Tagg: lupin

Plattpyssel

Det är så mycket av arbetet i trädgården som är säsongsbetonat. Nu håller växterna på och förbereder sig för vintervilan. Många av smådjuren har redan dött eller gått i dvala.

Jag passar på och rensar ogräs!

rensat mellan gångplattor
Fogen mellan plattorna rensas med en kantkniv.

Jorden är fuktig och lättarbetad. Allt ogräs som jag drar upp nu går miste om möjligheten till en rivstart nästa vår. Därför är det extra bra att koncentrera sig på envist rotogräs.

ogräsrötter
Blodrotsrötterna går djupt men går att få upp om man är envis.

De trånga gliporna mellan gångplattorna verkar vara en idealisk växtplats för blodrot (Potentilla erecta (L.) Räusch). Dem har jag gått lös på med kantkniven.

Maskrosjärnet använder jag på de maskrosor, tistlar och lupiner som jag hittar nu när perennernas skyddande bladverk försvinner. Det är inte många plantor men desto större anledning att ta dem nu. Då blir vårens ogräsjakt lite lättare.

Ogräset som jag tar kål på hamnar i röthinkar. De står bra ute under vintern. Lagom till vårens växtspurt finns det näringsrikt rötvatten att sprida ut i rabatterna.

Annonser

Torparglädje med baksmälla

Praktlysingen är en väldigt härdig perenn. Där den trivs, och det gör den nästan överallt, så bildar den täta mörkgröna ruggar som kväver både kirskål och nässlor. I och med att den är både  lättskött och anspråkslös kallas den också Torparglädje.

Praktlysing
Praktlysing (Lysimachia punctata)

Tyvärr är den också en sådan växt som numera räknas som invasiv. Kanske inte fullt lika hemsk som lupinen, vars frön kan ligga i jorden i decennier innan de gror, men riktigt svår att bli av med. Det bästa man kan hoppas på är förmodligen att lyckas hålla praktlysingen på ungefär avsedd plats. Alla rötter skall oskadliggöras innan de läggs i komposten. Alternativt så kastar man dem bland brännbart på återvinningen.

Massor av praktlysing
Någonstans härunder finns det en rabattkant.

Vid stugan hade den tydligen fått växa ostört i flera års tid och därmed brett ut sig. Det såg rätt tråkigt ut med de där jämngröna sjoken. Jag tänkte därför plantera andra perenner med längre blomtid för att få lite variation. För att sätta den planen i verket fick  jag fick börja med att rensa bort de praktlysingar som hade spritt sig långt utanför rabattens kanter.

Förbereder plantering
Med hjälp av bl.a. grep och klohacka har jag lyckats frigöra två ytor.

När jag väl hade hittat var rabatten började tog jag fram min mest obarmhärtiga sida och slet upp massor av växter. Det krävdes klohacka, maskrosjärn, grep och trädgårdsspade för att över huvud taget komma ner i den kompakta och torra jorden. Sedan satt jag och sorterade bort rotbitar för hand innan jag grävde en djup grop. I den lade jag generöst med köpt trädgårdsjord från en av fyra säckar som hade lämnats av de tidigare ägarna. Därefter en ordentlig genomvattning och så ner med den nya plantan – en rosenstav.

När det hela var klart så flyttade jag på mig en meter och tog mig an nästa ställe där ytterligare en rosenstav skulle planteras.

Färdigplanterat
Rosenstavarna på plats i gluggarna.

Det tog nästan en hel arbetsdag men så här blev det när planteringen äntligen var färdig.

Veckorna som följt har jag hållit koll på gluggarna och dragit upp de få skott som stuckit upp på oönskad plats. Jag har inte några planer på att försöka utrota praktlysingen i rabatten, bara att hålla efter den. Ordentligt.

citronfjärilar på rosenstaven
Tre citronfjärilar trängs på samma blomma.

Rosenstavarna har tagit sig bra och börjat blomma. De är, precis som det var tänkt, rena fjärilsmagneterna. Lite lustigt är att det än så länge bara är citronfjärilarna som hittat dit. De övriga praktfjärilarna svärmar fortfarande kring oreganon.

Humlor på rosenstaven
Humlor på rosenstav  (Liatris spicata)

Humlorna håller sig naturligtvis också framme när det vankas nektar.

Till våren får jag se hur aggressivt praktlysingen kommer att försöka återta det förlorade territoriet? Det är troligt att jag och sekatören får se till att jämna ut styrkeförhållandena tills rosenstavarna hunnit etablera sig riktigt ordentligt och bättre kan stå emot infiltratörerna.

Hur gick det egentligen med rotogräset?

Tidigare under våren gjorde jag ett experiment med att röta rotogräs. Tanken var att kunna oskadliggöra sådant som maskrosrötter, lupiner, kirskål och snårvinda tillräckligt för att kunna kompostera dem.

Idén kom från en engelsk bok om ekologisk odling. Det enda som behövdes för ett test var ett antal plasthinkar med lock, ogräs, vatten och en avskild plats.

Samt tålamod. Hinkarna skall stå orörda i minst tre veckor.

Det var med spänd förväntan som jag efter fyra veckor öppnade på locket till den största tunnan. Den som var till brädden fylld med lupinrötter.

Så … hur blev det färdiga resultatet?

Stinktunna
Om du tycker att det ser äckligt ut, så är det ingenting mot hur det luktar …

På plussidan kan jag säga att ogräset verkligen var helt dött. Jag testade att dela några av de största rötterna med en kniv och de var genomruttna. Att lägga dem i komposten innebär ingen risk för vidare spridning. Det är bra.

Nackdelen med det här sättet att oskadliggöra ogräs blev också uppenbar. Så fort jag öppnade locket spred sig en rent ohygglig stank över tomten. Det var faktiskt så illa att de arbetshandskar jag använde då fortfarande hänger på vädring i ett av uthusen. Mer än en månad efteråt. (Jag sparar dem för kommande tömning av lika illaluktande tunnor. Onödigt att förstöra fler än ett par.) Ett tag trodde jag också på fullaste allvar att det skulle krävas minst thinner och sandpapper för att få händerna rena.

Det överblivna stinkvattnet kan spädas 1:10 och användas som gödning i rabatterna. Jag är osäker på hur stor effekt det har eftersom det hittills bara blivit ett tillfälle att pröva.

Efter överenskommelse med sambon kommer nämligen allt sådant här arbete i fortsättningen att ske sista dagen på våra stugvistelser. Då hinner stanken skingras innan nästa besök.

Lägga maskrosor i komposten? Är du galen?!

Alla som känner någon som har trädgård har också hört skräckhistorier om ”ogräsrötter i komposten”.

Den vanligaste varianten av den här berättelsen handlar om glada amatörodlare som rensat rabatterna på maskrosor. Sedan lägger de ogräsrenset, inklusive rötterna, i komposten. Vilket gör att den blir helt infiltrerad av maskrosor och totalt oanvändbar.

Nu har jag fått ett tips på hur man kompostera sådant ogräs som sprider sig med rotdelar. Allt som behövs är plasthinkar med lock. Vatten. Avskilt ställe. Sol. Tid.

Om det stämmer skulle det innebära att maskrosor, kirskål, tistlar och lupiner utan problem kan läggas i komposten. Fast med viss tidsfördröjning.

Detta måste förstås testas

Hinkar med ogräs
Fyra hinkar fyllda till bredden med ogräs.

På ett par dagar lyckades jag dra upp sammanlagt 45 liter maskrosor, tistlar och lupiner.

Lupinrötter i hink
Tjugo liter (!) lupinrötter

Jag trampade till innehållet ordentligt för att få plats med riktigt mycket i varje hink.

maskrosor och tistlar
maskrosor och tistlar i massor

På med tillräckligt med vatten så att det täckte ogräset. Därefter satte jag på locken.

ogräshinkar på solig plats
Mot ett riktigt soligt plank får de stå och jäsa.

Nu är hinkarna placerade på en av de soligaste platserna på tomten. Där skall de stå orörda i en månad. Under den tiden hinner ogräsrötterna ruttna och dö. Sedan kan den färdiga sörjan hällas ner i komposten. Förmodligen kommer det att lukta en hel del men det är ett övergående besvär.

Om detta verkligen fungerar, och det går att ta tillvara på näringen i ogräset utan att riskera spridning av detsamma, blir jag väldigt glad. Fortsättning följer …

Tipset hittade jag i boken Composting av Bob Flowerdew.

Kan själv! Fortsättningen.

En, av många definitioner av intelligens, är att kunna använda välkända saker på oväntade sätt för att lösa ett problem. Det som brukar sammanfattas som att: ”Tänka utanför ramarna!”

I helgen fick jag tydliga bevis på att det inte bara är människor som får snilleblixtar.

Först blev jag helt paff. Sen brast jag ut i gapskratt.

Fågelbo på holk
Det blev en takvåning.

1 – 0 till naturen!

På sätt och vis är det en nyttig påminnelse om att även om vi står som ägare till stugan och är där på helgerna och fixar så är det de vilda djuren som är där resten av tiden. Och de har definitivt sina egna idéer om hur saker och ting skall vara.

Samtidigt har vi faktiskt fått bekräftelse på att holkarna uppskattas av fåglarna. (Om än på ett aningens annorlunda sätt mot hur det var tänkt.) Undrar om det blir några ungar också?

Lupiner
Det växer så det knakar i rabatten

Att det finns lupiner på tomten är däremot ingen överraskning. Hur är det nu man skall göra när man ser de första skira bladen sträcka sig upp mot vårsolen?

Javisst, ja. Nu kommer jag ihåg … först tar man på sig träskorna!

När jag väl kommit över min motvilja mot att med berått mod skada något levande tog jag mig an uppgiften med entusiasm. Faktiskt blev jag rätt så nöjd med resultatet.

Lupintramp 5
Den stora lupinmassakern är fullbordad. Rena GoT.

Naturen – jag: 1 – 1. Åtminstone för en väldigt kort liten stund.

Ex-ter-mi-nate! Lupinen skall bort!

I den takt som marken töar fram hittar vi också mer och mer av det som tidigare gömts under snön. Det är förstås inte alla upptäckter som är lika roliga att göra. Som exempelvis att det finns flera bestånd av blomsterlupiner på tomten.

Lupinfrön
”Lupinen – en växternas mördarsnigel”. Kan det låta mer hotfullt?

Denna ståtliga sommarblomma har gjort en omvänd klassresa och räknas numera in bland ”invasiva arter”. Sådana som inte är det minsta välkomna i den svenska naturen. Den sprider sig ohämmat när den får chansen och är också väldigt effektiv på att tränga ut andra växter. (Andra exempel på invasiva arter är mink, jättebalsamin, björnloka, mördarsnigel och kanadagäss.)

Böljande hav av blå lupiner i vägrenen är alltså inte något att beundra och längta efter. Istället skall man sträcka sig efter den nyslipade lien och slå av blommorna innan de hinner gå i frö. Den kommande våren skall man sen dra på sig de grövsta stövlar man äger och gå tillbaka.

Ett sätt att hålla efter ogräset är nämligen att trampa sönder de späda skotten och bladen när de först sticker upp. Det bidrar till att försena växtstarten och gör också att plantans energi främst går till att överleva, inte sprida sig. Allt enligt den här utförliga artikeln med bekämpningstips från länsstyrelsen i Dalarna

Nu har jag markerat de ställen som vi skall ha under uppsikt med nedstuckna pinnar. Sedan gäller det att vara envis. Och ha stora fötter. Då har vi en hyfsat god chans att avgå med segern.