Tagg: invasiv art

Blomsteröken

Efter en kall och trist vår har trädens och buskarnas knoppar äntligen slagit ut. Löv och frodig grönska så långt ögat ser.

gröna växter bakom stugan
Femton nyanser av grönt bakom stugan.

Det som saknas är blommor. Tidigt på våren är vår lilla solglänta ett veritabelt ymninghetshorn med vårlökar för alla pollinatörer. Sedan är blomningen rätt påver ett par månader. I alla fall om man jämför med resten av säsongen.

Solgläntan har alltså en klar förbättringspotential. Jag funderar exempelvis på Sibirisk Nunneört (Corydalis nobilis). Den skulle passa i perennrabatten eftersom den blommar i maj – juni och sedan vissnar ner helt.

Förutsättningen är förstås att den inte får chansen att fröa av sig? I Finland är den klassad som invasiv. Hmmmm … får nog fundera lite mer på alternativ.

uppdragna maskrosor i hink
Ett arbete som är värt att göra ordentligt.

Ironiskt nog jagar jag samtidigt maskrosor i gräsmattan. Jag tröstar mig med tanken på alla gyllengula fält i närheten. Där finns det massor med nektar och pollen att hämta.

De fälten garanterar också att jag och mitt maskrosjärn inte blir sysslolösa det närmaste decenniet.

Annonser

Min motståndare ger inte upp.

Jag ägnade en härligt solig och varm första maj åt att vårstäda tomten.

Det var då som jag hittade dem. Lupinerna! De har återuppstått och gör nu ett nytt försök att infiltrera rabatterna.

vårblad lupiner bland torra löv
Den ser så oskyldig ut där den står.

Det var bara att ta fram maskrosjärnet och dra upp dem med rötterna.

Liten tröst är att det bara var fyra stycken. Jämfört med förra våren då jag hittade fyrtio.

Eftersom lupinernas frön behåller sin grobarhet i upp till femtio år får jag fortsätta att vara uppmärksam länge till. Men det är det värt om jag kan hindra dem från att spridas.

Blomflugornas hösttröst

gullris-med-blomflugor
När solen värmer gullriset blir det snabbt fullt av blomflugor.

Praktlysing, såpnejlika och nu gullris… På tomten har vi alltså ytterligare en av dessa klassiska torparväxter som på senare tider omvärderats och nu anses vara en invasiv art.

Vårt Kanadensiska gullris (Solidago canadensis) finns i rabatten närmast verandan. Det är ett ganska litet bestånd. Jag vet inte om det kanske rentav är nyplanterat? I så fall kommer det säkert att försöka sprida sig. En annan möjlighet är att det är etablerat på platsen men inte trivs speciellt bra. I vilket fall som helst skall vi klippa av blomställningarna innan de hinner gå i frö.

Några som är väldigt förtjusta i gullriset är blomflugorna. Så fort det blir ljust och solen värmer upp luften kommer de flygande i sin jakt på nektar och pollen. Vi har sett många olika sorter på besök. Allt från stora svart-gula till små sammetsbruna.

Humlorna verkar däremot föredra höstblommorna med ordentliga blomkorgar. De söker sig nästan uteslutande till höstrudbeckiorna och septembersolrosen.

Sensommarstädning med maskrosjärn

Det är länge sedan jag senast skrev något om min kamp mot lupiner (Lupinus polyphyllus).

Naturligtvis betyder inte tystnaden att jag avgått med segern. Tvärtom!

Det finns fortfarande massor av frön kvar i jorden. Hela tiden dyker det upp nya små plantor i gräset och rabatterna. Varenda gång jag klivit utanför stugdörren har jag hittat minst en.

Jag såg framför mig ett riktigt sisyfosarbete om jag ville försöka hålla efter dem.

Tills den dagen kom då ett ihållande nattligt augustiregn hade lämnat jorden härligt fuktig och lucker. Då drog jag på mig trädgårdshandskarna och hämtade diverse vassa verktyg i redskapsboden för en riktad insats.

Uppdragna lupiner
Bäst att passa på att ta upp dem innan de hunnit växa till sig.

Eftersom både maskrosor och lupiner har pålrötter var maskrosjärnet perfekt anpassat för att lirka upp nya lupinerna ur jorden. På mindre än en timme hann jag rensa bort en hel mängd småplantor. De fick aldrig chansen att växa sig så stora att det skulle krävas både grep och järnspett för att rucka på dem.

Det är inte heller en enda lupin som har blommat i sommar. Därmed är det inte heller en enda lupin som hunnit sätta frö. Det känns fantastiskt bra. Kanske lyckas jag så småningom med mitt mål, att helt få bort dem från tomten? Vi får se hur det går.

 

 

 

Torparglädje med baksmälla

Praktlysingen är en väldigt härdig perenn. Där den trivs, och det gör den nästan överallt, så bildar den täta mörkgröna ruggar som kväver både kirskål och nässlor. I och med att den är både  lättskött och anspråkslös kallas den också Torparglädje.

Praktlysing
Praktlysing (Lysimachia punctata)

Tyvärr är den också en sådan växt som numera räknas som invasiv. Kanske inte fullt lika hemsk som lupinen, vars frön kan ligga i jorden i decennier innan de gror, men riktigt svår att bli av med. Det bästa man kan hoppas på är förmodligen att lyckas hålla praktlysingen på ungefär avsedd plats. Alla rötter skall oskadliggöras innan de läggs i komposten. Alternativt så kastar man dem bland brännbart på återvinningen.

Massor av praktlysing
Någonstans härunder finns det en rabattkant.

Vid stugan hade den tydligen fått växa ostört i flera års tid och därmed brett ut sig. Det såg rätt tråkigt ut med de där jämngröna sjoken. Jag tänkte därför plantera andra perenner med längre blomtid för att få lite variation. För att sätta den planen i verket fick  jag fick börja med att rensa bort de praktlysingar som hade spritt sig långt utanför rabattens kanter.

Förbereder plantering
Med hjälp av bl.a. grep och klohacka har jag lyckats frigöra två ytor.

När jag väl hade hittat var rabatten började tog jag fram min mest obarmhärtiga sida och slet upp massor av växter. Det krävdes klohacka, maskrosjärn, grep och trädgårdsspade för att över huvud taget komma ner i den kompakta och torra jorden. Sedan satt jag och sorterade bort rotbitar för hand innan jag grävde en djup grop. I den lade jag generöst med köpt trädgårdsjord från en av fyra säckar som hade lämnats av de tidigare ägarna. Därefter en ordentlig genomvattning och så ner med den nya plantan – en rosenstav.

När det hela var klart så flyttade jag på mig en meter och tog mig an nästa ställe där ytterligare en rosenstav skulle planteras.

Färdigplanterat
Rosenstavarna på plats i gluggarna.

Det tog nästan en hel arbetsdag men så här blev det när planteringen äntligen var färdig.

Veckorna som följt har jag hållit koll på gluggarna och dragit upp de få skott som stuckit upp på oönskad plats. Jag har inte några planer på att försöka utrota praktlysingen i rabatten, bara att hålla efter den. Ordentligt.

citronfjärilar på rosenstaven
Tre citronfjärilar trängs på samma blomma.

Rosenstavarna har tagit sig bra och börjat blomma. De är, precis som det var tänkt, rena fjärilsmagneterna. Lite lustigt är att det än så länge bara är citronfjärilarna som hittat dit. De övriga praktfjärilarna svärmar fortfarande kring oreganon.

Humlor på rosenstaven
Humlor på rosenstav  (Liatris spicata)

Humlorna håller sig naturligtvis också framme när det vankas nektar.

Till våren får jag se hur aggressivt praktlysingen kommer att försöka återta det förlorade territoriet? Det är troligt att jag och sekatören får se till att jämna ut styrkeförhållandena tills rosenstavarna hunnit etablera sig riktigt ordentligt och bättre kan stå emot infiltratörerna.

Ex-ter-mi-nate! Lupinen skall bort!

I den takt som marken töar fram hittar vi också mer och mer av det som tidigare gömts under snön. Det är förstås inte alla upptäckter som är lika roliga att göra. Som exempelvis att det finns flera bestånd av blomsterlupiner på tomten.

Lupinfrön
”Lupinen – en växternas mördarsnigel”. Kan det låta mer hotfullt?

Denna ståtliga sommarblomma har gjort en omvänd klassresa och räknas numera in bland ”invasiva arter”. Sådana som inte är det minsta välkomna i den svenska naturen. Den sprider sig ohämmat när den får chansen och är också väldigt effektiv på att tränga ut andra växter. (Andra exempel på invasiva arter är mink, jättebalsamin, björnloka, mördarsnigel och kanadagäss.)

Böljande hav av blå lupiner i vägrenen är alltså inte något att beundra och längta efter. Istället skall man sträcka sig efter den nyslipade lien och slå av blommorna innan de hinner gå i frö. Den kommande våren skall man sen dra på sig de grövsta stövlar man äger och gå tillbaka.

Ett sätt att hålla efter ogräset är nämligen att trampa sönder de späda skotten och bladen när de först sticker upp. Det bidrar till att försena växtstarten och gör också att plantans energi främst går till att överleva, inte sprida sig. Allt enligt den här utförliga artikeln med bekämpningstips från länsstyrelsen i Dalarna

Nu har jag markerat de ställen som vi skall ha under uppsikt med nedstuckna pinnar. Sedan gäller det att vara envis. Och ha stora fötter. Då har vi en hyfsat god chans att avgå med segern.