Tagg: rosenbönor

Höstsådd och missräkning

För andra gången i mitt liv har jag satt vitlök. De tre största vitlökarna från sommarens skörd använde jag till utsäde. Det är alltså första gången som jag satt egenodlad vitlök.  Fortfarande långt ifrån att vara självförsörjande men det känns tillfredsställande.

De flesta av vitlökarna sattes i det skuggigare läget. Ungefär hälften så många blev en kontrollgrupp i den pallkrage som står soligt och varmt. Då kan jag kanske se vilket som ger bäst resultat.

öppnat paket med dillfrön från Nelson garden
Ja, frön borde rimligen vara ”organic”, eller hur?

För att utnyttja odlingsytan maximalt har jag sått dill (Anethum graveolens) mellan vitlöken. Det stod på paketet att höstsådd av dill ger tidig skörd. Får se om det stämmer?

öppnad bönskida visar tre mycket små rosenbönor - knappast lämpliga för utsäde
Det blir till att köpa nya rosenbönor.

Om vitlöken är en framgång är rosenbönorna ett bakslag. Inget eget utsäde. Frostnatten tog knäcken på plantorna långt innan bönorna i skidorna var färdigvuxna. Vi hann i alla fall äta nyskördade bönor ett par gånger innan det blev minusgrader.

Annonser

Septemberskörd

Det svalare höstvädret med flera regndagar gör att det växa så det knakar. Jag har tittat uppfodrande på rosenbönorna som var en av de få plantor som fick vatten i somras. Blommorna var uppskattade av humlorna men bönorna lyste med sin frånvaro.

omogna skidor av rosenbönor i böntornet
De största bönskidorna sparar jag till utsäde för nästa år.

Tills helt plötsligt en dag hela klätterstödet var fullt av långa bönskidor. Det var först när de blivit så stora att de hängde rakt ner som de blev synliga. Innan dess var de välkamouflerade.

mangold och bönskidor på skärbräda
Nyskördade grönsaker till middag.

En näve av de spädare bönskidorna fick göra sällskap med mangold från pallkragen. Råa är rosenbönor svagt giftiga. Men skurna i mindre bitar, förvällda i en kvart och serverade med smör var bönskidorna inte bara ätliga utan rentav utsökta .

mogen och omogna jordgubbar i gräs
Sena jordgubbar.

En glad överraskning väntade mig också i jordgubbslandet. Det verkar inte bara som att de flesta av de nya plantorna har överlevt torkan. Flera av dem har också nya gubbar på gång. Visst valde vi rikgivande sorter med lång skördeperiod men jag vågade inte riktigt tro att det stämde. Vilket härligt sätt att bli överbevisad.

Rosenröda rosenbönor

Efter en vecka med regnskurar har rosenbönorna (Phaseolus coccineus) fått en extra växtspurt. Flera av plantorna är nu betydligt högre än klätterstödet.

Jag måste nog toppa dem så att de istället lägger energin på att producera bönskidor.

rosenbönor slingrar sig runt sitt klätterstöd som är gjort av gamla grenar
En prunkande blomstertipi.

Länge var rosenbönorna lågväxta och rätt så klena. Nu har de plötsligt fått massor av stora blad och många blommor.

Jag hoppas verkligen att sensommaren är fortsatt mild och frosten dröjer länge. I så fall hinner vi nog skörda egenodlade bönor till middag. Räcker de sedan både till en måltid och utsäde för nästa år är jag mer än nöjd.

närbild på rosenbönans röda blommor
Blommorna är lackröda och högblanka.

I vissa böcker har jag läst att rosenbönor kan odlas som potatis. Istället för att sätta nya bönor kan man övervintra rotknölarna och plantera dem igen nästa år.

Åsikterna går isär om det är en bra idé eller inte att göra så. Vissa anser att det är bra eftersom man ger plantan en längre växtperiod. Andra tycker att rotknölarna är svåra att förvara och ger en sämre skörd än om man sätter nya bönor.

Vi får se om jag gör ett empiriskt test och sparar några i vår jordkällare?

Diverse ätligheter

Eftersom vi inte tillbringar all vår tid i stugan måste ambitionsnivån anpassas efter det. Enormt komplicerade byggprojekt är inte aktuella. Inte heller att plantera växter som kräver daglig skötsel för att trivas. Nej, fokus är på mormorsperenner i rabatterna.

Mogna jordgubbar av sorten Mara de Bois
Små, supergoda Mara de Bois-jordgubbar.

Samtidigt är det lyxigt att äta nyplockade grönsaker och bär. I köpet av stugan medföljde ett igenväxt jordgubbsland. När det var dags att föryngra det valde vi att köpa olika sorters plantor. Det torra och varma vädret har inte gett ett överflöd av jordgubbar men de vi plockat har smakat helt olika.

Unga mangoldplantor av sorten "Red Magic" i min pallkrage.
Mangoldplantor ”Red Magic” i pallkragen. Och en fingerborgsblomma.

Oreganodjungeln är så tät att det inte finns rum för annat ätbart. Ett litet grönsaksland för husbehov skulle vara bra att ha. Sambon fick en stor pallkrage på sitt jobb. Fylld med  kompostjord blev den perfekt för att testa ”square foot gardening”.

Rädisor blev första grödan. I höstas satte jag vitlök som snart är klar att skörda. Nu är en del av ytan vigd åt mangold. Eftersom jag var sen med frilandssådden är plantorna än så länge ganska små.

Två plantor av Gode Henriks målla i pallkragen med vitlök i bakgrunden.
Gode Henriks målla har växt till sig sedan de planterades.

Perenna grönsaker kändes som ett naturligt nästa steg. Det finns mycket mer att välja på än rabarber och gräslök. Som Gode Henriks målla – ett alternativ till spenat där både blad och blomställningar kan tillagas. Förr åt man också fröna men det pilljobbet tror jag inte att vi bryr oss om.

De två plantorna som jag satte i våras har tagit sig. Första året får de växa ostört för att etablera sig ordentligt och samla kraft. Nästa vår kan vi börja skörda bladen. Oklart om de kommer att flyttas från pallkragen eller stå kvar.

Lerkruka nedsänkt i jorden och omgiven av honungsfacelia.
I en nedsänkt lerkruka kan jag vattna rosenbönorna utan spill.

Ett trick jag lärt mig för att vara sparsam med vatten är att gräva ner en oglaserad lerkruka i marken bredvid plantorna och sedan vattna i den. Vattnet rinner ut under jord och det uppmuntrar växterna att utveckla ett djupare rotsystem. Något som samtidigt gör dem mer torktåliga. Den torra markytan skyddar mot avdunstning.

Det är första året som jag gör så här. Än så länge verkar det fungera bra. För att ge extra skugga har jag också sått honungsfacelia runt kanten.

Klätterstöd

Det känns rätt osannolikt att vi kommer att få några järnnätter i år. Därför passade jag på att plantera ut rosenbönorna på friland. De måste få möjlighet att sträcka på sig.

Eftersom rosenbönor blir höga, ca 2 meter, behövde jag också konstruera något slags klätterstöd åt dem. Helst innan de hunnit sno in sig i oreganon och humlen.

Som tur var har jag samlat på mig ett förråd av längre grenar och slanor. De har stått och torkat bakom gäststugan. Med sågens hjälp kapade jag dem i lämplig längd. Samtidigt sågade jag rotändorna snett för att underlätta när jag skulle att trycka ner dem i marken.

klätterstöd ihopsatt av fyra slanor som en tipi
En tipi av pinnar. Långa pinnar.

Så långt så bra. Att sedan försöka hålla slanorna på plats med en hand och ha ett snöre i den andra och knyta fiffiga knutar … där gick min gräns.

Jag bad min händiga sambo om hjälp och med gemensamma krafter blev det ett riktigt bra klätterstöd. Tillsammans kunde vi också lyfta det på plats utan alltför mycket besvär.

Resten av jobbet får bönorna klara på egen hand.

Undrar om blåsten hinner välta omkull klätterstödet innan hararna knipsar av topparna på plantorna? Det är en utmaning att odla på distans.

Magisk växtkraft

Det är FYRA dagar sedan jag sådde de här rosenbönorna!

Sex rosenbönor som grott i toalettpappersrulla
De här behöver snart planteras ut.

(Nej, jag har inte bytt till mig dem mot en ko. Nej, jag tänker inte klättra upp till molnriket för att slåss mot en jätte.)

Jag undrar lite vad jag gett mig in på. De här bönorna tar verkligen för sig.