Tagg: koltrast

Gläntan som barnkammare

Solgläntan är inte bara en enkel naturtomt. Där vi ser lugn och avkoppling ser djuren något helt annat. De ser en möjlighet att framgångsrikt föda upp en kull med ungar.

skalbitar av ett koltrastägg ligger på mossa
Ena koltrasten dumpade sina äggskal vid den andra koltrastens bo. Bussigt!

Med hänsyn taget till den sena våren och den ihållande värmen har vi sett en hel del ungar på tomten. Sädesärlorna fick åtminstone en kull. Koltrasten troligen två.

Oron jag kände över koltrastboet i stuprännan visade sig obefogad. Inga ungar drunknade eller frös ihjäl. De blev flygfärdiga innan sommarens första regnskurar.

Små paddor ser vi också i gräset. De vill både skaffa sig ett födorevir och undvika att bli mat åt större djur. Några av dem kommer att lyckas. De flesta kommer att gå åt.

öppning i igenmurat hål där en rovstekel samlat ihop paralyserade larver
Plötsligt var dörren öppen igen.

Ett olöst mysterium är vad det egentligen var som övervintrade inne i brädstumpen. En dag såg jag att hålet öppnats men hyresgästen hade redan flugit sin väg. Jag vet fortfarande inte om det var en rovstekel eller en guldstekel.

Sommarens gnälligaste djurungar fanns skogen. Det tog ett tag innan vi insåg vad det var som gnisslade och pep så ihärdigt i kvällsmörkret. Med lite klurande och Natursidans guide till ugglor fick vi bekräftat att kvällskonserten var kattuggleungarnas tiggläte.

Det är första gången som jag hört kattugglor. Det är definitivt första gången som jag hört uggleungar! Att ett ugglepar häckat i närheten är riktigt häftigt. Det känns verkligen som att vi har storskogen in på knuten. Kanske har kattugglorna också gjort processen kort med sorkarna som åt upp mina drakulanunneört. Vågar jag hoppas på det?

Annonser

Det går inte alltid planenligt

Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Människan spår men Gud rår.”

Så fort vilda djur är inblandade i ekvationen kan både människa och gudom spå och rå så mycket de orkar. Resultatet blir ändå något helt annat.

en koltrast ligger i sitt bo i hängrännan
Mitt emellan näbb och stjärtfjädrar finns en misstänksam koltrast.

Den här sommaren vill inte koltrasten bygga bo på fågelholkarnas tak. Nej minsann. Det enda stället som duger för en sådan finsmakare är … stuprännan!

Alltså slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag ha regn. Mycket regn. Gärna under en längre period. För markerna är snustorra och växterna far illa.

Å andra sidan vill jag DEFINITIVT INTE hitta dränkta fågelungar fastkilade i stupröret. Alternativet att de först blir genomvåta och sedan fryser ihjäl känns inte ett dugg bättre.

Vågar jag hoppas på att de blir flygfärdiga väldigt snart?

två avbitna fjärilsvingar på marken
Naturlig nedskräpning.

Sädesärlorna har byggt bo på andra sidan av taket. Dock inte i någon stupränna. De har fullt sjå med att mata sina glupska ungar. Allt som flyger och kryper är i fara.

På trädgårdsgången hittade jag de sorgsna resterna efter en framgångsrik fångst. Kanske var det en älggräspärlemorfjäril som gått till de sälla jaktmarkerna?

Naturligtvis går det inte att säga åt sädesärlorna: ”Ta bara de stickiga och irriterande insekterna. Lämna alla de som JAG tycker är fina i fred.” Och förstod de vad jag sade skulle de säga åt mig att sköta mitt.

Naturen har inga värderingar på det sättet och i en ekoväv hänger allt ihop.

 

Stjärtmesar

Det är fortfarande minusgrader om nätterna. Många hungriga fåglar lockas av maten som vi erbjuder. För flera av dem är det viktigt att först jaga bort alla konkurrenter innan de själva får ro att äta.

Rangordningen vid utfodringsplatsen utkristalliserar sig så småningom. Den hänger inte nödvändigtvis ihop med storleken.

Talgoxen flyttar på sig för hackspetten. Hackspetten flyttar på sig för nötväckan. Nötskrikan flyttar på sig för hackspetten och nötväckan. Koltrasten är ett nervknippe och flyttar på sig för alla som tittar snett på den. Blåmesen flyttar inte på sig för någon och kan utan problem köra bort fåglar som är mångfalt större än sig själv.

Nötväckan är möjligen den enda av fåglarna som skulle kunna stå emot blåmesen men den har hittills varit ovillig att ta en konflikt.

stjärtmesar på fågelmatare
Jordnötter och ister. Det är smaskens för små mesar.

Och så har vi också haft fint besök av några fåglar som vill umgås i flock. Fyra stjärtmesar (Aegithalos caudatus) har kommit förbi flera gånger.

För deras del är det framför allt isterkrukan som lockar. Till skillnad från de övriga matgästerna besöker de gärna den tillsammans. Som mest har jag sett tre stjärtmesstjärtar sticka ut ur den samtidigt.

Det är första gången som jag kunnat se dem på så nära håll. De är verkligen några riktigt förtjusande små fjäderbollar.

Takvåning med utsikt, tack!

Jag hade mina misstankar om att sädesärlorna (Motacilla alba) skulle tvärnobba den specialbyggda sädesärleholken vi satte upp. Nu blev det inte riktigt så.

sädesärlebo ovanpå holktak
Vad skådar mitt öga där uppe på holken?

De valde däremot att bygga sitt bo ovanpå holkens tak. Precis som koltrasten gjorde på flugsnapparnas holk förra året.

Till skillnad från koltrasten (Turdus merula) har sädesärlorna varit ytterst aktiva med att försvara boet. Nåde den fågel eller människa som uppehöll sig för länge i närheten.

Resultatet av deras vedermödor blev minst två flygfärdiga ungar. Det var i alla fall så många som jag fick se när de väl hade lämnat boet.

 

Inget rötägg

Nu är det full fart på alla fågelföräldrar. Från skogen hörs påstridiga tjirpanden av hungriga ungar: ”Mat, mat, maaaaaat! Vi svälter!”

För ett otränat människoöra låter alla fågelungar likadant. Svårt att avgöra vad det är som kläckts.

Men så fick vi en ledtråd. Nere vid bommen hittade jag ett äggskal.

äggskal koltrast
Fåglarna har sitt eget sätt att hantera skräp.

Ljusblått, så det är inte från en hålbyggare. Små ljusbruna prickar som mönster.

Efter att ha bildgooglat ett tag gissar jag att det är koltrasten som städat sitt bo.

I år har de valt att bejaka sitt inre vilddjur och bosätta sig i skogen. Inte hos oss.

Det vete fåglarna

Enligt den kinesiska kalendern är 2017 Tuppens år. Det passade alltså bra att den gångna helgen ägnades åt våra befjädrade grannar.

blames-pa-jordnotspasen
Blåmesen gömmer sig bakom fågelmaten.

En av de två jordnötspåsarna som jag hängt upp i pergolan flyttades till paradisbusken. De skyggaste fåglarna besöker hellre den platsen. Där är de mer skyddade.

hackspett-pa-jordnotspasen
Hackspetten är mer framfusig och tar för sig.

På de jordnötterna som blev kvar saknades det inte hungriga matgäster. Under helgen var det en strid ström av blåmesar, talgoxar och hackspettar som avlöste varandra. Allra helst hackspettarna var väldigt stridslystna och försvarade maten mot andra besökare.

koltrastbo-med-hal
Koltrastboet har ett urtag. Lagom plats för stjärtfjädrarna.

En viktig uppgift att få gjord den här helgen var att rensa ur holkarna och förbereda dem för flyttfåglarnas ankomst. I det gamla bomaterialet finns det parasiter och fågelloppor. Att ha långa gummihandskar när jag städade kändes därför som en lämplig skyddsåtgärd.

talgoxholken
Här har det skett en tragedi. Två döda ungar låg kvar i holken.

Inne i talgoxholken möttes jag av en sorglig syn. Där var det två ungar som inte hade klarat sig. Orsaken till dödsfallen var inte lätt att se så här långt efteråt. Jag städade ur och hoppas verkligen att årets häckning får bättre resultat.

Finns det mat här?

Under sin energiska jakt på insekter har småfåglarna rivit bort mossan från koltrastarnas gamla fågelbo. Nu har den helt spelat ut sin roll som camouflage.

koltrastbo-utan-mossa
Naken boskål utan något skydd för nyfikna blickar.

Kvar blev en ganska kompakt konstruktion av lera och växtfibrer. Jag misstänker att den är förhållandevis tung. Om det är så får jag veta när vi vårstädar holkarna inför årets hyresgäster.