Tagg: pollinerare

Kantväxt. Kanske också kattväxt?

Kantnepetan (Nepeta x faassenii) överlevde den första vintern i rabatten. Då finns det gott hopp om att den klarar sig i fortsättningen också.

Den torra jorden passade kantnepetan bättre än de ryska martornen. Det överraskade mig. Eftersom det är bättre att jobba med naturen än mot den så blir det fler nepetor. Med en stenig tomt och många torra platser finns det utrymme för martornen också.

blommande kantnepeta
Humleperspektiv på blommorna.

I somras var kantnepetan översållad med många blåvioletta ax. Den var mycket populär bland humlor och blomflugor. Något som jag inte var medveten om är att den kan fås att blomma en andra gång om den klipps ner hårt efter första blomningen. En sekatör kan göra underverk.

Det där med att katter är förtjusta i kantnepetan är däremot inte något som vi märkt av. Kanske är vi för långt inne i skogen för att ingå i någon av grannkatternas revir?

Vår egen kisse får ju, som bekant, uppehålla sig inne på kattion när vi är i stugan.

Annonser

Marigt med martorn

Jag tycker att rysk martorn är oerhört ståtliga perenner. Både den strama formen och den dramatiska färgen tilltalar mig. Humlor och fjärilar älskar blommorna.

Tyvärr är min kärlek nästan helt obesvarad.

Martorn var en av de första perennerna som jag planterade. Sex plantor stoppade jag ner jorden. Nu, efter lite mer än ett år, återstår en.

blommande rysk martorn
Metallicblå blommor. Jättehäftiga.

Jag trodde verkligen att martorn skulle trivas i det supertorra hörnet av perennrabatten. Tyvärr hade jag fel. Om den platsen blev för utsatt när tjälen kom eller vad som annars är anledningen till misslyckandet kan jag bara spekulera om.

Av de tre plantorna i tulpanrabatten var det i alla fall en som överlevde

I augusti överraskade den mig med en blomsterstängel. Lagom till att jag hade gett upp hoppet. Efter flitigt uppvaktande av humlorna förvandlades blommorna så småningom till ett par fröställningar. De har jag nu tagit hem för att ta vara på fröna.

rysk martorn fröställning
Fröställningar som skall bli nya martorn.

Det blir åtminstone ett försök att så i en kruka på balkongen. Resten direktsår jag nog i tulpanrabatten. Eftersom det är där martornsplantan överlevt är platsen nog bäst lämpad för dess frön också. Måste bara komma ihåg att märka ut sådden tydligt så jag inte rensar bort dem av misstag.

Solhatten håller ställningarna

Ett av årets bästa fynd är de röda solhattarna (Echinacea purpurea ‘Magnus’). Av mina fem små barrotade perenner överlevde fyra att sättas ut på friland. (Oklart om haren gnagde i sig den femte plantan).

blommande röd solhatt
Om jag var en fjäril så skulle jag landa precis här.

Tre av dem gladde oss med blommor redan denna sommaren. Jag är imponerad av hur långlivade de varit. Det är först nu som kronbladen börjar vissna.

När de växer till sig är det möjligt att de skuggar svärdsliljornas rotstockar. Det är inte bra. I sådana fall får vi flytta dem till någon annan plats i trädgården.

Men det beslutet ligger fortfarande flera år framåt i tiden.

Stenhumla

Vi har inte sett lika många humlor som förra året. Det är en effekt av den kylslagna våren. Många av de tidigaste drottningarna frös ihjäl innan de hann starta ett samhälle.

stenhumla på oreganoblomma
Stenhumlan är vår nyaste besökare i solgläntan.

Därför var det extra roligt att få artbestämma en ny bekantskap. Plötsligt satt det en trolig stenhumla (Bombus lapidarius) mitt i oreganon.

Förmodligen surrade det stenhumlor i rabatterna förra sommaren också. Men då hade jag ännu inte lärt mig tillräckligt för att kunna skilja dem från exempelvis en ljus jordhumla. Eller en vallhumla.

Tack vare flitigt bläddrande i alla humleböcker i stugbiblioteket kan jag nu känna igen  de vanligaste sorterna. Vem sade att det inte går att lära gamla hundar nya trick?

Okänd gäst

Ibland får jag bara sträcka upp händerna och säga: ”Jag ger mig!”

Som med den här lilla insekten. Den har jag än så länge misslyckats att artbestämma.

okänd insekt
Liten, luddig och jättelång tunga. En av mupparna?

Den har lång tunga och fäller inte ihop vingarna. Kan det vara ett pälsbi? Eller är det en pytteliten svärmare? Men nog är det för tidigt på våren för sådana?

Hmmm … jag får nog återkomma senare med en bättre gissning.