Tagg: koltrast

Stjärtmesar

Det är fortfarande minusgrader om nätterna. Många hungriga fåglar lockas av maten som vi erbjuder. För flera av dem är det viktigt att först jaga bort alla konkurrenter innan de själva får ro att äta.

Rangordningen vid utfodringsplatsen utkristalliserar sig så småningom. Den hänger inte nödvändigtvis ihop med storleken.

Talgoxen flyttar på sig för hackspetten. Hackspetten flyttar på sig för nötväckan. Nötskrikan flyttar på sig för hackspetten och nötväckan. Koltrasten är ett nervknippe och flyttar på sig för alla som tittar snett på den. Blåmesen flyttar inte på sig för någon och kan utan problem köra bort fåglar som är mångfalt större än sig själv.

Nötväckan är möjligen den enda av fåglarna som skulle kunna stå emot blåmesen men den har hittills varit ovillig att ta en konflikt.

stjärtmesar på fågelmatare
Jordnötter och ister. Det är smaskens för små mesar.

Och så har vi också haft fint besök av några fåglar som vill umgås i flock. Fyra stjärtmesar (Aegithalos caudatus) har kommit förbi flera gånger.

För deras del är det framför allt isterkrukan som lockar. Till skillnad från de övriga matgästerna besöker de gärna den tillsammans. Som mest har jag sett tre stjärtmesstjärtar sticka ut ur den samtidigt.

Det är första gången som jag kunnat se dem på så nära håll. De är verkligen några riktigt förtjusande små fjäderbollar.

Annonser

Takvåning med utsikt, tack!

Jag hade mina misstankar om att sädesärlorna (Motacilla alba) skulle tvärnobba den specialbyggda sädesärleholken vi satte upp. Nu blev det inte riktigt så.

sädesärlebo ovanpå holktak
Vad skådar mitt öga där uppe på holken?

De valde däremot att bygga sitt bo ovanpå holkens tak. Precis som koltrasten gjorde på flugsnapparnas holk förra året.

Till skillnad från koltrasten (Turdus merula) har sädesärlorna varit ytterst aktiva med att försvara boet. Nåde den fågel eller människa som uppehöll sig för länge i närheten.

Resultatet av deras vedermödor blev minst två flygfärdiga ungar. Det var i alla fall så många som jag fick se när de väl hade lämnat boet.

 

Inget rötägg

Nu är det full fart på alla fågelföräldrar. Från skogen hörs påstridiga tjirpanden av hungriga ungar: ”Mat, mat, maaaaaat! Vi svälter!”

För ett otränat människoöra låter alla fågelungar likadant. Svårt att avgöra vad det är som kläckts.

Men så fick vi en ledtråd. Nere vid bommen hittade jag ett äggskal.

äggskal koltrast
Fåglarna har sitt eget sätt att hantera skräp.

Ljusblått, så det är inte från en hålbyggare. Små ljusbruna prickar som mönster.

Efter att ha bildgooglat ett tag gissar jag att det är koltrasten som städat sitt bo.

I år har de valt att bejaka sitt inre vilddjur och bosätta sig i skogen. Inte hos oss.

Det vete fåglarna

Enligt den kinesiska kalendern är 2017 Tuppens år. Det passade alltså bra att den gångna helgen ägnades åt våra befjädrade grannar.

blames-pa-jordnotspasen
Blåmesen gömmer sig bakom fågelmaten.

En av de två jordnötspåsarna som jag hängt upp i pergolan flyttades till paradisbusken. De skyggaste fåglarna besöker hellre den platsen. Där är de mer skyddade.

hackspett-pa-jordnotspasen
Hackspetten är mer framfusig och tar för sig.

På de jordnötterna som blev kvar saknades det inte hungriga matgäster. Under helgen var det en strid ström av blåmesar, talgoxar och hackspettar som avlöste varandra. Allra helst hackspettarna var väldigt stridslystna och försvarade maten mot andra besökare.

koltrastbo-med-hal
Koltrastboet har ett urtag. Lagom plats för stjärtfjädrarna.

En viktig uppgift att få gjord den här helgen var att rensa ur holkarna och förbereda dem för flyttfåglarnas ankomst. I det gamla bomaterialet finns det parasiter och fågelloppor. Att ha långa gummihandskar när jag städade kändes därför som en lämplig skyddsåtgärd.

talgoxholken
Här har det skett en tragedi. Två döda ungar låg kvar i holken.

Inne i talgoxholken möttes jag av en sorglig syn. Där var det två ungar som inte hade klarat sig. Orsaken till dödsfallen var inte lätt att se så här långt efteråt. Jag städade ur och hoppas verkligen att årets häckning får bättre resultat.

Finns det mat här?

Under sin energiska jakt på insekter har småfåglarna rivit bort mossan från koltrastarnas gamla fågelbo. Nu har den helt spelat ut sin roll som camouflage.

koltrastbo-utan-mossa
Naken boskål utan något skydd för nyfikna blickar.

Kvar blev en ganska kompakt konstruktion av lera och växtfibrer. Jag misstänker att den är förhållandevis tung. Om det är så får jag veta när vi vårstädar holkarna inför årets hyresgäster.

Tittut! Är det någon hemma?

Hög tid att gå husesyn runt tomten igen. Nu ville jag veta i vilka av fågelholkarna det hade byggts bo? På hösten går det bra att vara näsvis och undersöka det handgripligen.

Först öppnade jag fronten på den holk som jag tyckte var lämplig för en flugsnapparfamilj.

koltrast
Här ekar det tomt …

Det är möjligt att en flugsnappare (ficedula hypoleuca) skulle trivts där. Nu hann koltrasten (turdus merula) före. När den väl byggt sitt bo på taket till holken var det klappar och klart. Inga andra fåglar göre sig besvär.

Därefter gick jag vidare till holken som vi satt upp på baksidan av vedboden. I det skogsbrynet har jag ibland sett en liten svartmes (parus ater) sitta på en gren och se bekymrad ut.

Var den bara på besök eller hade den rent av fött upp en kull i somras? Snart skulle jag veta.

svartmes
Jepp. Här har det varit full aktivitet!

Den holken hade verkligen använts. Beviset fanns i form av ett välbyggt och kompakt litet fågelbo. Jag gissar att det faktiskt är svartmesen som bott där.

Bobalen lämnade jag kvar orörd i holken. Under kalla vinternätter fungerar den som extra  isolering om något litet djur söker skydd där. Det är först framåt vårvintern som det är dags att rensa ur det gamla bomaterialet. För att få bukt med fågelloppor och annat otyg är det bäst att elda upp det.

Ytterligare ett litet fågelnäste har jag hittat i hallonsnåren bakom huset.

okand-fagel
Hallonbuskaget har fungerat bra som camouflage.

Det är förmodligen något slags sångare som byggt det. I alla fall är det en liten oansenlig grågrön fågel som uppehållit sig kring hallonsnåret. Jag har trott att den letat efter mat till hungriga ungar. I själva verket har den haft boet där bland bladen. Precis framför näsan på oss.

 

 

 

Ständigt denna koltrast.

Mina förhoppningar om att kunna locka tillbaka ladusvalorna gick om intet. Trots den välsnickrade svalbräda vi satte upp på gaveln till gäststugan .

Placeringen var alldeles för öppen och oskyddad för deras smak.

Så döm om min förvåning när jag häromveckan lyfte blicken och såg att koltrasten flyttat in.

Svalbrädan med koltrastbo
Boet är sådär lagom utstuderat slarvigt. I skogen skulle det vara osynligt. Här? Njäe …

Precis som med det förra boet har de använt mycket mossa som bomaterial. Detta kanske kan förklara de kala fläckarna i grönytan framför entrén?

Koltrasthonan är exakt lika skygg som förut. Tycker hon att vi kommer för nära så försvinner hon omedelbart in i granskogen. För att sen komma tillbaka när faran är över.

Nu när det snart finns en ny kull har koltrasthanen återupptagit sina patrullrundor på tomten. Fågelungar är hungriga och föräldrarna duktiga på att hitta mat att stoppa i gapet på dem. Så nu lever alla tomtens insekter farligt igen.