Tagg: sädesärla

Gläntan som barnkammare

Solgläntan är inte bara en enkel naturtomt. Där vi ser lugn och avkoppling ser djuren något helt annat. De ser en möjlighet att framgångsrikt föda upp en kull med ungar.

skalbitar av ett koltrastägg ligger på mossa
Ena koltrasten dumpade sina äggskal vid den andra koltrastens bo. Bussigt!

Med hänsyn taget till den sena våren och den ihållande värmen har vi sett en hel del ungar på tomten. Sädesärlorna fick åtminstone en kull. Koltrasten troligen två.

Oron jag kände över koltrastboet i stuprännan visade sig obefogad. Inga ungar drunknade eller frös ihjäl. De blev flygfärdiga innan sommarens första regnskurar.

Små paddor ser vi också i gräset. De vill både skaffa sig ett födorevir och undvika att bli mat åt större djur. Några av dem kommer att lyckas. De flesta kommer att gå åt.

öppning i igenmurat hål där en rovstekel samlat ihop paralyserade larver
Plötsligt var dörren öppen igen.

Ett olöst mysterium är vad det egentligen var som övervintrade inne i brädstumpen. En dag såg jag att hålet öppnats men hyresgästen hade redan flugit sin väg. Jag vet fortfarande inte om det var en rovstekel eller en guldstekel.

Sommarens gnälligaste djurungar fanns skogen. Det tog ett tag innan vi insåg vad det var som gnisslade och pep så ihärdigt i kvällsmörkret. Med lite klurande och Natursidans guide till ugglor fick vi bekräftat att kvällskonserten var kattuggleungarnas tiggläte.

Det är första gången som jag hört kattugglor. Det är definitivt första gången som jag hört uggleungar! Att ett ugglepar häckat i närheten är riktigt häftigt. Det känns verkligen som att vi har storskogen in på knuten. Kanske har kattugglorna också gjort processen kort med sorkarna som åt upp mina drakulanunneört. Vågar jag hoppas på det?

Annonser

Det går inte alltid planenligt

Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Människan spår men Gud rår.”

Så fort vilda djur är inblandade i ekvationen kan både människa och gudom spå och rå så mycket de orkar. Resultatet blir ändå något helt annat.

en koltrast ligger i sitt bo i hängrännan
Mitt emellan näbb och stjärtfjädrar finns en misstänksam koltrast.

Den här sommaren vill inte koltrasten bygga bo på fågelholkarnas tak. Nej minsann. Det enda stället som duger för en sådan finsmakare är … stuprännan!

Alltså slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag ha regn. Mycket regn. Gärna under en längre period. För markerna är snustorra och växterna far illa.

Å andra sidan vill jag DEFINITIVT INTE hitta dränkta fågelungar fastkilade i stupröret. Alternativet att de först blir genomvåta och sedan fryser ihjäl känns inte ett dugg bättre.

Vågar jag hoppas på att de blir flygfärdiga väldigt snart?

två avbitna fjärilsvingar på marken
Naturlig nedskräpning.

Sädesärlorna har byggt bo på andra sidan av taket. Dock inte i någon stupränna. De har fullt sjå med att mata sina glupska ungar. Allt som flyger och kryper är i fara.

På trädgårdsgången hittade jag de sorgsna resterna efter en framgångsrik fångst. Kanske var det en älggräspärlemorfjäril som gått till de sälla jaktmarkerna?

Naturligtvis går det inte att säga åt sädesärlorna: ”Ta bara de stickiga och irriterande insekterna. Lämna alla de som JAG tycker är fina i fred.” Och förstod de vad jag sade skulle de säga åt mig att sköta mitt.

Naturen har inga värderingar på det sättet och i en ekoväv hänger allt ihop.

 

Bara toppa lite …

Vissa trädgårdsarbeten är inte beroende av att det finns barmark. Tur det, eftersom snön fortfarande täckte större delen av tomten och alla rabatterna.

Till exempel var det hög tid att beskära våra klematis.

vinterbild av vildvuxen klematis mot spaljé
Risigt och trassligt.

Eftersom båda sorterna är senblommande och blommar på nya skott kan de beskäras på samma sätt. Ganska hårt, ner till ca 15 – 30 cm, och med snittet precis ovanför ett par ordentliga bladknoppar.

Då stimuleras den nya tillväxten och plantorna blir inte risiga.

vårvinterbild av hårt beskuren klematis mot spaljé
Efter beskärningen.

Förra våren testade jag att klippa ner grenarna till olika höjd för att se om det påverkade blomningsperioden. Det blev ingen klar skillnad som talar för den metoden så i år gör jag som jag gjort tidigare. Även om det alltid känns lika drastiskt när jag jämför bilderna på ”före” och ”efter”.

Samtidigt som jag jobbade med sekatören ankom också årets första sädesärla! De är verkligen datumflyttare. Oavsett väderleken.

Sädesärlan landade på taknocken. Såg sig missbelåtet omkring och blängde på snötäcket. Vippade tre gånger med stjärten och flög sedan vidare. Troligen för att proviantera på en snöfri åker i närheten i väntan på att reviret blir beboeligt.

Holkstädning

Det var hög tid att rensa ur holkarna på gammalt bomaterial. Gör jag det i februari störs inte häckningen. Då har inte småfåglarna börjat hävda sina revir ännu.

Visserligen skulle de utan problem kunna bygga ett nytt bo ovanpå det förra. Tyvärr  kommer det boet då närmare ingångshålet – vilket gör det lättare för rovdjur att komma åt ungarna.

Nä, det är mycket bättre att sätta ett kryss i almanackan och rensa bort det gamla bomaterialet.

flugsnapparbo i fågelholk
Här bodde det svartvita flugsnappare.

I somras bodde det fåglar i alla holkarna. Där fanns blåmes (Parus caeruleus), talgoxe (Parus major) och svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca).

Av de tre verkar det bara vara blåmesen som haft otur med en kull. Jag hittade en död unge nedtrampad i bobalen. Förra året var det talgoxparet som hade drabbats.

sädesärlebo på snö
Konstfärdigt bo, naturligvis byggt ovanpå holken.

Våra datumflyttande sädesärlor (Motacilla alba alba) anländer inte förrän andra veckan i april. Passade ändå på att rensa bort deras bo när jag hade stegen framme. Precis som koltrasten har sädesärlorna använt mossa som camouflage.

Det är skygga fåglar som bor på vår tomt. Inte kaxiga storstadsmesar.

Takvåning med utsikt, tack!

Jag hade mina misstankar om att sädesärlorna (Motacilla alba) skulle tvärnobba den specialbyggda sädesärleholken vi satte upp. Nu blev det inte riktigt så.

sädesärlebo ovanpå holktak
Vad skådar mitt öga där uppe på holken?

De valde däremot att bygga sitt bo ovanpå holkens tak. Precis som koltrasten gjorde på flugsnapparnas holk förra året.

Till skillnad från koltrasten (Turdus merula) har sädesärlorna varit ytterst aktiva med att försvara boet. Nåde den fågel eller människa som uppehöll sig för länge i närheten.

Resultatet av deras vedermödor blev minst två flygfärdiga ungar. Det var i alla fall så många som jag fick se när de väl hade lämnat boet.

 

This means WAR!

Det blev uppenbart att vår solglänta nu är bakgrund till ett storslaget drama.

En tomt. Ett revir. En holk. FYRA sädesärlor!

uppspikad sädesärleholk
Skyddat men med utsikt. Perfekt placering.

Att slåss så att stickor och strån flyger är inte bara ett talesätt. Det är blodigt allvar.

Dessutom kan jag tillägga att när slagsmålet äger rum ovanpå ett stort plåttak så låter det som om det är betydligt större djur inblandade.

Konstigt nog är det alltid bara tre av de fyra som slåss? Den fjärde lämnas utanför. Något som den säkert inte beklagar. Förmodligen är det den åtråvärda honan som de övriga slåss om.

Bygglov

Jag har hämtat två nya holkar. Det är återigen Gubbverkstan som snickrat ihop dem enligt alla konstens regler. Bra byggmaterial och rätt dimensioner. Anpassade efter de tänkta hyresgästernas behov.

sädesärleholk
Den här kommer sädesärlorna garanterat att nobba.

Vi har sädesärlor (Motacilla alba) som bygger bo bakom solpanelen. Sedan de lämnade tomten i somras har både solpanelen och dess fästen bytts ut. I ett försök att blidka dem har jag köpt en sädesärleholk.

Eftersom sädesärlorna är datumflyttare och anländer till Mälardalen omkring 10 april börjar det lite bråttom att få den på plats.

fladdermusholk
En fin fladdermusholk

Fladdermöss har vi inga bofasta på tomten. Ännu. Men de finns i närområdet och kommer på besök. Då ser vi deras flygspiraler mot kvällshimlen när de jagar insekter. Fladdermusholken är ett ogenerat försök att ställa sig in hos dem. Funkar det så är det jätteroligt men till skillnad från förra vårens fågelholkar är det inte lika troligt att vi lyckas. Det enda vi vet säkert är att om vi inte ens försöker så händer ingenting.