Tagg: talgoxe

Dags att testa vingarna

Helt plötsligt satt det en beigebrun boll med röd hätta i granen i skogsbrynet. Det var en hackspettsunge som, med en något förvånad uppsyn, såg sig omkring.

”Jaså, är det så här det är utanför boet?”

ungfågel stor hackspett
Här sitter jag i en gran och är osynlig.

Den tog det lugnt. Väntade på att någon av föräldrarna skulle komma med mat. Kliade sig förstrött i huvudet.

Efter kanske fem minuter kom det en vuxen fågel flygande. Då blev det uppenbart att ungen var en större hackspett.

Ankomsten av den vuxna hackspetten gjorde däremot rödhaken rosenrasande.

Rödhaken vet att hackspettar äter fågelungar. Och rödhaken har sitt bo i närheten. Därför gick den omedelbart till attack och jagade bort hotet.

talgoxe med larv i näbben
Hemleverans av käk är inte ett nytt påfund.

Större hackspetten är inte den enda som haft fullt upp med att hitta mat till sina ungar. Vi har återigen haft hyresgäster i alla fågelholkarna. Den här gången är det talgoxe, blåmes och svart vit flugsnappare som byggt bo.

Eftersom vi bara besökt stugan på helgerna är fåglarna inte vana vid människor. Mesarna har förstås skällt på oss så fort vi satt foten på tomten. Flugsnapparen har flugit som en diskret skugga utan att gett ett enda ljud ifrån sig.

Nu verkar det som om alla tre lyckats få ut sina kullar. Solgläntan ekar inte längre av gälla skrik efter mat, mat, maaaaat! Betydligt lugnare men samtidigt lite trist.

 

Annonser

Tillfälligt bakslag

I påskhelgen föll temperaturen plötsligt och dramatiskt. Nätterna blev återigen riktigt kalla. Jag fyllde på med mer jordnötter i fågelmataren. De fåglar som behövde extra energi var mer än välkomna på besök.

nötväcka på jordnötter
Nötväckan kom till matningsplatsen.

Det blev en strid ström av gäster. Blåmes och talgoxe kunde faktiskt samsas om maten. I alla fall så länge de satt på var sin sida av påsen. Nötväckan var också den en flitig besökare. Bofinken hoppade runt på marken och åt av de smulor som trillade ner.

stor hackspett hona på jordnötter
Likaså den stora hackspetten. Den här gången en hona.

Den som verkligen armbågade sig fram till maten var hackspetten. Där var det inte tal om att vara generös och dela med sig. Tvärtom. Andra hackspettar jagades också de bort utan pardon.

Nu noterade jag att den stora hackspetten har två olika teckningar. Den av dem som har en röd fläck i nacken, det är hanen. Den som saknar en sådan markering, det är honan.

rödhake på jordnötter
Till och med rödhaken lät sig väl smaka

Mest förvånad blev jag över rödhaken. Min uppfattning var att den främst äter insekter, och därefter bär? Tydligen räknas jordnötter in bland det som ingår i en fullvärdig kost.

Det vete fåglarna

Enligt den kinesiska kalendern är 2017 Tuppens år. Det passade alltså bra att den gångna helgen ägnades åt våra befjädrade grannar.

blames-pa-jordnotspasen
Blåmesen gömmer sig bakom fågelmaten.

En av de två jordnötspåsarna som jag hängt upp i pergolan flyttades till paradisbusken. De skyggaste fåglarna besöker hellre den platsen. Där är de mer skyddade.

hackspett-pa-jordnotspasen
Hackspetten är mer framfusig och tar för sig.

På de jordnötterna som blev kvar saknades det inte hungriga matgäster. Under helgen var det en strid ström av blåmesar, talgoxar och hackspettar som avlöste varandra. Allra helst hackspettarna var väldigt stridslystna och försvarade maten mot andra besökare.

koltrastbo-med-hal
Koltrastboet har ett urtag. Lagom plats för stjärtfjädrarna.

En viktig uppgift att få gjord den här helgen var att rensa ur holkarna och förbereda dem för flyttfåglarnas ankomst. I det gamla bomaterialet finns det parasiter och fågelloppor. Att ha långa gummihandskar när jag städade kändes därför som en lämplig skyddsåtgärd.

talgoxholken
Här har det skett en tragedi. Två döda ungar låg kvar i holken.

Inne i talgoxholken möttes jag av en sorglig syn. Där var det två ungar som inte hade klarat sig. Orsaken till dödsfallen var inte lätt att se så här långt efteråt. Jag städade ur och hoppas verkligen att årets häckning får bättre resultat.

Trångbott

”Det är tyst i holkarna. Jag tror att både koltrasten och talgoxen har flyttat”, sade sambon.

Visst var det synd att vi gått miste om den komiska synen av små truliga fågelungar i snåren, men sådant är livet. Naturen anpassar inte schemat efter när vi är på plats.

Men kanske fanns det ändå något kvarlämnat i koltrastboet som kunde ge en ledtråd till om häckningen varit lyckad? Med ungarna utflugna kunde jag titta efter utan att störa den skygga honan.

Sagt och gjort, jag styrde kosan mot holken!

Och oj, vad fel vi hade båda två!

Koltrastungar
Nej, du ser fel. Det finns definitivt inte några fågelungar här!

Det var inte alls tomt i boet hos koltrastarna. Istället låg det minst två ungar där och tryckte. De var blickstilla och helt tysta för att undvika upptäckt. Bara ögonen rörde sig.

Som tur var noterade jag mitt misstag och hann stanna innan jag kom för nära.

Ännu mer lyckosamt var att kameran hade rätt objektiv för att kunna plåta trots avståndet. Efter att ha knäppt bilden gick jag runt en kort stund och låtsades som om jag inte alls hade sett dem. Sen gick jag tillbaks till stugan och visade bilden på trastungarna för sambon.

Däremot verkar talgoxholken vara övergiven på riktigt.

Du är dum! Försvinn!

När vi i våras satte upp en svalbräda och tre holkar på tomten försökte jag förgäves dämpa mina egna förväntningar. I de flesta böcker om holkbygge stod det att det ofta är först på andra året som det flyttar in någon fågel. Innan dess är holkarna alldeles för nya. Det behövs lite väderbiten patina för att passa de kräsna hålbyggarna.

Dessutom är det inte alls säkert att alla holkar blir bebodda.

Nu, i början av första stugsommaren, känns det därför som rätt tillfälle att summera både framgångar och bakslag.

Svalbrädan är hittills ett totalt misslyckande. Så här i efterhand tror jag att läget var alldeles för öppet och oskyddat. Till nästa år skall vi flytta in den under det utskjutande taket på långsidan av gäststugan. Där blir det trängre och mer ombonat. Förhoppningsvis passar det ladusvalorna bättre.

Talgoxholk
Talgoxen på väg in till den ”svältande” kullen.

I holken på väggen till snickarboden finns det talgoxar. Ungarna blir mer och mer högljudda för varje dag när de pockar på mat. I snitt var femte minut är det någon av föräldrarna som landar med näbben full av godsaker.

Det innebär också att ungefär var femte minut får den av oss som är utomhus i närheten holken en ordentlig utskällning. I översättning lyder den förmodligen ungefär såhär: ”Du är dum! Du är dum! Du är jätte-jätte dum! Försvinn! Stick! Du är dum!”

Koltrastbo
Koltrastbo

Koltrasten lade beslag på holken vi satte upp på baksidan av bastun. Att jag hade tänkt  spara den till den svartvita flugsnapparen med hjälp av en kork visar bara hur naiv jag är. Där talgoxen är en riktig stridis som skäller och bråkar om vi kommer för nära är koltrasthonan väldigt skygg. Hon ligger och trycker tills dess hon tycker att man tittar på henne. Då blir det helt plötsligt alldeles för hotfullt och hon försvinner ljudlöst ut i skogen.

I den tredje holken, den som finns på baksidan av vedboden, finns det (förmodligen) svartmesar. Jag skriver förmodligen eftersom jag har sett de vuxna fåglarna inspektera holken men inte hört något mer ljud från den. Ännu.

Som en liten extra bonus har vi också haft ett par sädesärlor som bott på en avsats bakom den stora solpanelen. Föräldrarna påminde om nitiska privatdeckare när de höll koll på oss. Sädesärleungarna var mer diskreta. Det var inte många pip vi hörde innan de lämnade boet.

Med alla de här hungriga hyresgästerna är kanske inte så konstigt att vi hittills i år bara sett tre stickmyggor på tomten?