Tagg: svalbräda

Ständigt denna koltrast.

Mina förhoppningar om att kunna locka tillbaka ladusvalorna gick om intet. Trots den välsnickrade svalbräda vi satte upp på gaveln till gäststugan .

Placeringen var alldeles för öppen och oskyddad för deras smak.

Så döm om min förvåning när jag häromveckan lyfte blicken och såg att koltrasten flyttat in.

Svalbrädan med koltrastbo
Boet är sådär lagom utstuderat slarvigt. I skogen skulle det vara osynligt. Här? Njäe …

Precis som med det förra boet har de använt mycket mossa som bomaterial. Detta kanske kan förklara de kala fläckarna i grönytan framför entrén?

Koltrasthonan är exakt lika skygg som förut. Tycker hon att vi kommer för nära så försvinner hon omedelbart in i granskogen. För att sen komma tillbaka när faran är över.

Nu när det snart finns en ny kull har koltrasthanen återupptagit sina patrullrundor på tomten. Fågelungar är hungriga och föräldrarna duktiga på att hitta mat att stoppa i gapet på dem. Så nu lever alla tomtens insekter farligt igen.

 

Annonser

Du är dum! Försvinn!

När vi i våras satte upp en svalbräda och tre holkar på tomten försökte jag förgäves dämpa mina egna förväntningar. I de flesta böcker om holkbygge stod det att det ofta är först på andra året som det flyttar in någon fågel. Innan dess är holkarna alldeles för nya. Det behövs lite väderbiten patina för att passa de kräsna hålbyggarna.

Dessutom är det inte alls säkert att alla holkar blir bebodda.

Nu, i början av första stugsommaren, känns det därför som rätt tillfälle att summera både framgångar och bakslag.

Svalbrädan är hittills ett totalt misslyckande. Så här i efterhand tror jag att läget var alldeles för öppet och oskyddat. Till nästa år skall vi flytta in den under det utskjutande taket på långsidan av gäststugan. Där blir det trängre och mer ombonat. Förhoppningsvis passar det ladusvalorna bättre.

Talgoxholk
Talgoxen på väg in till den ”svältande” kullen.

I holken på väggen till snickarboden finns det talgoxar. Ungarna blir mer och mer högljudda för varje dag när de pockar på mat. I snitt var femte minut är det någon av föräldrarna som landar med näbben full av godsaker.

Det innebär också att ungefär var femte minut får den av oss som är utomhus i närheten holken en ordentlig utskällning. I översättning lyder den förmodligen ungefär såhär: ”Du är dum! Du är dum! Du är jätte-jätte dum! Försvinn! Stick! Du är dum!”

Koltrastbo
Koltrastbo

Koltrasten lade beslag på holken vi satte upp på baksidan av bastun. Att jag hade tänkt  spara den till den svartvita flugsnapparen med hjälp av en kork visar bara hur naiv jag är. Där talgoxen är en riktig stridis som skäller och bråkar om vi kommer för nära är koltrasthonan väldigt skygg. Hon ligger och trycker tills dess hon tycker att man tittar på henne. Då blir det helt plötsligt alldeles för hotfullt och hon försvinner ljudlöst ut i skogen.

I den tredje holken, den som finns på baksidan av vedboden, finns det (förmodligen) svartmesar. Jag skriver förmodligen eftersom jag har sett de vuxna fåglarna inspektera holken men inte hört något mer ljud från den. Ännu.

Som en liten extra bonus har vi också haft ett par sädesärlor som bott på en avsats bakom den stora solpanelen. Föräldrarna påminde om nitiska privatdeckare när de höll koll på oss. Sädesärleungarna var mer diskreta. Det var inte många pip vi hörde innan de lämnade boet.

Med alla de här hungriga hyresgästerna är kanske inte så konstigt att vi hittills i år bara sett tre stickmyggor på tomten?

Kan vi locka med avskilt läge?

Det finns tydliga bevis på att några ladusvalor anser att stugan också är deras sommarviste. Ett gammalt svalbo balanserade på karmen ovanför entrédörren. Ett annat finns på verandan – diskret undangömt precis inne i hörnet.

ladusvalebo
Ena ladusvalans bo – under verandataket

Svalorna är väldigt välkomna sommargäster, men samtidigt vill vi uppmuntra dem att välja en mer lämplig boplats. Helst någonstans som inte är precis där vi själva kommer att röra oss som mest. Därför har vi satt upp en svalbräda och hoppas att den enkla konstruktionen faller dem i smaken.

svalbräda
Här uppe under taknocken är svalbrädan skyddad för både katter och regn.

Eftersom fågelungar är både högljudda och morgonpigga ratade vi första förslaget på uppsättningsplats – väggen precis vid vårt sovrum. Istället blev det gäststugan.

Ritningen till svalbrädan finns i boken Fågelholkar & vanliga holkfåglar av Lennart Bolund.