Det där är ingen fågel?

En tidig morgon. Perfekt för att sitta ner med en kopp kaffe och läsa tidningen. Jag hade precis rest mig upp för att lägga mer ved i roslagskaminen. Då såg jag något i ögonvrån.

Vem har lagt en brun boll där?

När vintern gett upp sista sucken minskade också antalet besökare till fågelmaten. Då satte jag ner kakformen på marken. Den flottiga gegga som fanns kvar kanske skulle locka en skogsmus? Och jag vet att ugglan jagar där på nätterna.

Fast nu satt det en rund, brun pälsklump framför kakformen. Vad i hela fridens namn?

Var det något som rörde sig där borta?

Åh … DET var oväntat. Att få se mården i dagsljus. Och på så nära håll!

Sträcker jag på mig får jag bättre koll på omgivningen.

Isterlukten hade lockat dit en finsmakare som verkligen ville komma åt de sista envisa molekylerna i botten av kakformen. Det krävdes mycket ålande, slickande, gnagande och krafsande men efter tio minuter var mården nöjd och skuttade iväg in i skogsbrynet.

Kvar vid stugfönstret satt jag och katten. Fulla av förundran.

Annonser

Bara bottenskrapet kvar

Nu märks det tydligt att vintern varit både lång och hård. Det är bara ett par månader sedan vedstaplarna låg dikt an mot dörren.

I höstas var det fyllt till bristningsgränsen. 

När vedboden börjar eka tom är det hög tid att boka ny leverans hos vår lokale lantbrukare. Kanske vi borde beställa fyra säckar istället för tre den här gången?

Det är en fin avvägning mellan tillräckligt med ved och nog plats för förvaring av den.

Bara några småsmulor återstår.

Fåglarna håller också på och tömmer skafferiet. Nu fyller jag inte längre på med ny fågelmat när den gamla tar slut. Utfordringen skall bara hjälpa dem under den värsta köldperioden. (Dessutom har jag läst en brittisk rapport om att fågelmatning under senvåren och sommaren inte gynnar dem. Kullarna blir tvärtom avsevärt mindre.)

Is och snö i, och kring, pallkragen.

Det som det fortfarande finns gott om är snö. Trots långa perioder med både blidväder och regn är snödjupet cirka 15 cm. Nu önskar jag faktiskt mest att den försvinner så jag äntligen kommer åt rabatterna. När det väl börjar töa får vi översvämning på tomten. Som tur är kommer vattnet också att rinna undan fort. Bra dränage är kanske en av få fördelar med att ha så mycket klapperstenar under matjorden.

Skam den som ger sig

Fågelmaten i kakformen var inte bara tänkt till småfåglarna. Även om de haft lättast att hitta bra fotfäste.

Sedan kom det en hungrig, och väldigt motiverad, koltrast på besök.

Den som är envis ser inga hinder. Bara utmaningar som skall klaras av.

Hoppas kalorierna i maten vägde upp flaxandet som krävdes för att hålla balansen.

 

Påfyllning i skafferiet

Nytt märke. Får se om det blir poppis?

Ytterligare fyra kilo fågelfrö. Det borde väl ändå räcka fram till våren?

Skalade frön för att minimera risken för smittspridning. Dessutom blir det mindre skräp att ta reda på i vår.

Zooooooooommmm

Moharen verkar vara en återkommande besökare i solgläntan.

Bråttom, bråttom. Jag har en tid att passa.

Med all snö är det svårare för den att komma åt gräs och örter som är den vanliga födan. Ett par av våra rosor har därför ”beskurits” lite tidigare än vad jag planerat.

Knoppar och bark in. Harpluttar ut.

Snön har också tyngt ner en av sälgarna så att de energirika bladknopparna i toppen på grenarna hamnat på lagom ”harhöjd”. Att hugga ner sly till småviltet när snön är djup är ett traditionellt sätt att stödutfordra. Den här gången behöver inte sälgen offras.

Vad har fåglarna sprätt ner på marken?

Precis som skogsmössen letar också haren efter ätbara rester som drällt ner från fågelmatningen. Nötter, frön och havregryn måste vara perfekta fynd.

Hur harens mage kan hantera istret som all fågelmaten är indränkt i, det har jag däremot ingen aning om. Energi som energi?

Färgglad djurmat.

Nu har jag också lagt ut bitar av morötter och äpplen till koltrastarna.

Förmodligen kommer en del av de godsakerna hamna i magen på moharen istället. Om nu inte rådjuren hinner före? Oavsett vilket det blir hoppas jag att ett fruset djur får chansen att överleva ytterligare ett tag.

Mårdbesök

Jag flyttade viltkameran till fågelmaten för att få bättre koll. Framför allt vill jag se vilka arter som äter av isterklossarna. Men också för att kunna rapportera antalet individer de dagar då vi inte var där till Vinterfåglar inpå knuten.

Är det något ätbart som rör sig nere i slänten?

En sen natt har kameran reagerat på rörelser och bränt av tre bilder med IR-blixt. Vi har fått bevis på att solgläntan ingår i ett mårdrevir!

Förra vintern fanns det spår av skogsmård (Martes martes) vid utedasset. Nu har vi också sett själva djuret. Både bakifrån och från sidan.

Med tanke på att den lyssnade så uppmärksamt var den förmodligen på jakt efter moharen eller en skogsmus. (Fågelmaten lockar smågnagarna och haren har en av sina viltväxlar längs vår uppfart.) Häftigt var det alldeles oavsett att få se mården på bild.

Som buffetgäster på en finlandsbåt

Är vädret riktigt kallt kan vi inte sova över i stugan. Då dröjer det längre mellan besöken.

Hemgjord isterkloss – massor av kalorier.

Det var med tanke på det som jag använde kakformar till den hemgjorda fågelmaten. Ett par ordentliga tilltagna isterlimpor borde rimligen räcka länge. Kanske hela vintern?

Men så blev det kallt. Riktigt kallt. Och mycket snö.

Bara skrotten kvar.

När vi nu var uppe var båda klossarna nästan slut. På bara ett par veckor har fåglarna pickat i sig fyra kilo fett, havregryn, solrosfrön och jordnötter.

Inte mycket återstår.

Jag blev överraskad för jag trodde faktiskt att jag hade tagit i i överkant. Nu fick jag bevis för att det var helt rätt tänkt. Maten var uppskattad, välbesökt … och nästan slut.

Som tur var hade jag med mig en ny fettklump som påfyllnad. Håller kylan i sig blir det inte den sista omgången fågelmat som jag kladdar ihop hemma i köket.