Etikett: naturtomt

Vindsstädning

Det blev dags för den årliga ritualen ”leta getingbon på vinden”. Arbetsbyxor med knäskydd, handskar och pannlampa ingår i förberedelserna. När allt var på plats reste jag stegen mot väggen, öppnade vindsluckan och kröp in i mörkret.

trasigt gammalt getingbo utlagt på brädor
Ruinerna av ett drottningdöme.

Tills skillnad från tidigare år hittade jag bara två små bon. De fanns naturligtvis längst in. Dikt vid ett par ventiler som mynnar ut ovanför verandan. För både vi och getingarna uppskattar solsken och öppen sikt.

Vi tar bort de gamla getingbona för att det skall bli lättare att se när det börjar komma nya. Ju fortare vi kan stoppa ett nybygge desto bättre. I alla fall för oss. Getingarna har naturligtvis en annan åsikt.

Så länge de inte har boet alltför nära oss så vi riskerar att gå varandra på nerverna är getingar välkomna i gläntan. De är duktiga jägare och hjälper också till med pollinering. Även om de inte är lika bra på det som humlor och bin.

Riktigt fascinerande djur. På lite avstånd.

Oavsiktlig skattjakt

Vi är inte de första ägarna av stugan och solgläntan. Långt ifrån. Men ibland blir det extra tydligt att de som varit här innan oss haft en annan syn på skräp och skrot.

rostigt grön ljusbehållare som använts mot mygg. svarta stiliserade myggor pryder utsidan.
Fint mönster på skräpfyndet.

Jag vet inte om det är räven eller något annat djur som hittat resterna av den här gamla myggmarschallen? Den låg i alla fall plötsligt på gräset i slänten, väl synlig, som ett minne av forna sommarkvällar och vilt fäktande armar.

Inte det första ”fyndet” som gick i återvinningen. Definitivt inte det sista heller. Det finns fortfarande mycket skrot gömt på olika ställen på och kring gläntan. Vi kommer garanterat inte att hitta allt men det vi ser får en envägsbiljett till återvinningen.

Grannsämja

Äntligen kunde jag hämta våra två nya fladdermusholkar på Gubbverkstan. De är av en något annorlunda modell mot vår första. Lite smalare och med mer takpapp som skydd.

två nysnickrade fladdermusholkar står lutade mot väggen till vedboden
Sprillans nya fladdermusholkar.

De nya holkarna skall vi sätta upp nära den första. Fladdermöss gillar nämligen att ha valmöjligheter. De vill kunna flytta mellan olika boställen beroende på värme och väder. Sedan är de sällskapliga små rackare. Ju fler som får plats desto bättre trivs de.

Naturligtvis är det en chansning att sätta upp fler fladdermusholkar. Det finns inget som garanterar att de kommer till användning. Hinner holkarna bli lite väderbitna och få patina ökar chansen för att de blir godkända.

Jag hoppas verkligen att förra sommarens besökare kommer tillbaka i år igen och att den tar med fler kompisar. Helst riktigt hungriga kompisar som gillar smaken av mygg.

Yrvakna växter

Vårtecknen blir allt fler. I grönsakslandet syns de första bladknopparna på rabarbern.

röda topparna på små rabarberknoppar i landet
Den karamellröda färgen signalerar att knopparna är köldtåliga.

Barmarksvintern lockar fram dem mycket tidigare än vanligt. Så här års borde de  fortfarande vila under ett skyddande snötäcke.

vårknoppar av kärleksört i rabatten
Vårknoppar av kärleksört.

Kärleksörten ligger också den i startblocket. Snart kommer den att skjuta nya skott. Än så länge är knopparna halvöppna som mest. Jag undrar verkligen var den magiska gränsen går med tillräcklig mängd dagsljus för att växterna skall bestämma sig för att det är vår?

Barkhatande vandaler

Det är någon av skogens invånare som har ett ont öga till paradisbusken.

gren med avfläkt bark
Oväntad syn – en skalad gren.

Helt plötsligt såg jag att busken hade fått barken bortfläkt från flera grenar. Min första tanke var att ett rådjur kanske fejat hornen där? Men grenarna sitter så trångt till att det skulle vara svårt för en råbock att komma åt dem. Nu lutar jag snarare åt att det är en fågel som letat efter insekter under barkflagorna. Eller kanske en ekorre? Eftersom viltkameran är riktad åt ett annat håll förblir det nog ett olöst mysterium.

Dör grenarna av den omilda behandlingen så får jag ta bort dem. Jag är övertygad om att den här busken varit med om värre saker än att bli av med lite bark.

Pärlhyacinter utan självbevarelsedrift

frusen rabatt med blad av pärlhyacinter som piggt sticker upp ur jorden
Inte grässtrån. Inte gräslök heller. Pärlhyacintblad.

Det brukar vara tulpanerna som är de första lökväxterna i rabatten. Men den här varma vintern ger oss en utmanare till tronen. Pärlhyacinterna! De suger girigt åt sig av det diffusa ljuset som silar in mellan granarna. Sedan växer de. Mycket.

För att vara en gracil liten vårlök är den en riktig tuffing. När (om?) minusgraderna och snön väl kommer har de hunnit samla så mycket energi i lökarna att de överlever även om de här bladen fryser. Det här är en torparväxt som mer än gärna får sprida sig till fler ställen i gläntan. Med eller utan min hjälp.