Den gångna helgen toppade jag upp fågelmataren med de allra sista jordnötterna. Förvånansvärt många olika slags fåglar kom på besök. Jag trodde faktiskt att de yrvakna insekterna i skogen skulle vara mer poppis än tråkig fågelmat?
Under den mildaste vintern i mannaminne gick det åt åtta kilo jordnötter. En del hamnade i skogsmössen men det mesta åts upp av våra befjädrade besökare.
Dagtid är det blidväder men nattetid är det minusgrader. Fåglarna kan kosta på sig att vara lite kräsna med fågelmaten. Det finns andra som uppskattar en kaloririk buffét.
Skogsmössen behöver inte trugas. De föredrar att äta nära skyddande buskage. Saknas det sådant lyckas de vara på helspänn samtidigt som de smörjer kråset. En bedrift.
Nästa fyrbenta besökare hade gärna umgåtts närmare med mössen men det var de inte intresserade av. Jag är osäker på om det är en katt eller en räv som blänger surt mot kameran.
Förstår att mössen slog till reträtt. De ville fylla magen. Inte bli mat.
Nära mitt jobb växer det något slags exotiska barrträd som får knytnävsstora kottar. I höstas plockade jag upp alla kottar som jag hittade på marken. I bakhuvudet hade jag en tanke om att använda dem för att mata fåglarna vid stugan.
Nu var det hög tid att omsätta den vaga idén till något praktiskt. Allt som behövdes: ett skosnöre, fågelfrön, rumsvarmt ister som blivit mjukt och formbart samt en smörkniv.
Jag började med att sätta ihop kottarna till en girland. Eftersom både talgoxar och blåmesar är väldigt grälsjuka måste det vara ordentligt avstånd mellan sittplatserna. Som tur var fanns det ett riktigt långt skosnöre i ”återbrukslådan”.
Med hjälp av smörkniven kletade jag in den första kotten med ett tjockt lager ister. Sedan rullade jag den i fågelfrön och avslutade med att trycka in den kletiga massan ordentligt mellan kottefjällen med fingrarna. Slutresultatet blev kompakt och bra.
När jag väl fått in snitsen tog det inte lång tid att göra klar girlanden. Jag kommer att hänga upp den i pergolan även om blidvädret håller i sig. Blir det en köldknäpp behöver småfåglarna det extra energitillskottet.
Den hemgjorda fågelmaten är poppis. Än så länge är den mest ett komplement till allt ätbart som småfåglarna hittar i skogen. Extra energi för kalla dagar.
På bara en vecka har ungefär en tredjedel av innehållet i den första plastburken försvunnit. Den är placerad rätt lågt, nära marken. Precis bredvid ölandstoken som skydd mot rovfåglar.
I närheten har jag satt upp en ny burk. Den innehåller en extra kaloririk blandning av ister och jordnötter. Sådant som blev över när jag gjorde en stor sats fågelmat.
Plastburkarna skall inte användas till något annat efteråt. Därför behöver jag inte vara rädd om dem. Ett par spikar och ståltråd är allt som behövs för att få dem på plats.
En bonus med fågelmatningen är att den underhåller katten också. Det syns tydligt på hennes kroppsspråk när hon får syn på ett byte. Hon får utlopp för sina jaktinstinkter genom att smyga på dem från matbordet.
Dessutom skvallrar hon högljutt när fåglarna är oförskämda nog att äta vår fågelmat som vi hängt upp.
Duktig kisse. Säg åt dem bara!
Jag föll för frestelsen och köpte ytterligare en viltkamera. Burrel, samma märke som min första. Det här är en lite enklare modell som saknar stöd för MMS. (Eftersom jag inte använt detta en enda gång hittills kändes det överflödigt.)
Nu finns den i skogsbrynet. Försedd med stort minneskort och laddningsbara batterier. Första uppdraget är att se om ugglorna jagar vid grönkomposten? Sedan är det hög tid att vildsvinen poserar för en bild. Hittills har vi bara sett spåren av deras framfart.
När snön lägger sig får vi se vilken av viltkamerorna som får hedersuppdraget att bevaka fågelmatningen när inte vi är här. Det känns lagom lyxigt att ha två att välja mellan och kunna planera för att täcka så många vinklar som möjligt.
Ett bra köp.
