Etikett: äng

Sprätta frön

För att göra solgläntan ännu mer attraktiv för humlor, blomflugor och andra slags pollinatörer försöker jag öka antalet vilda blommor. (Sådana där som också kan kallas ”ogräs” om de gror i en fin rabatt.)

en hög med fruktbaljor av gökärt i botten av en glasburk
Frön är framtidslöften.

En del i det arbetet är att samla in frön från olika plantor som växer naturligt i gläntan. Sedan sår, eller bara strör, jag ut fröna på en likartad plats. Helst långt från den ursprungliga växtplatsen. På så sätt blir det långsamt men säkert allt fler vildblommor i gläntan. Den här metoden har fungerat bra med stor blåklocka, fingerborgsblomma, prästkrage och ängsskallra.

Nu senast var det gökärtens (Lathyrus linifolius (Reichard) Bässler) frön som var mogna. Det var oväntat. Oftast har jag varit för sent ute och växterna har redan hunnit smätta iväg fröna. Nu hann jag faktiskt samla in ett antal fruktbaljor.

Nästa år växer det nog ännu fler gökärt i solglänta. En del av dem på helt nya ställen.

Nytt försök med vallmo

Knallröda Kornvallmon (Papaver rhoeas) blev kortlivad i ängen. Den blommade en säsong men de små självsådda fröplantorna klarade inte nästa sommars stekande sol.

orangeröd vindvallmo mot grön bakgrund
Ljusorange och flyktig skönhet. Men en vallmo.

Istället har vi fått ett litet kluster av orange blommor som jag tror kan vara Vindvallmo ‘Copper Queen’ (Stylomecon heterophylla). Förmodligen kommer de från någon gammal fröpåse som jag hittat i en gömma och strött ut på vinst och förlust.

Vallmorna står i den absolut torraste och sandigaste hörnan vi har. Och de verkar stortrivas för det ser ut att bli mängder av frökapslar. Det borde inte vara omöjligt att hitta fler snustorra ställen i gläntan. Om det nu är så de vill ha det.

Frön till blomsterängen

Sommartorkan verkar ha tagit knäcken på ängsskallrorna. Förra året blommade de i överflöd. I år har jag inte sett en enda planta!

Kanske har några frön överlevt värmeböljan nere i jorden? Jag får helt enkelt vänta och se om de kommer igen nästa år. Det är i alla fall ett ordentligt bakslag i ängsprojektet.

Sju hemgjorda fröpåsar med frön av ängsblommor: gullviva, stor blåklocka, prästkrage, fältvädd, brudborste, kungsängslilja och fingerborgsblomma.
Påsarna är inte lika fina som innehållet.

För att minska risken att jag förlorar fler växter har jag utökat min frösamling. Nu är det både trädgårdsväxter och ängsblommor som jag sparar på.

En fördel med vädret är att de frön jag samlat in i år är snustorra. Ingen risk för mögel så länge jag förvarar dem rätt.

Jag har också sått frön på olika ställen på ängen. I förhoppningen att några av dem gror och blir nya plantor som sedan kan fortsätta att sprida sig.

Att anlägga en blomsteräng är ett långsiktigt projekt. Och ibland går det åt skogen.

Ängsblommor

Jag lyssnade på avsnittet om ängar och ängsblommor i brittiska poden ”Wildflower hour” . Experten som intervjuades var, minst sagt, skeptisk till de vanligaste fröpåsarna med ”Blandade ängsblommor” som säljs i trädgårdsbutikerna och snabbköpen. Detta eftersom de inte bara innehåller frön från ängsblommor utan också färgglada rabattväxter.

Han ansåg att det ger en skev föreställning om hur en äng ”skall” se ut. Och de flesta ängsblommor är inte iögonfallande pråliga.

Som råd till den som ändå vill ha en äng sade han helt enkelt: ”Det är ingen idé att ens försöka om du inte först sår ängsskallra.” Skönt att jag har gjort något rätt, även om de växte i klungor och inte jämnt utspritt som jag tänkte.

Fröställningar av ängsskallra
Vi får se om ängsskallrorna blivit ett permanent inslag i ängen?

Ett annat inslag i programmet handlade om att skolbarnens ordböcker nu innehåller färre blomnamn. Detta eftersom de inte känner igen lika många växter som tidigare generationer gjorde.

Att höra det gjorde mig rätt beklämd. För det innebär också att de brittiska barnen inte ens är medvetna om vad de går miste om – eller vad som är värt att bevara.

 

Blåvinge i röllikan

Det är inte ofta som vi fått besök av någon blåvinge i gläntan. Synd, men inte helt oväntat. Ett flertal blåvingar är några av de mest hotade dagsfjärilarna i Sverige.

juvelvinge på röllika
Sommarkänsla – nu dröjer det ett år tills nästa gång.

I somras var det något som jag tror kan ha varit en Kronärtsblåvinge (Plebejus argyrognomon) som uppehöll sig runt röllikorna (Achillea millefolium L.)

Den lilla fjärilen var hyperalert och på sin vakt mot faror. Därför lyckades jag inte smyga tillräckligt nära för att kunna ta ett bra foto.

Även om blåvingen jag såg satt på en röllika är det troligen gökärten (Lathyrus linifolius (Reichard) Bässler) som eventuella larver kalasar på. Ytterligare en god anledning att inte vara nitisk med att rensa bort allt ”ogräset” på tomten.

Rolig kuriosa om röllika är att den dialektalt kallats backhumle eller jordhumle. Den smakar nämligen beskt och har faktiskt använts vid ölbryggning. Kanske något för de mest dedikerade mikrobryggerierna att testa på nytt? Snacka om hyperlokalt öl.

Går det att göra en äng av en gräsmatta?

Slänten nedanför verandan är inte så spännande. Där växer mest högt gräs. Fast jag har faktiskt hittat en del ängsblommor också. Mellan grästuvorna finns det gullviva, humleblomster, liten blåklocka och gulmåra. Med lite hjälp borde de kunna frodas och rentav föröka sig.

Jag har därför bestämt mig för att gynna dem på gräsets bekostnad. Målet är att få en liten blomsteräng som vi kan njuta av.

För att lyckas krävs arbete och uthållighet. Därför kavlade jag upp ärmarna och satte  igång.

miniang
Snaggad grässlänt – här kom skäran väl till pass.

I augusti mätte jag upp tre stycken rektanglar i slänten. De var kanske 1,5 * 2 meter. I dem skar jag ner gräset i flera omgångar. Till slut återstod det bara ett par centimeter höga stjälkar.

Då var det dags att ta fram grepen. Jag trampade ner den i grässvålen med ungefär fem cm mellanrum. Sedan bände jag till och vickade grepen fram och tillbaka. Tanken var att göra hål där frön kunde få kontakt med jorden.

I naturbeteshagar är det boskapen som trampar sönder marken med sina klövar. Eftersom jag bara väger en bråkdel så mycket som en normalstor ko fick jag jobba desto hårdare med grepen. Jag var helt genomsvettig när jag väl var färdig

angsskallra
Fröställning av ängsskallra

Därefter strödde jag ut frön av ängsskallra (Rhinanthus minor L) som jag hade samlat ihop från dikesrenen. Den gör att gräset blir glesare och ängsblommorna trivs bättre när de får mer sol. Ängsskallran är nämligen en halvparasit som försvagar gräset när den suger näring från rötterna.

angsfroblandning
Äkta ängsfröblandning.

Förutom ängsskallra tömde jag också ut en påse ängsfröblandning från Pratensis. Sedan vattnade jag och gick runt med träskor på den leriga grässvålen för att verkligen trampa ner fröna i marken. (Har man ingen ko som kan hjälpa till med sådant får man improvisera.) När det väl var klart återstod bara att vänta och se vad som gror.

Nu måste gräset hållas efter så att det inte kväver de nya plantorna innan de hunnit etablera sig. I höstas klippte jag det med en häcksax. Så länge gräset är riktigt kort passar häcksaxen bättre för ändamålet än skäran. Långsiktigt måste jag hitta en bättre lösning.

Kanske är det dags att anmäla mig till en kurs i att slå med lie? Allra helst om jag verkligen lyckas förvandla grässlänten till en liten blomsteräng. En äng kräver också den visst underhåll.