Tagg: fjärilar

Plocka upp och sätta ner

Det är oklart varför en del bilister tror att det är en bra idé att kasta ut skräp längs vägrenen? Förmodligen tänker de bara: ”Inte mitt problem längre. Nu är bilen ren”.

I vilket fall som helst så går vi då och då en skräpsamlarrunda längs vägrenen.

skräp ihopsamlat från vägrenen ölburk snusdosa flaska och plastkasse
Det som gömts i snö …

Den här gången hittade jag mest plastsaker. Alla fynden togs med till återvinningen.

tre förpackningar med knölar, rosenstav, tio vita och fem lila
Rosenstavarna är poppis bland pollinatörerna. Nu blir det fler i rabatterna.

Som en motvikt till skräpplockandet satte jag planteringsspaden i jorden. Våra två rosenstavar har klarat två vintrar utan några problem trots att de inte anses jättehärdiga. Därför kändes det rätt säkert att plantera ut 15 nya knölar.

De vita rosenstavarna syns bra i skymningen och lockar malar och andra nattaktiva pollinatörer till rabatterna. Fler malar innebär att solgläntan blir mer intressant som jaktmark för fladdermössen. Och fladdermössen äter mygg.

Annonser

Uppdukat för larver

Den som är trädgårdsintresserad är aldrig fullärd. Alltid finns det någon ny information att ta till sig. Oftast med följden att det blir mer att göra.

Ibland är informationen mer en påminnelse om något som är så självklart att det fallit ur minnet. Som att det inte räcker med nektarrika blommor om jag vill hjälpa pollinerarna. Larverna måste också ha mat!

liten blåklocka
Liten blåklocka är värdväxt för diverse fly, mott och mätare.

I nordamerika (säkert också på många andra ställen) uppmuntras naturvänner att planera trädgården så den består till minst hälften av inhemska växter.

Detta eftersom många insekter har en specifik värdväxt och om den saknas så finns det ingen mat till larven när den kläcks. Exotiska växter fungerar sällan som ersättning.

Utan värdväxter, inga larver. Utan larver, inga fjärilar, skalbaggar eller blomflugor. Utan fjärilar, skalbaggar och blomflugor svälter fåglar och fladdermöss.

blommande gulmåra
Gulmåran är värdväxt för många olika svärmare, spinnare och mätare.

Som tur är krävs det inte en stor arbetsinsats för att öka mängden inhemska växter i trädgården. Tvärtom. Finns det redan ett småstökigt hörn på tomten så kan man bara låta det förvildas lite till. Vissa ogräs är minst lika vackra som rabattblommor.

Och om någon nitisk granne klagar är det bara att hänvisa till listan över värdväxter för fjärilar. För ALLA vettiga grannar gillar också fjärilar.

fjärilar på nässlor
Nässlor är värdväxt för flera fjärilar. (Och goda i nässelsoppa.)

Vi har det redan bra förspänt med artrikedomen i vår solglänta. För att underhålla blomsterängen samlar jag in frön från vilda växter i närområdet. De växterna passar både mikroklimatet och djurlivet i gläntan. Slänten är full av gräs och blommande örter som sköter sig själva.

Vem vet, kanske blir ”Nature needs half” en svensk trend också?

Fynd på bokrean

Förra sommaren letade jag efter en fjärilshandbok. En som skulle passa i fickan på arbetsbyxorna. Där jag skulle få hjälp med första kategoriseringen av nya fjärilsfynd.

Vi frågade i den lokala bokhandeln men de hade tyvärr ingen att rekommendera.

fjärilsbok
När sommaren kommer är vi förberedda!

Årets bokrea löste problemet. Där fyndade jag en liten fjärilsguide till stugbiblioteket.

Den är ursprungligen publicerad i Storbritannien och innehåller några bilder på arter som inte finns i Sverige. Men den kommer nog ändå att fungera hyfsat bra som hjälpmedel vid en första identifiering.

Bara jag vet var jag skall börja leta går det alltid att hitta mer information på nätet eller på biblioteket.

Vårblommande ogräs

Likväl som tidigare ägare lämnat kvar lupiner åt oss borde jag se till att det finns något som kommande ägare kan svära ve och förbannelse över. En tradition skall inte brytas.

svalört
En påse ogräs.

Det är därför som jag överväger att plantera svalört (Ranunculus ficaria L.) i hallonsnåret. Fast mest eftersom det är en vårblommande växt som också kan bidra med mat till alla yrvakna humlor och fjärilar på tomten.

Om vi ville ha en minutiöst välskött gräsmatta skulle vi kanske kalla den för ogräs. Nu blir svalörten istället ett efterlängtat vårtecken. Precis som vitsipporna.

Allt hänger på vilket perspektiv man väljer att ha.

Vad för slags holk, sa du?

Det var först i augusti, ganska sent på säsongen, som jag till slut fick tummen ur och byggde en fjärilsholk. Ritningen till den hade jag hittat här.

Virket kom från en gammal trälår som stått utanför gäststugan. Att demolera den tog flera timmar och krävde både kofot och hammare. Till slut återstod bara en hög med ohyvlad granplank. Byggmaterial av högsta kvalitet!

Först sorterade jag plankorna i storleksordning. Sedan ritade jag upp de rätta måtten enligt ritningen och kapade till dem med sågen. När det förberedande arbetet väl var klart gick jag in i snickarboden och satte igång.

svangborr-fjarilsholk
Att borra hål med en gammaldags svängborr funkade det också.

På en fjärilsholk är ingångshålen bara smala springor. Jag ritade upp raka streck på framsidan. Sedan borrade jag längs med strecken. Resultatet blev lite vint och skevt men ganska bra ändå.

rasp-fjarilsholk
Kanterna på ingångshålen snyggade jag till med raspen.

Med en rasp tog jag bort träbitarna som satt kvar mellan borrhålen. Sedan drog jag ett par extra tag och jämnade till kanterna också.

tallbark-fjarilsholk
En barkbit blir många barkflagor. Allt som krävs är en kniv och mycket tålamod.

En fjärilsholk skall fyllas med bark. Inte hårt packad eftersom det skulle bli omöjligt för fjärilarna att krypa in och gömma sig. Lite lagom löst packad fungerar den däremot både som isolering för vinterkylan och skydd mot hungriga fåglar.

För att göra tunnare flagor stack jag först in en knivspets i sidan av en torr barkbit. Sedan bände jag försiktigt isär de olika skikten. Ett riktigt pilljobb som förutsatte en stadig hand.

barkflagor-fjarilsholk
Det blir ombonat och mysigt när det är färdigt.

Under sommaren hade jag samlat ihop stora bitar tallbark från rotvältorna i skogen. Det var tur det. Den dagen i snickarboden insåg jag exakt hur mycket barkflagor som krävs för att fylla en holk. (Det behövs kopiösa mängder. Betydligt mer än vad man tror.)

monterad-fjarilsholk
Dags att spika fast fronten.

Straxt under taket sitter det två spikar som fungerar som gångjärn. När holken skall städas öppnar bara man framsidan utåt – uppåt. För att undvika att den öppnas av misstag satte jag fast fronten med en spik i sidan. Den funkar som ett enkelt lås.

uppsatt-fjarilsholk
Uppsatt och monterad på pergolan. Nära vårlökarna när de blommar.

Den färdiga fjärilsholken blev en bastant trälåda. Både stor och tung. Dessutom med en kraftig träribba på baksidan. Vi satte fast den i pergolan vid rosorna. Det krävdes en hel del ståltråd för att hålla den på plats.

Jag har inte sett om det är några fjärilar som valt att övervintra i holken. Det är tidigast till våren som vi märker om den gjort någon nytta. Tills dess får jag fortsätta att vara nyfiken.

fjaril-i-vedboden
Inga nymodigheter, tack! Taket duger åt mig.

Inne i vedboden har vi åtminstone en nässelfjäril som slagit sig till ro för vinterdvalan. Förhoppningsvis får den vara i fred för skogsmössen.

Tålig blomma trotsar kylan

Nästan alla de andra växterna koncentrerar sig på att samla kraft inför vintern. Höstrudbeckiorna? Tja, visserligen har de färre knoppar än för en månad sedan men de blommar fortfarande. Tyvärr finns det nästan inga insekter kvar som kan besöka dem.

hostrudbeckia
Höstrudbeckiorna är jättefina. Dessutom får varje planta tre (!) blommor!

I våras trodde jag faktiskt att alla rudbeckiorna var döda. Det fanns en smutsig och kantstött namnskylt i blomsterlandet men inte en enda liten torr stjälk stod kvar efter vintern. Därför blev jag riktigt glad när de första gröna skotten sköt upp ur lerjorden.

Eftersom rudbeckiorna verkar trivas bra i landet kan vi nog plantera fler olika sorter där. Röd solhatt sägs exempelvis vara väldigt populär bland både fjärilar och humlor. Den är också både härdig och tålig vilket låter perfekt. En riktig torparväxt som passar in i vår lilla skogsglänta.

Septembersolrosen blommar

Hösten är här. Det är kallt på nätterna och vi ser bara ett fåtal insekter på dagarna. Tystnaden är nästan öronbedövande jämfört med högsommaren. Då ekade humlornas brummande dovt som en V8-motor från rabatterna och fåglarna sjöng från varenda buske.

I augusti planterade jag en septembersolros. Valet föll på (Helianthus salicifolius ‘Lemon Queen’). En variant med enkla blommor. Septembersolrosen är en perenn som är populär både bland fjärilar och humlor. Precis som namnet antyder blommar den sent.

septembersolros
De första blomman som slog ut var lite asymmetrisk.

Eftersom plantan kom i jorden under högsommaren har den inte riktigt hunnit växa till sig. Den är knappt en meter hög och har bara tre stjälkar. Min förhoppning är att den så småningom blir en sådan här stor rugge. Helst helt översållad med ljusgula blommor.

septembersolros-med-humlor
Nu är det få humlor kvar. De som finns samlas alla på samma blommor.

På plantskolan sade de att septembersolrosen är ”både hungrig och törstig”. Vi får se hur det fungerar med tanke på att de växter vi har vid stugan måste vara tåliga. Förutom när den  var nyplanterad så har den inte fått något extra vatten. Gräsklipp har jag lagt runt stjälken. Det är det enda näringstillskottet den fått i år.

Överlever den bara sin första vinter kommer den att få massor av kompost som vårgödsling. Då  blir den förhoppningsvis högre och får fler stjälkar redan nästa år.