Tagg: oregano

Långdistansflygare

Vi är inte ensamma om att ha fått besök av tistelfjärilar (Cynthia cardui) i rabatterna.

en vuxen tistelfjäril sedd snedd från sidan. vingarna är halvt utslagna där den sitter bland oreganoblommor
Här ser ni en glimt av min dramatiskt rödfärgade framvinge.

Tidigare har jag mest sett dem på håll eller med ihopslagna vingar. Nu lyckades jag ta ett par bilder. De fungerade som stöd för minnet vid artidentifieringen.

tistelfjäril med utfällda vingar. den sitter på oreganoblommor och dricker nektar.
Fin fjäril. Oskicklig fotograf.

Något som verkligen överraskade mig var när jag förstod att tistelfjärilen inte är inhemsk i Sverige. Den flyger från Nordafrika eller Asien till sydeuropa för att para sig och lägga ägg. De tistelfjärilar som sedan kläcks där flyger ibland ännu längre norrut och hamnar då hos oss.

Otroligt imponerande av en insekt att kunna färdas så långt på två generationer! Och att hinna med allt på en sommar.

Annonser

Långfläckat metallfly

Under de soliga sensommardagarna har vi stadigt 30 – 50 olika fjärilar på besök i oreganolandet. Det är inte så att jag blivit blasé, långtifrån, men de vanligaste arterna får mig inte längre att rusa i full fart efter kameran.

Idag blev det ändå till att sprinta.

ett långfläckat metallfly sitter på kungsmyntans blommor. vingarna är halft utfällda, vackert tecknade i olika nyanser av ljusgrått och brunt.
Mellanstor, knubbig och med en vit fläck på vingen.

Helt plötsligt såg jag en ljusbrunvattrad fjäril som fladdrade från blomma till blomma. Precis ett sådant flygfä som jag kan väldigt lite om. För att ha ens en liten chans att artbestämma behövs foto. Därav sprinten. När jag kom tillbaks med kameran såg jag att det fanns fullt av likadana svärmare bland oreganoblommorna. Vissa av dem var faktiskt villiga att posera en stund.

ett långfläckat metallfly vilar på en kungsmyntablomma. flyets vingar är ihopfällda, längs nacken och ryggen har den tofsar som ser ut som knölar
I vila påminner den om en drake med sin taggiga profil.

Efter lite sökande och jämförande av utseende tror jag vårt besök var långfläckat metallfly (Autographa macrogamma). Återigen en art som inte är det minsta sällsynt men som jag inte sett tidigare. En av dess värdväxter är rönn (Sorbus aucuparia L.) och sådana småplantor finns det fortfarande gott om nere i slänten.

Det känns lyxigt att det fortfarande finns en massa saker att lära om djuren och växterna som rör sig kring solgläntan.

Slåttergräsfjäril

Den här fjärilen stiftade jag bekantskap med i juli. Som så många andra pollinatörer uppehöll den sig helst runt vår vildvuxna oregano.

Kom en humla för nära spärrade fjärilen ut vingarna och markerade tydligt att blomman var upptagen. Där fanns definitivt inte plats för fler matgäster! Så det så.

slåttergräsfjäril på oregano
Med de här ögonfläckarna på vingarna ser jag jättefarlig ut!

Att sitta still och bli fotograferad var inte heller populärt. Jag fick radera mängder av suddiga bilder. Till slut fick jag äntligen några som var tydliga nog för en identifiering.

slåttergräsfjäril ihopslagna vingar
Lunchpaus. Men håller fortfarande ett öga på omgivningen.

Den griniga besökaren visade sig vara en slåttergräsfjäril (Maniola jurtina) Ytterligare en praktfjäril som tycker att vår solglänta är ett bra ställe för att söka föda, en partner och sedan slutligen lägga ägg.

Till skillnad från nässelfjärilen och påfågelsögat vill slåttergräsfjärilens larver inte käka nässlor. De skall ha riklig tillgång till olika grässorter. Precis sådant som växer i slänten.

Vilken tur att vi inte haft någon tanke på att försöka tukta de mer vildvuxna delarna av tomten. Där har många vilda djur, både stora och små, bosatt sig.

Naturen precis runt stugknuten. Just så som vi vill ha det.

Klimatkontroll

Jag vet inte vad det är för spindel som spunnit det här nätet. Det enda som är helt säkert är att det är en väldigt omtänksam hona.

spindelnät som skydd för äggkokong
Tänk vilket arbete hon lagt ner på att skydda sina små.

Hon har nämligen gjort sitt yttersta för att förhindra att äggen regnar bort. Förmodligen sitter hon därinne och håller vakt tills dess ungarna kläckts.

Rabarbern utmanar oreganon

Förra året höll oreganon på att kväva våra rabarberplantor. De hukade i skuggan och orkade inte riktigt ta den plats de behövde. Skörden blev också ok, men inte enastående.

rabarberstånd med blomstänglar
Äckligt rötat kompostvatten är rena steroiderna för rabarber.

Nu är de redan enormt mycket större än vad de någonsin blev då. Jag antar att tillskottet av kompostvatten har gett dem den extra näring som de behövde. Utspädning 1:10 verkar vara rätt proportioner.

Och ja, den rötade sörjan luktar fortfarande något alldeles ohyggligt illa … Jag har vattnat med den precis innan hemfärd eller utlovat regn. På så sätt har vi sluppit den värsta stanken.

rabarberblom knopp
Så här såg blomknopparna ut för bara en vecka sedan.

Perenna grönsaker skall skördas och ätas. Därför har vi nu kapat blomställningarna för att undvika att stjälkarna skall bli träiga. De var pampiga så länge de fanns där.

Jag har en del tankar kring hur jag kan använda rabarber i matlagningen. Inte bara för bakverk, saft eller efterrätter. Vi får se om de experimenten faller väl ut?

Olika smak varje gång

Eget örtsalt är oerhört enkelt att göra. Förutsatt att man har en stor, bra mortel och något att stoppa i den. I höstas gjorde jag en sats av sådant som fanns kvar i landet. Det blev en blandning av oregano och gräslök.

ortsalt
Hemgjort örtsalt. Den här gången med oregano och gräslök

Först samlade jag ihop en försvarlig mängd örter. Oreganons blad rev jag av från stjälkarna. Gräslöken klippte jag med en vass sax. Allt som var visset eller skadat rensade jag bort. Det hamnade i komposten.

För att bli av med jord och grus sköljde jag av örterna med kallt vatten. Efteråt fick de torka lite på en handduk.

Innan jag sedan lade dem i morteln vägde jag dem. Lika mycket salt som örter är tumregeln. Jag använder helt vanligt bordssalt. Det är bra att varva saltet och örterna. Då tycker jag att materialet blir mer lättarbetat.

Jag mortlade tills dess att det blivit en jämntjock fuktig pasta. Den örtpastan bredde jag ut på ett bakpapper på en ugnsplåt. Därefter satte jag ugnen på 40 C och lät den gå över natten.

Morgonen efter bröt jag isär ett par av de tjockaste klumparna. De var helt snustorra inuti. Då pillade jag loss alla bitarna från pappret och mortlade dem till ett fint pulver – örtsalt.

Etiketten på kryddburken hjälper oss komma ihåg vad just den här satsen innehåller. Det som är godast vill vi gärna göra fler gånger även om det inte blir exakt likadant.

Ljus jordhumla

I slutet av augusti var det fortfarande gott om humlor. Vid det här laget såg de rätt luggslitna ut. Det är ett hårt arbete att samla in pollen och nektar. Till skillnad från våra tambin blir inte heller humlor avskräckta av lite regn. De ger sig ut ändå. Varje dag. Från morgon till kväll.

ljus-jordhumledrottning
Den här drottningen fyller energiförrådet inför övervintringen.

Därför var det en överraskning att helt plötsligt få se stora humlor i klara färger. Det var nykläckta drottningar på jakt efter näring.

En av de allra finaste var en ljus jordhumla (Bombus lucorum). Hon var en flitig besökare på oreganon. Med sin citrongula krage och sammetssvarta päls syntes hon lång väg. Sen en dag var det dags att hitta ett bra gömställe för vinterdvalan. Då försvann hon.

Tack vare Göran Holmströms fenomenala bok ”Humlor – Alla Sveriges arter” har jag både lärt mig hur den ljusa jordhumlan ser ut och att den är vanligt förekommande i hela landet. Ingen raritet med andra ord. Bara en liten raring.