Tagg: fågelbo

Det går inte alltid planenligt

Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Människan spår men Gud rår.”

Så fort vilda djur är inblandade i ekvationen kan både människa och gudom spå och rå så mycket de orkar. Resultatet blir ändå något helt annat.

en koltrast ligger i sitt bo i hängrännan
Mitt emellan näbb och stjärtfjädrar finns en misstänksam koltrast.

Den här sommaren vill inte koltrasten bygga bo på fågelholkarnas tak. Nej minsann. Det enda stället som duger för en sådan finsmakare är … stuprännan!

Alltså slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag ha regn. Mycket regn. Gärna under en längre period. För markerna är snustorra och växterna far illa.

Å andra sidan vill jag DEFINITIVT INTE hitta dränkta fågelungar fastkilade i stupröret. Alternativet att de först blir genomvåta och sedan fryser ihjäl känns inte ett dugg bättre.

Vågar jag hoppas på att de blir flygfärdiga väldigt snart?

två avbitna fjärilsvingar på marken
Naturlig nedskräpning.

Sädesärlorna har byggt bo på andra sidan av taket. Dock inte i någon stupränna. De har fullt sjå med att mata sina glupska ungar. Allt som flyger och kryper är i fara.

På trädgårdsgången hittade jag de sorgsna resterna efter en framgångsrik fångst. Kanske var det en älggräspärlemorfjäril som gått till de sälla jaktmarkerna?

Naturligtvis går det inte att säga åt sädesärlorna: ”Ta bara de stickiga och irriterande insekterna. Lämna alla de som JAG tycker är fina i fred.” Och förstod de vad jag sade skulle de säga åt mig att sköta mitt.

Naturen har inga värderingar på det sättet och i en ekoväv hänger allt ihop.

 

Annonser

Att göra en fågelbobunt

Vintern är fortsatt väldigt envis. Vi människor går runt och huttrar i våra tjocka jackor. Fåglarna har däremot fått vårkänslor.

De måste fortfarande äta tillräckligt för att klarar kylan. Samtidigt har de börjat sjunga och hävda sina revir.

I vår tänkte jag bjuda dem på finfint bomaterial. Inspirationen fick jag från den här artikeln hos BBC Wildlife.

På engelska heter det ”nesting bundle”. Jag kallar det för ”fågelbobunt”.

material till en fågelbobunt
Allt material och verktyg som behövs.

För att konstruera fågelbobunten behövde jag en grenklyka, jutesnöre och bra bomaterial. BBC rekommenderar en blandning av torra grässtrån, ull och fröställningar.

Det hade jag inte.

En av mina vänner som har får gav mig tre hekto otvättad ull. Helt perfekt!

färdig fågelbobunt
Den färdiga fågelbobunten.

Ullen delade jag upp i mindre tussar. De skulle bindas fast vid pinnen med en kort snörstump. På så sätt blir det lätt att ta bort snörstumparna allt eftersom fåglarna tar bomaterial från bunten.

”Ulltott, snöre, håll fast mot pinnen, knyt knut. Ny ulltott, snöre, håll fast mot pinnen, knyt knut. Ny ulltott, snöre, håll fast mot pinnen, knyt knut. Ny ulltott, snöre, håll fast mot pinnen, knyt knut … ”

Trots minusgrader var det rätt mysigt att sitta ute på stugverandan och pyssla.

upphängd fågelbobunt
På plats i trädet – ser ut som något ur en skräckfilm.

Den färdiga fågelbobunten hängde jag upp i skogsbrynet. Där skyddar grangrenarna den från snö och regn. Småfåglarna behöver inte heller oroa sig för angrepp av rovfåglar.

Vid nästa stugbesök får vi se hur mycket ull som försvunnit.

Jättebra camouflage

Vid kortsidan av utedasset växer en klätterhortensia. Den har en grov stam och stadiga grenar. Med hjälp av sina sugrötter har den också kunnat täcka hela väggen.

På sommaren är bladen friskt gröna. Under senhösten blir färgen närmast citrongul.

klatterhortensia-hostfarger
Någonstans där bakom bladen finns ett utedass.

Så, plötsligt en dag, föll alla bladen för höstvindarna. Kvar blev det knotiga grenverket. Under taknocken såg vi nu ett litet runt fågelbo. Det var byggt av mjukaste mossa och örnbräken.

fagelbo-klatterhortensia
Hemlig bostad.

Det förklarar en del. Jag har ibland tyckt mig se en liten skugga fladdra förbi i ögonvrån när jag varit på väg till vedboden. Det var nog boinnehavaren som matade sina ungar.

Vilken fågel skulle det kunna vara? En möjlig kandidat är faktiskt gärdsmygen. I så fall är den lätt att känna igen på sin typiska hållning med den korta stjärten upp i luften.

Jag hoppas verkligen vi får se vår lilla granne i år igen och att den då inte är fullt lika bra på att gömma sig som i somras.

Finns det mat här?

Under sin energiska jakt på insekter har småfåglarna rivit bort mossan från koltrastarnas gamla fågelbo. Nu har den helt spelat ut sin roll som camouflage.

koltrastbo-utan-mossa
Naken boskål utan något skydd för nyfikna blickar.

Kvar blev en ganska kompakt konstruktion av lera och växtfibrer. Jag misstänker att den är förhållandevis tung. Om det är så får jag veta när vi vårstädar holkarna inför årets hyresgäster.

Tittut! Är det någon hemma?

Hög tid att gå husesyn runt tomten igen. Nu ville jag veta i vilka av fågelholkarna det hade byggts bo? På hösten går det bra att vara näsvis och undersöka det handgripligen.

Först öppnade jag fronten på den holk som jag tyckte var lämplig för en flugsnapparfamilj.

koltrast
Här ekar det tomt …

Det är möjligt att en flugsnappare (ficedula hypoleuca) skulle trivts där. Nu hann koltrasten (turdus merula) före. När den väl byggt sitt bo på taket till holken var det klappar och klart. Inga andra fåglar göre sig besvär.

Därefter gick jag vidare till holken som vi satt upp på baksidan av vedboden. I det skogsbrynet har jag ibland sett en liten svartmes (parus ater) sitta på en gren och se bekymrad ut.

Var den bara på besök eller hade den rent av fött upp en kull i somras? Snart skulle jag veta.

svartmes
Jepp. Här har det varit full aktivitet!

Den holken hade verkligen använts. Beviset fanns i form av ett välbyggt och kompakt litet fågelbo. Jag gissar att det faktiskt är svartmesen som bott där.

Bobalen lämnade jag kvar orörd i holken. Under kalla vinternätter fungerar den som extra  isolering om något litet djur söker skydd där. Det är först framåt vårvintern som det är dags att rensa ur det gamla bomaterialet. För att få bukt med fågelloppor och annat otyg är det bäst att elda upp det.

Ytterligare ett litet fågelnäste har jag hittat i hallonsnåren bakom huset.

okand-fagel
Hallonbuskaget har fungerat bra som camouflage.

Det är förmodligen något slags sångare som byggt det. I alla fall är det en liten oansenlig grågrön fågel som uppehållit sig kring hallonsnåret. Jag har trott att den letat efter mat till hungriga ungar. I själva verket har den haft boet där bland bladen. Precis framför näsan på oss.

 

 

 

Ständigt denna koltrast.

Mina förhoppningar om att kunna locka tillbaka ladusvalorna gick om intet. Trots den välsnickrade svalbräda vi satte upp på gaveln till gäststugan .

Placeringen var alldeles för öppen och oskyddad för deras smak.

Så döm om min förvåning när jag häromveckan lyfte blicken och såg att koltrasten flyttat in.

Svalbrädan med koltrastbo
Boet är sådär lagom utstuderat slarvigt. I skogen skulle det vara osynligt. Här? Njäe …

Precis som med det förra boet har de använt mycket mossa som bomaterial. Detta kanske kan förklara de kala fläckarna i grönytan framför entrén?

Koltrasthonan är exakt lika skygg som förut. Tycker hon att vi kommer för nära så försvinner hon omedelbart in i granskogen. För att sen komma tillbaka när faran är över.

Nu när det snart finns en ny kull har koltrasthanen återupptagit sina patrullrundor på tomten. Fågelungar är hungriga och föräldrarna duktiga på att hitta mat att stoppa i gapet på dem. Så nu lever alla tomtens insekter farligt igen.

 

Trångbott

”Det är tyst i holkarna. Jag tror att både koltrasten och talgoxen har flyttat”, sade sambon.

Visst var det synd att vi gått miste om den komiska synen av små truliga fågelungar i snåren, men sådant är livet. Naturen anpassar inte schemat efter när vi är på plats.

Men kanske fanns det ändå något kvarlämnat i koltrastboet som kunde ge en ledtråd till om häckningen varit lyckad? Med ungarna utflugna kunde jag titta efter utan att störa den skygga honan.

Sagt och gjort, jag styrde kosan mot holken!

Och oj, vad fel vi hade båda två!

Koltrastungar
Nej, du ser fel. Det finns definitivt inte några fågelungar här!

Det var inte alls tomt i boet hos koltrastarna. Istället låg det minst två ungar där och tryckte. De var blickstilla och helt tysta för att undvika upptäckt. Bara ögonen rörde sig.

Som tur var noterade jag mitt misstag och hann stanna innan jag kom för nära.

Ännu mer lyckosamt var att kameran hade rätt objektiv för att kunna plåta trots avståndet. Efter att ha knäppt bilden gick jag runt en kort stund och låtsades som om jag inte alls hade sett dem. Sen gick jag tillbaks till stugan och visade bilden på trastungarna för sambon.

Däremot verkar talgoxholken vara övergiven på riktigt.