Tagg: nature needs half

Färre krusbärssteklar i år

Den här sommaren har krusbärsbuskarna klarat sig nästan helt oskadda från krusbärsstekeln. Jag önskar att jag kunde peka på något speciellt och säga: ”Gör så här! Det är DET som är lösningen.” Självklart är det inte så enkelt. Det är det aldrig.

Kanske störde jag några övervintrande steklar när jag räfsade marken under buskarna i höstas och våras? Förmodligen är orsaken en kombination av vädret och många små frivilligarbetare.

undersidan av en liten spindel i sitt nät i en krusbärsbuske
Jag vet inte exakt vad du är men jag gillar dig.

I krusbärsbuskarna finns det nämligen massor av spindelnät. Betydligt fler än jag såg förra året. Vid första anblicken ser de också ut som om det är samma art i de olika näten. De skulle definitivt inte vara där om de inte anade att det var en bra plats för att fånga mat.

Eftersom spindlar är noggranna med att hela tiden städa undan skräp från näten är det svårt för mig att ens gissa hur många byten de tagit.

kokong och larvspillning i toppen av ett krusbärsskott
Kanske är det här en kokong där en parasitstekel lagt sina ägg?

Nu är det inte enbart spindlarnas förtjänst att buskarna fått behålla nästan alla sina blad. Fåglarna har plockat massor av larver till sina hungriga ungar och det finns gott om andra rovdjur i gläntan. Både små och stora.

Oavsett vilket är jag tacksam för resultatet.

Annonser

Violettkantad guldvinge

Vi fick finbesök av en (trolig) violettkantad guldvinge (Lycaena hippothoe) som provianterade på ängsblommorna. Den var vaksam så jag kunde inte komma speciellt nära med kameran.

violettkantad guldvinge på blommande prästkrage
En ynka bild fick jag. Suddig förstås.

I Sverige finns det flera olika Guldvingar och alla är de små och snabba till flykt.

Den violettkantade guldvingen föredrar  artrika, öppna gräsmarker med ett stort utbud av nektarrika blommor. Tyvärr finns det färre och färre av sådana marker och därför klassas arten numera som ”nära hotad”.

Några guldvingar har bevisligen hittat till solgläntan. Den duger visst som liten äng.

ängssyra med ett par tunna blomstänglar
Ängssyra. Lite ankommen av sol och insekter.

Nu vet jag att ängssyran (Rumex acetosa L.) är värdväxt för larverna. Vilken tur att jag lämnat kvar dem där de står bland ängsblommorna. Utan barnkammare inga vuxna individer. Och det skulle vara roligt att få se fler än en.

Ytterligare en bra ursäkt att lämna delar av tomten orörd och ”stökig”.

 

Skymningsaktiv nattfjäril

De ljusa sommarkvällarna är som gjorda för att strosa runt och titta närsynt på omgivningen. Det var precis det jag höll på med när något litet landade på en blomma.

Beige fjädermott på ljusrosa stjärnflocka
Ett fjädermott landade på vår stjärnflocka.

Jag har sett de här små gynnarna förut men inte när jag haft kameran med mig. Släktet heter fjädermott och det finns faktiskt många olika arter i Sverige.

I vila fälls vingarna ihop som solfjädrar. Det bidrar till deras speciella utseende. Jag tycker att de liknar ett stort ”T” när de sitter stilla. På så sätt är de lätta att känna igen.

Det går inte alltid planenligt

Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Människan spår men Gud rår.”

Så fort vilda djur är inblandade i ekvationen kan både människa och gudom spå och rå så mycket de orkar. Resultatet blir ändå något helt annat.

en koltrast ligger i sitt bo i hängrännan
Mitt emellan näbb och stjärtfjädrar finns en misstänksam koltrast.

Den här sommaren vill inte koltrasten bygga bo på fågelholkarnas tak. Nej minsann. Det enda stället som duger för en sådan finsmakare är … stuprännan!

Alltså slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag ha regn. Mycket regn. Gärna under en längre period. För markerna är snustorra och växterna far illa.

Å andra sidan vill jag DEFINITIVT INTE hitta dränkta fågelungar fastkilade i stupröret. Alternativet att de först blir genomvåta och sedan fryser ihjäl känns inte ett dugg bättre.

Vågar jag hoppas på att de blir flygfärdiga väldigt snart?

två avbitna fjärilsvingar på marken
Naturlig nedskräpning.

Sädesärlorna har byggt bo på andra sidan av taket. Dock inte i någon stupränna. De har fullt sjå med att mata sina glupska ungar. Allt som flyger och kryper är i fara.

På trädgårdsgången hittade jag de sorgsna resterna efter en framgångsrik fångst. Kanske var det en älggräspärlemorfjäril som gått till de sälla jaktmarkerna?

Naturligtvis går det inte att säga åt sädesärlorna: ”Ta bara de stickiga och irriterande insekterna. Lämna alla de som JAG tycker är fina i fred.” Och förstod de vad jag sade skulle de säga åt mig att sköta mitt.

Naturen har inga värderingar på det sättet och i en ekoväv hänger allt ihop.

 

Blåklocksstress

I solgläntan har vi ett par ordentliga bestånd av stor blåklocka. En ståtlig ängsblomma som lyser klarblå mot en fond av gräs, prästkragar och gulmåra.

Där det finns gott om blåklockor finns det sannolikt också Blåklockshumla (Bombus soroeensis). Jag har hoppats att tomten var tillräckligt intressant för att locka till besök. De tidigare somrarna har jag inte bestämt kunna säga att det är sådana jag sett. Nu var de så många som surrade kring de blommorna att jag äntligen kunde artbestämma dem.

arbetare av blåklockshumla har landat på stor blåklocka
Arbetare av blåklockshumla som gör det den är skapt att göra.

Arbetarna av blåklockshumla är små för att kunna klämma sig in i blåklockor av alla storlekar. De är också blixtsnabba när de rör sig från blomma till blomma. Av alla bilderna jag tog var det en där humlan inte bara blev en suddig fläck. Men det är en bild mer än vad jag lyckats ta alla tidigare år så jag ser det som en framgång.

Love is in the air

Det var på väg till redskapsboden som jag såg något konstigt i ögonvrån. En stor blomfluga hängde alldeles blickstilla i luften ovanför en prästkrage.

en storslamflugehona sitter på en prästkrage medan en hane hovrar ovanför i parningsflykt
Storslamflugehonan sitter lugnt och äter pollen – med hanen ovanför henne.

På blomman satt en likadan blomfluga. När den rörde sig följdes den samtidigt av den svävande flugan. Hela tiden på exakt samma avstånd. Det såg nästan ut som om den var i andra änden av ett koppel. Eller ett snöre – som en ballong.

en storslamflugehona sitter på en prästkrage medan en hane hovrar tätt ovanför i parningsflykt
Honan flyttade till en ny prästkrage. Hanen följde efter.

Nu vet jag att det jag fick se var parningsflykten hos en Storslamfluga.

Eller åtminstone upptakten till den. Hanen hade spanat in en vacker hona och gjorde sitt bästa för att imponera samtidigt som han höll (alla facett)ögonen på henne.

en storslamflugehona sitter på en prästkrage medan två hanar hovrar ovanför i parningsflykt
Nu hovrar TVÅ Storslamflugehanar över honan. Som äter och låtsas som ingenting.

Under tiden som jag fotograferade fick jag se ytterligare en hane ansluta sig till luftakrobatiken. Ändå blev det ingen revirstrid om rätten till att uppvakta honan.

Jag ogillar indelningen av ”nyttiga” och ”skadliga” djur. Men blomflugor är definitivt trädgårdsgäster som jag välkomnar med öppna armar. Många av larverna är rovdjur som äter bladlöss. De vuxna individerna pollinerar och är vackra att se på.

När jag nu läste att Storslamflugans larver renar förorenat vatten när de växer, då blev jag ännu mer imponerad. Arten finns i nästan hela världen utom Antarktis. Till Sverige migrerar den från sydligare breddgrader. Ungefär som flyttfåglarna.

Vilken prestation för ett djur som inte ens är två centimeter långt.

Ännu fler backsippor

Det där med vintersådd har funkat bra för en del växter. Jag gillar också tanken att kunna föröka plantor vi har till en rimlig kostnad.

(Det resonemanget förutsätter förstås att allt arbete räknas som ”gratis tid”.)

insamlade fröställningar av backsippa inuti en brun pappåse
Insamlade, innan de är borta med vinden.

När jag var barn verkade backsipporna (Pulsatilla vulgaris) i mina föräldrars trädgård direkt förvandlas till kala pinnar så fort jag vände ryggen till.

Därför var det ett lyckligt sammanträffande att flera av fröbollarna vid stugan blev mogna samtidigt som jag var där och kunde samla in dem.

Några av de andra backsipporna kommer förstås att självså sig men det finns inget som säger att de fröna stannar på tomten. Med rätt vindar kan de flyga in i skogen, landa längs vägrenen eller slå rot hos en granne.

fröställningar och blommor av backsippor
För att komma långt måste man starta från rätt höjd.

Nu har jag åtminstone försäkrat mig om en laddning frön att experimentera med. Kanske blir det fler små gökskällor som vi kan sätta ut i ängen?