Vilken tur att våren äntligen kommit och fåglarna kan hitta tillräckligt med mat i skogen.
Den isterkruka som jag gjorde åt småfåglarna fyllde sin funktion. Nu återstår bara ett supertunt lager fett och havregryn i botten. Resten har hamnat i magen hos de befjädrade grannarna. (Kanske också i magen hos en skogsmus eller ekorre.)
Dags att städa efter kalaset och plocka undan det som inte längre behövs. Tills nästa köldknäpp.
Vid fågelmatarna är de flesta småfåglarna väldigt fokuserade. Snabbt dit, plocka på sig ett solrosfrö eller en bit jordnöt, kolla himlen efter rovfåglar, flyga till skogsbrynet och äta. Upprepas så många gånger som det behövs.
Sedan finns det några talgoxar som är extra kräsna och inte nöjer sig med vilket solrosfrö som helst. Nej, de vill ha just det som finns i mitten av behållaren. Inget annat duger. För att komma åt det sprätter de massor av frön till höger och vänster.
Oftast äter andra fåglar upp fröna som hamnat på marken. Men det finns fler djur som kommer dit och provianterar. Ett par gånger har jag sett hur en liten gnagare pilar runt och letar matsmulor.
Eftersom den är både snabb och skygg är jag osäker på om det är en åkersork eller en skogsmus. Båda arterna finns i närheten.
Sedan finns det förstås matgäster som inte är lika tillbakadragna och timida. Härom dagen blev jag vittne till ett drama i tre akter. För ovanlighetens skull var det inte ett vildsvin i huvudrollen.
Först: upptäckten.
Sedan: utvärdering av angreppssätt.
Sist: acceptera sina begränsningar.
Till skillnad från förra vinterns nötpåsar är de här fågelmatarna mer omedgörliga. Ekorrarna har inte lyckats få ett bra grepp för att kunna svinga sig ner till maten.
I alla fall inte ännu. Jag har lärt mig att inte vara tvärsäker angående vad djuren kan, eller inte kan, göra när de är motiverade.
Det är fortfarande minusgrader om nätterna. Många hungriga fåglar lockas av maten som vi erbjuder. För flera av dem är det viktigt att först jaga bort alla konkurrenter innan de själva får ro att äta.
Rangordningen vid utfodringsplatsen utkristalliserar sig så småningom. Den hänger inte nödvändigtvis ihop med storleken.
Talgoxen flyttar på sig för hackspetten. Hackspetten flyttar på sig för nötväckan. Nötskrikan flyttar på sig för hackspetten och nötväckan. Koltrasten är ett nervknippe och flyttar på sig för alla som tittar snett på den. Blåmesen flyttar inte på sig för någon och kan utan problem köra bort fåglar som är mångfalt större än sig själv.
Nötväckan är möjligen den enda av fåglarna som skulle kunna stå emot blåmesen men den har hittills varit ovillig att ta en konflikt.
Och så har vi också haft fint besök av några fåglar som vill umgås i flock. Fyra stjärtmesar (Aegithalos caudatus) har kommit förbi flera gånger.
För deras del är det framför allt isterkrukan som lockar. Till skillnad från de övriga matgästerna besöker de gärna den tillsammans. Som mest har jag sett tre stjärtmesstjärtar sticka ut ur den samtidigt.
Det är första gången som jag kunnat se dem på så nära håll. De är verkligen några riktigt förtjusande små fjäderbollar.
När dagstemperaturen väl visade plusgrader gick det snabbt. Plötsligt droppade och porlade det från alla stugtaken. Då och då hördes en ordentlig duns när ett speciellt stort sjok taksnö rasade i backen.
Marken är fortfarande täckt av djup snö. Den försvinner inte lika fort och det är nog lika bra. Väderprognoserna hotar med fortsatt bistra köldnätter hela påsken. Då isolerar snötäcket och skyddar småkrypen som annars skulle frysa ihjäl.
Snön begränsade möjligheterna att göra mer omfattande utomhusarbete. Jag gjorde i alla fall klart gallringen av hallonsnåren och började föryngringsbeskära ett par av de äldsta svarta vinbärsbuskarna. Det får jag fortsätta med när snön smält undan så alla grenarna syns.
När jag inte pulsade runt i snön och gallrade hallonplantor satt jag vid matbordet med en kopp kaffe och följde aktiviteten runt fågelmatarna. Drama, svartsjuka, påhittighet och generositet! Bästa pausunderhållningen jag kan tänka mig en solig vårvinterdag.
Vintern vill inte släppa greppet riktigt ännu och väderprognoserna är inte så uppmuntrande. Det kommer att bli fler kalla nätter med minusgrader innan det äntligen vänder.
Det var med tanke på den ihållande nattkölden som jag gjorde en ny fettbomb till fåglarna. Nu använde jag en blomkruka som form och fyllde den till randen med havregryn och skalade solrosfrön. Smält ister band samman grynblandningen. En kvist fick dubbel användning som propp i avrinningshålet och tänkt sittpinne.
När vi tittade till stugan passade jag på att hänga upp isterkrukan i pergolan. Den hamnade relativt lågt. Jag misstänker att en motiverad skogsmus kan hoppa från rosorna till pinnen. Händer det så är det ingen katastrof. Mössen skall också leva och krukans innehåll räcker förhoppningsvis till många hungriga smådjur.
Energipåfyllnaden blir nog uppskattad eftersom fågelkakan nästan är slut. Men precis som vid våra tidigare besök blev jag grundligt utskälld av fåglarna för att jag uppehöll mig vid maten. Den här gången var det talgoxe, nötväcka och stor hackspett som alla varnade för den farliga tvåbeningen.
Som min sambo konstaterade: ”Bara för att du är naturälskare betyder det inte automatiskt att naturen älskar dig.” Så sant som det är sagt!
Vi var uppe på en kortare visit för att se till stugan. Risken för mer omfattande vattenskada är visserligen obefintlig eftersom vi bara har egen brunn men ett trasigt fönster skulle kunna släppa in regn och snö. Som tur var hade inget sådant hänt.
Vädret var behagligt med ett par minusgrader och stilla snöfall. Jag passade därför på att beskära rosenhallonen också. De tvåårsskott som gallrades ut hamnade på rishögen.
Båda fågelmatarna fick påfyllning. Precis som vid förra besöket återstod ungefär hälften av jordnötterna men solrosfröna var helt slut.
Fågelkakan blev tydligen riktigt poppis den också. Det känns bra eftersom den blev stor och räcker länge.
När jag fixade med fågelmaten fick jag också en ordentlig utskällning av en ilsken talgoxe. Jag förutsätter att den var hungrig och tyckte att jag var i vägen.
Det kändes ändå lite ohyfsat att den omedelbart, och högljutt, varnade omgivningen för det hemska rovdjuret? Så farlig kan jag omöjligt vara.
Ett loppisfynd kom väl till pass när jag skulle förbereda fågelmat för kommande köldknäppar. Sockerkaksformen blev istället en form för fågelkaka.
Jag började med att lägga en i blandning av havregryn och solrosfröhjärtan. Det fyllde upp ungefär hälften av formen.
Förutom havregryn och solrosfröhjärtan blandade jag i torkade bär och nypon som jag samlat på mig under hösten.
Och ister. Ett och ett halvt paket smält ister för att binda ihop alla torra ingredienser till en fast massa och ge massor av smaskig energi till hungriga små fjäderbollar.
Den färdiga fågelkakan blir rätt tung. Eftersom jag inte hade bestämt mig för om jag skulle hänga upp kakan separat eller fortfarande i formen lade jag i en liten ring som armering. Tanken är att hindra upphängningssnöret från att skära igenom kakan.
Resten av formen fylldes med en blandning av havregryn, jordnötter, aroniabär och ister. Sedan fick fågelkakan stå och svalna på diskbänken tills den var fast i konsistensen.
Vill jag ta ut kakan ur formen så kommer jag att doppa den i ljummet vatten tills ytan smälter en aning. Nu är den i alla fall färdig att hänga upp på lämplig plats vid stugan.
Tillsammans med våra två andra fågelmatare ger den lite välbehövligt energitillskott åt skogsfåglarna.
