Tagg: fjäril

Violettkantad guldvinge

Vi fick finbesök av en (trolig) violettkantad guldvinge (Lycaena hippothoe) som provianterade på ängsblommorna. Den var vaksam så jag kunde inte komma speciellt nära med kameran.

violettkantad guldvinge på blommande prästkrage
En ynka bild fick jag. Suddig förstås.

I Sverige finns det flera olika Guldvingar och alla är de små och snabba till flykt.

Den violettkantade guldvingen föredrar  artrika, öppna gräsmarker med ett stort utbud av nektarrika blommor. Tyvärr finns det färre och färre av sådana marker och därför klassas arten numera som ”nära hotad”.

Några guldvingar har bevisligen hittat till solgläntan. Den duger visst som liten äng.

ängssyra med ett par tunna blomstänglar
Ängssyra. Lite ankommen av sol och insekter.

Nu vet jag att ängssyran (Rumex acetosa L.) är värdväxt för larverna. Vilken tur att jag lämnat kvar dem där de står bland ängsblommorna. Utan barnkammare inga vuxna individer. Och det skulle vara roligt att få se fler än en.

Ytterligare en bra ursäkt att lämna delar av tomten orörd och ”stökig”.

 

Annonser

Det går inte alltid planenligt

Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Människan spår men Gud rår.”

Så fort vilda djur är inblandade i ekvationen kan både människa och gudom spå och rå så mycket de orkar. Resultatet blir ändå något helt annat.

en koltrast ligger i sitt bo i hängrännan
Mitt emellan näbb och stjärtfjädrar finns en misstänksam koltrast.

Den här sommaren vill inte koltrasten bygga bo på fågelholkarnas tak. Nej minsann. Det enda stället som duger för en sådan finsmakare är … stuprännan!

Alltså slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag ha regn. Mycket regn. Gärna under en längre period. För markerna är snustorra och växterna far illa.

Å andra sidan vill jag DEFINITIVT INTE hitta dränkta fågelungar fastkilade i stupröret. Alternativet att de först blir genomvåta och sedan fryser ihjäl känns inte ett dugg bättre.

Vågar jag hoppas på att de blir flygfärdiga väldigt snart?

två avbitna fjärilsvingar på marken
Naturlig nedskräpning.

Sädesärlorna har byggt bo på andra sidan av taket. Dock inte i någon stupränna. De har fullt sjå med att mata sina glupska ungar. Allt som flyger och kryper är i fara.

På trädgårdsgången hittade jag de sorgsna resterna efter en framgångsrik fångst. Kanske var det en älggräspärlemorfjäril som gått till de sälla jaktmarkerna?

Naturligtvis går det inte att säga åt sädesärlorna: ”Ta bara de stickiga och irriterande insekterna. Lämna alla de som JAG tycker är fina i fred.” Och förstod de vad jag sade skulle de säga åt mig att sköta mitt.

Naturen har inga värderingar på det sättet och i en ekoväv hänger allt ihop.

 

Slåttergräsfjäril

Den här fjärilen stiftade jag bekantskap med i juli. Som så många andra pollinatörer uppehöll den sig helst runt vår vildvuxna oregano.

Kom en humla för nära spärrade fjärilen ut vingarna och markerade tydligt att blomman var upptagen. Där fanns definitivt inte plats för fler matgäster! Så det så.

slåttergräsfjäril på oregano
Med de här ögonfläckarna på vingarna ser jag jättefarlig ut!

Att sitta still och bli fotograferad var inte heller populärt. Jag fick radera mängder av suddiga bilder. Till slut fick jag äntligen några som var tydliga nog för en identifiering.

slåttergräsfjäril ihopslagna vingar
Lunchpaus. Men håller fortfarande ett öga på omgivningen.

Den griniga besökaren visade sig vara en slåttergräsfjäril (Maniola jurtina) Ytterligare en praktfjäril som tycker att vår solglänta är ett bra ställe för att söka föda, en partner och sedan slutligen lägga ägg.

Till skillnad från nässelfjärilen och påfågelsögat vill slåttergräsfjärilens larver inte käka nässlor. De skall ha riklig tillgång till olika grässorter. Precis sådant som växer i slänten.

Vilken tur att vi inte haft någon tanke på att försöka tukta de mer vildvuxna delarna av tomten. Där har många vilda djur, både stora och små, bosatt sig.

Naturen precis runt stugknuten. Just så som vi vill ha det.

Blåvinge i röllikan

Det är inte ofta som vi fått besök av någon blåvinge i gläntan. Synd, men inte helt oväntat. Ett flertal blåvingar är några av de mest hotade dagsfjärilarna i Sverige.

juvelvinge på röllika
Sommarkänsla – nu dröjer det ett år tills nästa gång.

I somras var det något som jag tror kan ha varit en Kronärtsblåvinge (Plebejus argyrognomon) som uppehöll sig runt röllikorna (Achillea millefolium L.)

Den lilla fjärilen var hyperalert och på sin vakt mot faror. Därför lyckades jag inte smyga tillräckligt nära för att kunna ta ett bra foto.

Även om blåvingen jag såg satt på en röllika är det troligen gökärten (Lathyrus linifolius (Reichard) Bässler) som eventuella larver kalasar på. Ytterligare en god anledning att inte vara nitisk med att rensa bort allt ”ogräset” på tomten.

Rolig kuriosa om röllika är att den dialektalt kallats backhumle eller jordhumle. Den smakar nämligen beskt och har faktiskt använts vid ölbryggning. Kanske något för de mest dedikerade mikrobryggerierna att testa på nytt? Snacka om hyperlokalt öl.

En giftig … fjäril?

Vår solglänta bjuder på många nya bekantskaper. Den här gången var det en fjäril med stora antenner och dramatiska färger som vilade sig på en blomma.

Turligt nog väntade den in mig när jag gick och hämtade kameran.

bastardsvärmare
Färgerna rött och svart är en klar varning till alla fåglar. Ät INTE!

Den här gynnaren visade sig vara en bastardsvärmare. Möjligen en sexfläckig bastardsvärmare (Zygaena filpendulae) men jag är långtifrån säker på artbestämningen.

De flesta bastardsvärmare är rödlistade och kategoriserade som nära hotade. Orsaken är framför allt att antalet blomrika ängsmarker minskar. Tydligen har vår lilla solglänta fått godkänt som ersättningsrevir.

Jag hajade faktiskt till när jag läste att bastardsvärmare är giftiga. De kan utsöndra vätecyanid! Att det finns något sådant som giftiga fjärilar i Sverige var en överraskning.

Fast det förklarar förstås varför den inte var lika lättskrämd som andra fjärilar. Likaså fick de starka färgerna på vingarna en ny innebörd.

Varningssignalen är glasklar: ”Jag är inte lämplig som mat!”

Skogsgräsfjäril

Den senaste veckan har jag sett tre (för mig) helt nya fjärilar i solgläntan.

Just den här var lite tricksig att fotografera. Först misslyckades jag med att fånga de röda markeringarna på vingarna. Istället såg fjärilen helt sammetssvart ut.

skogsgräsfjäril
Beundra mig! Jag är stilig med mina svarta vingar och röda fläckar.

Som tur var så satt den lugnt kvar på brunörten när jag kröp närmare och närmare med kameran. Till slut hade jag fått ett par bilder som var rätt bra.

Ändå tog det ett bra tag att identifiera den aktuella arten. Det fanns flera olika fjärilar med likartat färgschema och fläckar på vingarna. Vår besökare visade sig vara en skogsgräsfjäril (Erebia ligea). Den arten har den lilla egenheten att udda år så kläcks många individer, och jämna år är de betydligt mer sällsynta.

Att behålla nedre delen av tomten vildvuxen gynnar gräsfjärilar. Deras larver hittar värdväxter att äta och kan förpuppa sig i ostördhet. De vuxna individerna suger nektar av blommor, parar sig och lägger sedan sina ägg på grässtråna.

Det är skönt att ha ytterligare en bra anledning att inte fara runt som ett skållat troll och ”städa” i växtligheten. Somriga dagar skall avnjutas i lugn och ro.

Sällsynt gäst på klematisen

Min första reaktion när jag ser en helt ny insekt på tomten är att den förmodligen är jättevanlig. Det är bara det att inte jag sett den förut som gör att den känns sällsynt.

Oftast är den logiken helt rimlig. Fast ibland leder den till fel slutsats. Som när jag hittade en fantastiskt fin liten sorbetfärgad fjäril på klematisen.

Rosenfjäril
Rosenvinge (Miltochrista miniata)

Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för en art och google var inte till någon hjälp. Varje nyformulerad sökning ledde mig bara till diverse annonser för prydnadsfjärilar av sten.

Alltså skickade jag bilden till Jourhavande Biolog på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och bad om hjälp att få en lösning på gåtan.

Efter ett par dagar kom ett vänligt mail som avslöjade att det är en Rosenvinge som besökte oss. En sällsynt liten fjäril vars larv lever på lavar.

Amarantfjäril
Amiralfjäril (Vanessa atalanta)

Jämfört med den känns Amiralfjärilen som smorde kråset på oreganon nästan lite banal. Detta trots att den är en långväga gäst som flugit hela vägen från Medelhavet för att komma hit.

Listan över fjärilar som vi sett på tomten kan alltså uppdateras med två nya arter.