dödsfallen var inte lätt att se så här långt efteråt. Jag städade ur och hoppas verkligen att årets häckning får bättre resultat.

Trångbott

”Det är tyst i holkarna. Jag tror att både koltrasten och talgoxen har flyttat”, sade sambon.

Visst var det synd att vi gått miste om den komiska synen av små truliga fågelungar i snåren, men sådant är livet. Naturen anpassar inte schemat efter när vi är på plats.

Men kanske fanns det ändå något kvarlämnat i koltrastboet som kunde ge en ledtråd till om häckningen varit lyckad? Med ungarna utflugna kunde jag titta efter utan att störa den skygga honan.

Sagt och gjort, jag styrde kosan mot holken!

Och oj, vad fel vi hade båda två!

Koltrastungar
Nej, du ser fel. Det finns definitivt inte några fågelungar här!

Det var inte alls tomt i boet hos koltrastarna. Istället låg det minst två ungar där och tryckte. De var blickstilla och helt tysta för att undvika upptäckt. Bara ögonen rörde sig.

Som tur var noterade jag mitt misstag och hann stanna innan jag kom för nära.

Ännu mer lyckosamt var att kameran hade rätt objektiv för att kunna plåta trots avståndet. Efter att ha knäppt bilden gick jag runt en kort stund och låtsades som om jag inte alls hade sett dem. Sen gick jag tillbaks till stugan och visade bilden på trastungarna för sambon.

Däremot verkar talgoxholken vara övergiven på riktigt.