Att göra egen fågelmat

En kväll nyligen var jag trött men inte sömnig. Kunde inte fokusera tillräckligt för att läsa och ville samtidigt sysselsätta mig med något tills det blev läggdags.

Lika bra att använda tiden till något vettigt.

Fågelmatarens vänner – klorin och diskborste.

Egentligen hade jag tänkt vänta ytterligare ett par veckor med vinterns kaloribomb – flottig fågelkaka. Som tur var hade jag redan alla nödvändiga ingredienser hemma: bucklig kakform, havregryn, jordnötter, skalade solrosfrön och två paket ister.

Kakformen använde jag redan förra vintern. För att minimera risken att sprida sjukdomar som salmonella och gulknopp mellan småfåglarna diskade jag först ur den med hett vatten och klorin.

Sedan blandade ihop torrvarorna i kakformen och hällde smält ister över. När allt blivit en geggig massa fick det stå svalt och stelna.

En ordentlig fettbomb som räcker länge.

Nästa gång vi kom upp till stugan hängde jag fågelkakan i pergolan. Nära skogsbrynet så fåglarna känner sig trygga men också väl synlig från stugan så vi kan se dem.

Sextiosex havgregryn i en plastask.

Med den stora kakformen fylld till brädden blev det ändå lite smält ister över. Som tur var hade jag en tom plastburk i lagom storlek under diskbänken. I den hamnade istret och havregryn. Hål för upphängningen fixade jag med en spik genom burkbotten när geggan stelnat. (Anledningen till att jag använder ståltråd är att skogsmössen gnager av alla snören som leder till mat.)

På plats i slogsbrynet.

Att använda plastburken en vända till innan den går i återvinningen känns bra. Mesarna har knappast några synpunkter på att innehållet inte motsvarar förpackningen.

Något som jag lärde mig nyligen är att det är viktigt att läsa innehållsförteckningen på talgbollar som säljs i butikerna. En hel del av dem innehåller palmolja som är dåligt för miljön och blir stenhårt när det är många minusgrader ute.

Bättre för miljön är att köpa ekologisk fågelmat eller att göra egna geggor.

Annonser

Städhelg

Vädret har varit vackert men temperaturen sval. Sensommaren övergår i riktig höst. Snart är det dags att förbereda solgläntan för den kommande vintern.

Torrt och skyddat från ruskväder.

Jag har tagit in guldögonsländornas övervintringsplats i redskapsboden. Där får den hänga tills maj då jag sätter ut den igen i vårsolen. Hoppas verkligen att den inte blir plundrad av hungriga möss. Det skulle vara ett tragiskt öde för sovande sländor.

Fågelmatarna skall steriliseras.

När jag ändå rumstrerade runt i redskapsskjulet tog jag itu med ett av mina dåliga samveten. Fågelmatarna som jag hängt undan utan att först ha rengjort dem.

Nu monterade jag isär dem och lade delarna i en hink. Sedan hällde jag skållhett såpavatten i hinken så att det täckte allt, satte på ett lock och lät det stå och svalna. Därefter diskade jag ur dem och sköljde noga innan de fick lufttorka i solen.

Risken är nu mindre att det finns kvar baciller eller parasiter som kan smitta småfåglarna i vinter.

Rabarberplantorna har fått bebisar.

En liten ommöblering i trädgårdslandet blev det också. Vid rabarberstånden hade det dykt upp nya små plantor.

För att de skall få ens en chans till solljus flyttade jag dem. Nu står de nära oreganon. Den blir också högvuxen men kan klippas ner så den inte ger för mycket skugga.

Rena bottenskrapet

Vilken tur att våren äntligen kommit och fåglarna kan hitta tillräckligt med mat i skogen.

Bara en bottenskyla ister kvar.

Den isterkruka som jag gjorde åt småfåglarna fyllde sin funktion. Nu återstår bara ett supertunt lager fett och havregryn i botten. Resten har hamnat i magen hos de befjädrade grannarna. (Kanske också i magen hos en skogsmus eller ekorre.)

Dags att städa efter kalaset och plocka undan det som inte längre behövs. Tills nästa köldknäpp.

Fyrbenta matgäster

Vid fågelmatarna är de flesta småfåglarna väldigt fokuserade. Snabbt dit, plocka på sig ett solrosfrö eller en bit jordnöt, kolla himlen efter rovfåglar, flyga till skogsbrynet och äta. Upprepas så många gånger som det behövs.

Sedan finns det några talgoxar som är extra kräsna och inte nöjer sig med vilket solrosfrö som helst. Nej, de vill ha just det som finns i mitten av behållaren. Inget annat duger. För att komma åt det sprätter de massor av frön till höger och vänster.

Jag har grävt en superhemlig gång till maten.

Oftast äter andra fåglar upp fröna som hamnat på marken. Men det finns fler djur som kommer dit och provianterar. Ett par gånger har jag sett hur en liten gnagare pilar runt och letar matsmulor.

Eftersom den är både snabb och skygg är jag osäker på om det är en åkersork eller en skogsmus. Båda arterna finns i närheten.

Sedan finns det förstås matgäster som inte är lika tillbakadragna och timida. Härom dagen blev jag vittne till ett drama i tre akter. För ovanlighetens skull var det inte ett vildsvin i huvudrollen.

Först: upptäckten.

Där nere finns det godsaker!

Sedan: utvärdering av angreppssätt.

Hur kommer man åt dem?

Sist: acceptera sina begränsningar.

Äsch, det funkar bra att äta på marken också.

Till skillnad från förra vinterns nötpåsar är de här fågelmatarna mer omedgörliga. Ekorrarna har inte lyckats få ett bra grepp för att kunna svinga sig ner till maten.

I alla fall inte ännu. Jag har lärt mig att inte vara tvärsäker angående vad djuren kan, eller inte kan, göra när de är motiverade.

Stjärtmesar

Det är fortfarande minusgrader om nätterna. Många hungriga fåglar lockas av maten som vi erbjuder. För flera av dem är det viktigt att först jaga bort alla konkurrenter innan de själva får ro att äta.

Rangordningen vid utfodringsplatsen utkristalliserar sig så småningom. Den hänger inte nödvändigtvis ihop med storleken.

Talgoxen flyttar på sig för hackspetten. Hackspetten flyttar på sig för nötväckan. Nötskrikan flyttar på sig för hackspetten och nötväckan. Koltrasten är ett nervknippe och flyttar på sig för alla som tittar snett på den. Blåmesen flyttar inte på sig för någon och kan utan problem köra bort fåglar som är mångfalt större än sig själv.

Nötväckan är möjligen den enda av fåglarna som skulle kunna stå emot blåmesen men den har hittills varit ovillig att ta en konflikt.

Jordnötter och ister. Det är smaskens för små mesar.

Och så har vi också haft fint besök av några fåglar som vill umgås i flock. Fyra stjärtmesar (Aegithalos caudatus) har kommit förbi flera gånger.

För deras del är det framför allt isterkrukan som lockar. Till skillnad från de övriga matgästerna besöker de gärna den tillsammans. Som mest har jag sett tre stjärtmesstjärtar sticka ut ur den samtidigt.

Det är första gången som jag kunnat se dem på så nära håll. De är verkligen några riktigt förtjusande små fjäderbollar.

Äntligen blidväder

När dagstemperaturen väl visade plusgrader gick det snabbt. Plötsligt droppade och porlade det från alla stugtaken. Då och då hördes en ordentlig duns när ett speciellt stort sjok taksnö rasade i backen.

Snön smälter på dagen och fryser på natten.

Marken är fortfarande täckt av djup snö. Den försvinner inte lika fort och det är nog lika bra. Väderprognoserna hotar med fortsatt bistra köldnätter hela påsken. Då isolerar snötäcket och skyddar småkrypen som annars skulle frysa ihjäl.

Snön begränsade möjligheterna att göra mer omfattande utomhusarbete. Jag gjorde i alla fall klart gallringen av hallonsnåren och började föryngringsbeskära ett par av de äldsta svarta vinbärsbuskarna. Det får jag fortsätta med när snön smält undan så alla grenarna syns.

När jag inte pulsade runt i snön och gallrade hallonplantor satt jag vid matbordet med en kopp kaffe och följde aktiviteten runt fågelmatarna. Drama, svartsjuka, påhittighet och generositet! Bästa pausunderhållningen jag kan tänka mig en solig vårvinterdag.

Massor med kalorier på menyn

Vintern vill inte släppa greppet riktigt ännu och väderprognoserna är inte så uppmuntrande. Det kommer att bli fler kalla nätter med minusgrader innan det äntligen vänder.

Ister, frön och havregryn – energisnacks för fåglarna.

Det var med tanke på den ihållande nattkölden som jag gjorde en ny fettbomb till fåglarna. Nu använde jag en blomkruka som form och fyllde den till randen med havregryn och skalade solrosfrön. Smält ister band samman grynblandningen. En kvist fick dubbel användning som propp i avrinningshålet och tänkt sittpinne.

Krukan hänger nära buskarna. Lite mer skyddat.

När vi tittade till stugan passade jag på att hänga upp isterkrukan i pergolan. Den hamnade relativt lågt. Jag misstänker att en motiverad skogsmus kan hoppa från rosorna till pinnen. Händer det så är det ingen katastrof. Mössen skall också leva och krukans innehåll räcker förhoppningsvis till många hungriga smådjur.

Bara bottenskrapet kvar i formen.

Energipåfyllnaden blir nog uppskattad eftersom fågelkakan nästan är slut. Men precis som vid våra tidigare besök blev jag grundligt utskälld av fåglarna för att jag uppehöll mig vid maten. Den här gången var det talgoxe, nötväcka och stor hackspett som alla varnade för den farliga tvåbeningen.

Som min sambo konstaterade: ”Bara för att du är naturälskare betyder det inte automatiskt att naturen älskar dig.” Så sant som det är sagt!