Tagg: koltrast

Regnet bara öste ner

Juli artar sig till att vara både sval och blöt. Istället för att svära över vädret påminner jag mig själv om hur förra sommaren var. Ihållande torka och tryckande värme. Vecka efter vecka. Ingen lindring.

den genomskinliga regnmätaren innehåller ca 5 mm regn mer än vad graderingen räcker.
Vi kanske behöver en större regnmätare?

Bättre att glädjas åt den rikliga nederbörden. Några varma dagar på det här så kommer solgläntan att förvandlas till en riktig djungel.

squashplantan som är planterad i komposten har fått söndertrasade blad, det är nästan bara bladnerverna som återstår, men har också fyra tre blomknoppar och en blomma.
Inte sniglar – hagel.

Fast det kanske inte bara var regn som kommit ner? Med tanke på hur medfarna flera av växterna såg ut så misstänker vi att det haglat ordentligt. Värst drabbade var plantorna med stora, tunna blad. Rosenhallonen såg ut som om någon övat prickskytte på dem. Den stackars squashen har också fått sig en ordentlig omgång.

när man ser koltrastboet ovanifrån ser det fuktigt ut
Tomt och jätteblött koltrastbo.

Den eviga optimisten koltrasten hade byggt bo i stuprännan i år igen. Den här gången hade de inte samma tur.

Spöregnet kom förmodligen medan de fortfarande ruvade. Boet dränktes helt.

trastboet sett från sidan. jag håller det i min hand, iförd orange gummihandskar, och det syns tydligt hur genomblött bomaterialet är.
Totalt genomdränkt bobale.

När jag reste upp stegen trodde jag verkligen att jag skulle hitta döda små fågelungar eller ruttna ägg. Men boet var tomt. Något djur hade hunnit före. Tur i oturen för mig.

Annonser

Skam den som ger sig

Fågelmaten i kakformen var inte bara tänkt till småfåglarna. Även om de haft lättast att hitta bra fotfäste.

Sedan kom det en hungrig, och väldigt motiverad, koltrast på besök.

Den som är envis ser inga hinder. Bara utmaningar som skall klaras av.

Hoppas kalorierna i maten vägde upp flaxandet som krävdes för att hålla balansen.

 

Gläntan som barnkammare

Solgläntan är inte bara en enkel naturtomt. Där vi ser lugn och avkoppling ser djuren något helt annat. De ser en möjlighet att framgångsrikt föda upp en kull med ungar.

skalbitar av ett koltrastägg ligger på mossa
Ena koltrasten dumpade sina äggskal vid den andra koltrastens bo. Bussigt!

Med hänsyn taget till den sena våren och den ihållande värmen har vi sett en hel del ungar på tomten. Sädesärlorna fick åtminstone en kull. Koltrasten troligen två.

Oron jag kände över koltrastboet i stuprännan visade sig obefogad. Inga ungar drunknade eller frös ihjäl. De blev flygfärdiga innan sommarens första regnskurar.

Små paddor ser vi också i gräset. De vill både skaffa sig ett födorevir och undvika att bli mat åt större djur. Några av dem kommer att lyckas. De flesta kommer att gå åt.

öppning i igenmurat hål där en rovstekel samlat ihop paralyserade larver
Plötsligt var dörren öppen igen.

Ett olöst mysterium är vad det egentligen var som övervintrade inne i brädstumpen. En dag såg jag att hålet öppnats men hyresgästen hade redan flugit sin väg. Jag vet fortfarande inte om det var en rovstekel eller en guldstekel.

Sommarens gnälligaste djurungar fanns skogen. Det tog ett tag innan vi insåg vad det var som gnisslade och pep så ihärdigt i kvällsmörkret. Med lite klurande och Natursidans guide till ugglor fick vi bekräftat att kvällskonserten var kattuggleungarnas tiggläte.

Det är första gången som jag hört kattugglor. Det är definitivt första gången som jag hört uggleungar! Att ett ugglepar häckat i närheten är riktigt häftigt. Det känns verkligen som att vi har storskogen in på knuten. Kanske har kattugglorna också gjort processen kort med sorkarna som åt upp mina drakulanunneört. Vågar jag hoppas på det?

Det går inte alltid planenligt

Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Människan spår men Gud rår.”

Så fort vilda djur är inblandade i ekvationen kan både människa och gudom spå och rå så mycket de orkar. Resultatet blir ändå något helt annat.

en koltrast ligger i sitt bo i hängrännan
Mitt emellan näbb och stjärtfjädrar finns en misstänksam koltrast.

Den här sommaren vill inte koltrasten bygga bo på fågelholkarnas tak. Nej minsann. Det enda stället som duger för en sådan finsmakare är … stuprännan!

Alltså slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag ha regn. Mycket regn. Gärna under en längre period. För markerna är snustorra och växterna far illa.

Å andra sidan vill jag DEFINITIVT INTE hitta dränkta fågelungar fastkilade i stupröret. Alternativet att de först blir genomvåta och sedan fryser ihjäl känns inte ett dugg bättre.

Vågar jag hoppas på att de blir flygfärdiga väldigt snart?

två avbitna fjärilsvingar på marken
Naturlig nedskräpning.

Sädesärlorna har byggt bo på andra sidan av taket. Dock inte i någon stupränna. De har fullt sjå med att mata sina glupska ungar. Allt som flyger och kryper är i fara.

På trädgårdsgången hittade jag de sorgsna resterna efter en framgångsrik fångst. Kanske var det en älggräspärlemorfjäril som gått till de sälla jaktmarkerna?

Naturligtvis går det inte att säga åt sädesärlorna: ”Ta bara de stickiga och irriterande insekterna. Lämna alla de som JAG tycker är fina i fred.” Och förstod de vad jag sade skulle de säga åt mig att sköta mitt.

Naturen har inga värderingar på det sättet och i en ekoväv hänger allt ihop.

 

Stjärtmesar

Det är fortfarande minusgrader om nätterna. Många hungriga fåglar lockas av maten som vi erbjuder. För flera av dem är det viktigt att först jaga bort alla konkurrenter innan de själva får ro att äta.

Rangordningen vid utfodringsplatsen utkristalliserar sig så småningom. Den hänger inte nödvändigtvis ihop med storleken.

Talgoxen flyttar på sig för hackspetten. Hackspetten flyttar på sig för nötväckan. Nötskrikan flyttar på sig för hackspetten och nötväckan. Koltrasten är ett nervknippe och flyttar på sig för alla som tittar snett på den. Blåmesen flyttar inte på sig för någon och kan utan problem köra bort fåglar som är mångfalt större än sig själv.

Nötväckan är möjligen den enda av fåglarna som skulle kunna stå emot blåmesen men den har hittills varit ovillig att ta en konflikt.

stjärtmesar på fågelmatare
Jordnötter och ister. Det är smaskens för små mesar.

Och så har vi också haft fint besök av några fåglar som vill umgås i flock. Fyra stjärtmesar (Aegithalos caudatus) har kommit förbi flera gånger.

För deras del är det framför allt isterkrukan som lockar. Till skillnad från de övriga matgästerna besöker de gärna den tillsammans. Som mest har jag sett tre stjärtmesstjärtar sticka ut ur den samtidigt.

Det är första gången som jag kunnat se dem på så nära håll. De är verkligen några riktigt förtjusande små fjäderbollar.

Takvåning med utsikt, tack!

Jag hade mina misstankar om att sädesärlorna (Motacilla alba) skulle tvärnobba den specialbyggda sädesärleholken vi satte upp. Nu blev det inte riktigt så.

sädesärlebo ovanpå holktak
Vad skådar mitt öga där uppe på holken?

De valde däremot att bygga sitt bo ovanpå holkens tak. Precis som koltrasten gjorde på flugsnapparnas holk förra året.

Till skillnad från koltrasten (Turdus merula) har sädesärlorna varit ytterst aktiva med att försvara boet. Nåde den fågel eller människa som uppehöll sig för länge i närheten.

Resultatet av deras vedermödor blev minst två flygfärdiga ungar. Det var i alla fall så många som jag fick se när de väl hade lämnat boet.

 

Inget rötägg

Nu är det full fart på alla fågelföräldrar. Från skogen hörs påstridiga tjirpanden av hungriga ungar: ”Mat, mat, maaaaaat! Vi svälter!”

För ett otränat människoöra låter alla fågelungar likadant. Svårt att avgöra vad det är som kläckts.

Men så fick vi en ledtråd. Nere vid bommen hittade jag ett äggskal.

äggskal koltrast
Fåglarna har sitt eget sätt att hantera skräp.

Ljusblått, så det är inte från en hålbyggare. Små ljusbruna prickar som mönster.

Efter att ha bildgooglat ett tag gissar jag att det är koltrasten som städat sitt bo.

I år har de valt att bejaka sitt inre vilddjur och bosätta sig i skogen. Inte hos oss.