Fågelmaten i kakformen var inte bara tänkt till småfåglarna. Även om de haft lättast att hitta bra fotfäste.
Sedan kom det en hungrig, och väldigt motiverad, koltrast på besök.
Den som är envis ser inga hinder. Bara utmaningar som skall klaras av.
Hoppas kalorierna i maten vägde upp flaxandet som krävdes för att hålla balansen.
Ytterligare fyra kilo fågelfrö. Det borde väl ändå räcka fram till våren?
Skalade frön för att minimera risken för smittspridning. Dessutom blir det mindre skräp att ta reda på i vår.
Moharen verkar vara en återkommande besökare i solgläntan.
Med all snö är det svårare för den att komma åt gräs och örter som är den vanliga födan. Ett par av våra rosor har därför ”beskurits” lite tidigare än vad jag planerat.
Snön har också tyngt ner en av sälgarna så att de energirika bladknopparna i toppen på grenarna hamnat på lagom ”harhöjd”. Att hugga ner sly till småviltet när snön är djup är ett traditionellt sätt att stödutfordra. Den här gången behöver inte sälgen offras.
Precis som skogsmössen letar också haren efter ätbara rester som drällt ner från fågelmatningen. Nötter, frön och havregryn måste vara perfekta fynd.
Hur harens mage kan hantera istret som all fågelmaten är indränkt i, det har jag däremot ingen aning om. Energi som energi?
Nu har jag också lagt ut bitar av morötter och äpplen till koltrastarna.
Förmodligen kommer en del av de godsakerna hamna i magen på moharen istället. Om nu inte rådjuren hinner före? Oavsett vilket det blir hoppas jag att ett fruset djur får chansen att överleva ytterligare ett tag.
Jag flyttade viltkameran till fågelmaten för att få bättre koll. Framför allt vill jag se vilka arter som äter av isterklossarna. Men också för att kunna rapportera antalet individer de dagar då vi inte var där till Vinterfåglar inpå knuten.
En sen natt har kameran reagerat på rörelser och bränt av tre bilder med IR-blixt. Vi har fått bevis på att solgläntan ingår i ett mårdrevir!
Förra vintern fanns det spår av skogsmård (Martes martes) vid utedasset. Nu har vi också sett själva djuret. Både bakifrån och från sidan.
Med tanke på att den lyssnade så uppmärksamt var den förmodligen på jakt efter moharen eller en skogsmus. (Fågelmaten lockar smågnagarna och haren har en av sina viltväxlar längs vår uppfart.) Häftigt var det alldeles oavsett att få se mården på bild.
Är vädret riktigt kallt kan vi inte sova över i stugan. Då dröjer det längre mellan besöken.
Det var med tanke på det som jag använde kakformar till den hemgjorda fågelmaten. Ett par ordentliga tilltagna isterlimpor borde rimligen räcka länge. Kanske hela vintern?
Men så blev det kallt. Riktigt kallt. Och mycket snö.
När vi nu var uppe var båda klossarna nästan slut. På bara ett par veckor har fåglarna pickat i sig fyra kilo fett, havregryn, solrosfrön och jordnötter.
Jag blev överraskad för jag trodde faktiskt att jag hade tagit i i överkant. Nu fick jag bevis för att det var helt rätt tänkt. Maten var uppskattad, välbesökt … och nästan slut.
Som tur var hade jag med mig en ny fettklump som påfyllnad. Håller kylan i sig blir det inte den sista omgången fågelmat som jag kladdar ihop hemma i köket.
Jag är en varm anhängare av medborgarforskning. Det är ett sätt för oss lekmän att bidra till allas vår gemensamma kunskap. Ofta sker det genom att rapportera in sådant man iakttar i sin närmaste omgivning.
Vinterfåglar inpå knuten är ett sådant arrangemang. Det händer samtidig i flera europeiska länder. Sista helgen i januari räknar deltagarna hur många fåglar som kommer och äter av fågelmaten. Ju fler som gör det desto mer data blir det.
Jag inte anmält mig tidigare eftersom det varit osäkert om jag skulle kunna vara med. Om vädret är dåligt eller vi har annat att göra, då blir det ingen stugvisit den aktuella helgen.
Med viltkamerans hjälp blir det förstås en barnlek att räkna våra befjädrade gäster.
Efter att ha tittat igenom den senaste skörden av bilder inser jag att det inte blir så enkelt. Fåglarna rör sig snabbt och en suddig blobb blir svår att artbestämma.
Nu har jag satt upp viltkameran vid fågelmaten för att testa inställningarna. Vi får se om jag hinner få ordning på det innan det är dags att börja räkna.
Det verkar som om minusgraderna kommit för att stanna. Åtminstone ett tag framöver. Stämmer det blir det färre vistelser i solgläntan. Stugan är visserligen välbyggd men saknar vinterisolering. Att hålla värmen en kort helg kräver mycket ved.
Jag har gjort fler flottiga fågelkakor att hänga upp i pergolan. En stor fördel med dem är att de inte kräver daglig påfyllning på samma sätt som en fröautomat. Blir det uppehåll i våra stugbesök på grund av minusgrader finns det fortfarande mat till fåglarna.
De blir säkert populära hos ekorrar och skogsmöss också.
Samtidigt som jag höll på med fågelmaten kollade jag skräpposterna på bloggen. Ett av dem hade skrivits på mitt gamla inlägg om hur jag rör ihop fågelmaten.
Vad är oddsen för att en skräppost handlar om nästan samma sak som bloggposten?
För ett kort ögonblick tänkte jag nästan att småfåglarna recenserat fågelmaten. I min fantasi såg jag blåmesarna sätta betyg utifrån erbjuden mat, presentation, närhet till skydd och allmän trängsel. Det var så absurt att jag skrattade rätt ut.
Sedan raderade jag skräpet. Fast först efter att jag tagit en skärmdump.
