Tagg: naturtomt

Färre krusbärssteklar i år

Den här sommaren har krusbärsbuskarna klarat sig nästan helt oskadda från krusbärsstekeln. Jag önskar att jag kunde peka på något speciellt och säga: ”Gör så här! Det är DET som är lösningen.” Självklart är det inte så enkelt. Det är det aldrig.

Kanske störde jag några övervintrande steklar när jag räfsade marken under buskarna i höstas och våras? Förmodligen är orsaken en kombination av vädret och många små frivilligarbetare.

undersidan av en liten spindel i sitt nät i en krusbärsbuske
Jag vet inte exakt vad du är men jag gillar dig.

I krusbärsbuskarna finns det nämligen massor av spindelnät. Betydligt fler än jag såg förra året. Vid första anblicken ser de också ut som om det är samma art i de olika näten. De skulle definitivt inte vara där om de inte anade att det var en bra plats för att fånga mat.

Eftersom spindlar är noggranna med att hela tiden städa undan skräp från näten är det svårt för mig att ens gissa hur många byten de tagit.

kokong och larvspillning i toppen av ett krusbärsskott
Kanske är det här en kokong där en parasitstekel lagt sina ägg?

Nu är det inte enbart spindlarnas förtjänst att buskarna fått behålla nästan alla sina blad. Fåglarna har plockat massor av larver till sina hungriga ungar och det finns gott om andra rovdjur i gläntan. Både små och stora.

Oavsett vilket är jag tacksam för resultatet.

Annonser

Violettkantad guldvinge

Vi fick finbesök av en (trolig) violettkantad guldvinge (Lycaena hippothoe) som provianterade på ängsblommorna. Den var vaksam så jag kunde inte komma speciellt nära med kameran.

violettkantad guldvinge på blommande prästkrage
En ynka bild fick jag. Suddig förstås.

I Sverige finns det flera olika Guldvingar och alla är de små och snabba till flykt.

Den violettkantade guldvingen föredrar  artrika, öppna gräsmarker med ett stort utbud av nektarrika blommor. Tyvärr finns det färre och färre av sådana marker och därför klassas arten numera som ”nära hotad”.

Några guldvingar har bevisligen hittat till solgläntan. Den duger visst som liten äng.

ängssyra med ett par tunna blomstänglar
Ängssyra. Lite ankommen av sol och insekter.

Nu vet jag att ängssyran (Rumex acetosa L.) är värdväxt för larverna. Vilken tur att jag lämnat kvar dem där de står bland ängsblommorna. Utan barnkammare inga vuxna individer. Och det skulle vara roligt att få se fler än en.

Ytterligare en bra ursäkt att lämna delar av tomten orörd och ”stökig”.

 

Azurlök

Mitt försök att få fler vårblommor genom att i höstas plantera drakulanunneört blev ett totalt fiasko. Jag hann knappt få ner knölarna i jorden innan de grävdes upp och blev mat åt något hungrigt djur. (Huvudmisstänkta: skogsmusen, sorken eller ekorren.)

Av totalt 30 knölar blev det noll drakulor i gläntan. Tre blommade i balkonglådorna hemma och där återstår att se om de överlever ett år till. Frön tror jag inte på.

närbild på blommande azurlök
Azurlöken har små blomsterbollar men de är intensivt blå.

Azurlöken (Allium Caeruleum) som jag satte samtidigt har däremot klarat sig och blommar nu för fullt. Jag är mycket nöjd med det eftersom jag letat efter växter som blommar i juni. Då är det annars rätt trist i rabatterna.

För min inre syn såg jag framför mig hur azurlöken skulle bilda en blå sky av blommor. Men tio lökar är naturligtvis långt ifrån tillräckligt för att skapa någon massverkan.

två azurlöksbulber i blomställningen och en blommande azurlök i bakgrunden
Små bulber som kan bli (relativt) stora lökar.

Det märks också att de gräsliga gnagarna varit idoga under snötäcket. Där jag försökte sprida ut lökarna i landet växer de nu i klungor. Mössen (eller sorkarna) samlade ihop azurlökarna i vinterförrådet och lämnade dem sedan oätna. Lite snopet för smådjuren att upptäcka att de faktiskt inte tyckte om smaken av allium.

Tur för mig att gnagarna inte var så utsvultna att de åt dem ändå. Trots smaken. Att alliumlökar fungerar avskräckande mot sork verkar däremot tyvärr inte vara sant.

Skymningsaktiv nattfjäril

De ljusa sommarkvällarna är som gjorda för att strosa runt och titta närsynt på omgivningen. Det var precis det jag höll på med när något litet landade på en blomma.

Beige fjädermott på ljusrosa stjärnflocka
Ett fjädermott landade på vår stjärnflocka.

Jag har sett de här små gynnarna förut men inte när jag haft kameran med mig. Släktet heter fjädermott och det finns faktiskt många olika arter i Sverige.

I vila fälls vingarna ihop som solfjädrar. Det bidrar till deras speciella utseende. Jag tycker att de liknar ett stort ”T” när de sitter stilla. På så sätt är de lätta att känna igen.

Blåklocksstress

I solgläntan har vi ett par ordentliga bestånd av stor blåklocka. En ståtlig ängsblomma som lyser klarblå mot en fond av gräs, prästkragar och gulmåra.

Där det finns gott om blåklockor finns det sannolikt också Blåklockshumla (Bombus soroeensis). Jag har hoppats att tomten var tillräckligt intressant för att locka till besök. De tidigare somrarna har jag inte bestämt kunna säga att det är sådana jag sett. Nu var de så många som surrade kring de blommorna att jag äntligen kunde artbestämma dem.

arbetare av blåklockshumla har landat på stor blåklocka
Arbetare av blåklockshumla som gör det den är skapt att göra.

Arbetarna av blåklockshumla är små för att kunna klämma sig in i blåklockor av alla storlekar. De är också blixtsnabba när de rör sig från blomma till blomma. Av alla bilderna jag tog var det en där humlan inte bara blev en suddig fläck. Men det är en bild mer än vad jag lyckats ta alla tidigare år så jag ser det som en framgång.

Ännu fler backsippor

Det där med vintersådd har funkat bra för en del växter. Jag gillar också tanken att kunna föröka plantor vi har till en rimlig kostnad.

(Det resonemanget förutsätter förstås att allt arbete räknas som ”gratis tid”.)

insamlade fröställningar av backsippa inuti en brun pappåse
Insamlade, innan de är borta med vinden.

När jag var barn verkade backsipporna (Pulsatilla vulgaris) i mina föräldrars trädgård direkt förvandlas till kala pinnar så fort jag vände ryggen till.

Därför var det ett lyckligt sammanträffande att flera av fröbollarna vid stugan blev mogna samtidigt som jag var där och kunde samla in dem.

Några av de andra backsipporna kommer förstås att självså sig men det finns inget som säger att de fröna stannar på tomten. Med rätt vindar kan de flyga in i skogen, landa längs vägrenen eller slå rot hos en granne.

fröställningar och blommor av backsippor
För att komma långt måste man starta från rätt höjd.

Nu har jag åtminstone försäkrat mig om en laddning frön att experimentera med. Kanske blir det fler små gökskällor som vi kan sätta ut i ängen?

Gulliga guldbaggar

Visst kan hundkäx (Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm.) vara ett ”ogräs” i välvårdade rabatter. Vi låter dem växa fritt på de mer vildvuxna delarna av tomten. Jag nöjer mig med att ta bort fröställningarna så de inte sprider sig helt ohämmat.

guldbagge sittandes på hundkäxblomma
Skimrande täckvingar.

Diverse skalbaggar verkar vara speciellt förtjusta i hundkäxens blommor. Just nu är det guldbaggarna (Protaetia metallica) som frossar på pollen och nektar. Tidigare i våras var det strimlusen som höll hov på stjälkarna.

flera guldbaggar trängs på samma hundkäxblomma
Typiskt att det alltid skall vara sådan trängsel vid buffén.

Guldbaggslarverna äter dött växtmaterial och bryter ner det. Har vi tur finns det sådana larver i våra kompostburar.

Skalbaggarna är stora och rätt så sävliga. Kanske blir man loj av en diet av solvarm nektar? När de kommer flygande låter det i alla fall som ett litet bombplan.

De som jag fotade tror jag är olivgrön guldbagge. Jag är inte tillräckligt kunnig ännu för att kunna avgöra det på avstånd och det kändes ofint att tränga sig på.