Stor hoppjerka

En fullvuxen Grön Vårtbitare (Tettigonia viridissima) är en imponerande syn. Det här exemplaret plåtade jag när den tog en kort vilopaus sittandes på kanten till en hink.

Grön vårtbitare vuxen
Jämfört med den andra gräshoppan är vårtbitaren gigantisk.

Från huvud till vingspets mätte den kanske sex-sju centimeter. Det är svårt att göra en mer exakt uppskattning eftersom jag fick hålla visst avstånd. Den var definitivt på sin vakt mot allt som rörde sig i omgivningen.

Tidigare i somras såg jag en vårtbitarnymf. Den var redan då rätt storvuxen. Samtidigt var det väldigt tydligt att den inte var fullt utvecklad ännu.

Juvenil vårtbitare
En nymf. Den påminner om något ur en Godzilla-film.

Jag hade faktiskt ingen aning om att vårtbitare är omnivorer. Nu när jag vet det så förvånar det mig egentligen inte. Vi har också fått svar på frågan om vad det är som spelar så enträget ute i grässlänten mitt i natten. Det är alltså inte en sömnlös gräshoppa utan en fullt normal vårtbitare på friarstråt.

Annonser

Svart som sot …

När vädret bjöd på både regn och blåst passade det bra att ägna sig åt inomhusaktiviteter. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och svärta vår vedspis.

Det är en Roslagsspis, också kallad Roslagskamin, och den fungerar utmärkt som stugans värmekälla. Men visst syns det att den varit med ett tag och använts flitigt.

Roslagsspisen osvärtad
Roslagsspisen så som den såg ut efter många års användning.

Hos Båt & Byggnadsvård i Roslagen hade jag köpt spissvärta. I burken fanns en lapp med pedagogiska instruktioner. Det var bara att ta fram tygtrasor och sätta igång.

Spissvärta
Spis-svärta, det är minsann inte något som finns i vilken butik som helst.

Svärtan skall helst gnuggas in med en fuktig tygtrasa på en ljummen vedspis. Jag följde inte instruktionerna till punkt och pricka utan strök ut den på kallt underlag

Påstruken spissvärta
Här har jag precis börjat stryka ut spissvärtan.

När hela utsidan blivit ordentligt insmord var det dags att putsa den. Nu med med en torr trasa.

Sista steget är att elda i kaminen för att fixera svärtan. På instruktionerna stod det att det ”kan osa” när man gör det. Bra att vara förvarnad. Jag lyckades sätta igång båda våra brandvarnare. Detta trots att verandadörren var uppställd på vid gavel för vädring.

Förutom det lilla missödet så gick allt bra.

Roslagsspisen svärtad
Så här fin blev den när allt var klart.

Burken var väldigt dryg. Det gick bara åt en fjärdedel av innehållet och slutresultatet blev, som synes, mycket lyckat. Nu är kaminen svart och blank igen. Nästan som när den var ny.

Kopparormen

Vi har en liten kopparödla (Anguis fragilis) på tomten. Den bor i undervegetationen vid hästkastanjen.

Kopparorm
Tomtens kopparödla korsar vår promenadstig.

Första gången jag blev medveten om dess existens var när jag i våras lyfte på lite torrt gräs. Helt plötsligt såg jag då tippen på en fjällig svans som långsamt och majestätiskt försvann in under den likaledes torra mossan. Naturligtvis blev jag nyfiken! Naturligtvis lät jag svansens ägare vara i fred, trots min nyfikenhet.

(Jag hade då inte en aning om att kopparödlorna helst ligger skyddade under stenar eller annat när de söker värme. Till skillnad mot exempelvis vårtrötta huggormar som gärna lägger sig på stenar eller torr mark för att få så mycket sol som möjligt.)

Sedan dess har jag sett den flera gånger på mornarna när den varit på väg hem efter sin nattliga jakt på sniglar, mask och andra småkryp. Så fort den blivit medveten om min närvaro har den upprepat tricket att långsamt försvinna. Det är fascinerande att se hur effektivt den kan gömma hela den långa kroppen kroppen under lite mossa, ett par groblad och en rölleka.

Med tanke på att den verkligen är skimrande kopparfärgad med mörka sidor är det förmodligen en ung individ vi har hos oss. Har vi lite extra tur så är det en juvenil hona. Då kanske vi också får se ungar någon gång i framtid

Hallon är smaskens

På tomten har vi ett flertal stora hallonsnår. Fördelen med det är att vi enkelt kan plocka färska bär till frukostfilen eller efterrätten. Men det är inte bara vi som är förtjusta i hallon.

två Vinbärsfuks på hallon
Två Vinbärsfuksar samsas på samma hallon.

Senaste veckan har det varit fullt med Vinbärsfuks (Polygonia c-album) i buskagen. De sitter på de mognaste hallonen och snaskar i sig bärsaft med snabeln.

Samtidigt som de äter öppnar och stänger de också vingarna långsamt och rytmiskt. Som åskådare får man verkligen en känsla av att de njuter i stora mått.

Vinbärsfuks camouflage
Nu kom jag för nära. Dags att imitera ett gammalt löv.

Behöver de gömma sig för oönskade åskådare slår de raskt ihop vingarna. Då påminner de mest om ett torrt löv eller en barkbit. Mot rätt bakgrund skulle de bli nästan helt osynliga.

Geting med hallon
Såhär är getingen faktiskt lite gullig.

Några som det finns ännu fler av bland hallonen är getingar (Vespula vulgaris). Såhär i slutet av samhällets livscykel är de mycket intresserade av allt som är sött. Fullmogna hallon är precis sådant som de vill ha och ibland är det inte så lätt att se om bäret redan är upptaget.

Det innebär att jag nu är lite extra uppmärksam när jag skall plocka hallon. Men är jag bara försiktig och rör mig långsamt så struntar de fullständigt i mig.

Och det finns faktiskt tillräckligt med bär så det räcker till oss alla.

Stuprörsstrumpa

Det kan definitivt kategoriseras som ett mindre problem i tillvaron. Inte desto mindre har marken framför stugentrén förvandlats till en blöt gegga efter varje regn. Bara för att den är så stenig att den inte klarar av att suga åt sig vattnet.

Oturligt då att ett av stuprören mynnar precis där.

Några av de tidigare ägarna har försökt råda bot på problemet med en skarvning där de använt ett stort, laxrosa plaströr som gått från stuprörets mynning till en plats som låg ”längre bort”.  Tyvärr hade den lösningen sina brister eftersom röret var kort och utsläppsplatsen låg högre än entrén. Slutresultatet blev både fult och ineffektivt då vattnet omedelbart rann tillbaka ner.

Med tanke på allt det här så var det ett enkelt beslut att testa ”RainDrain” när vi hittade den i den lokala järnhandeln.

Raindrain instruktioner
En lågteknologisk lösning med en väldigt enkel manual.

RainDrain består av en svart plastcylinder med lock i vardera änden, en 3,6 meter lång dräneringsslang med stansade hål i båda ändarna och två metallsnoddar. Plastcylindern fylls med sand eller grus för att ge den tyngd. Den fungerar sen som ankare i änden av slangen och förhindrar att vanliga vindilar drar iväg med den.

Raindrain ihoprullad
Så här ser RainDrain ut när den är hoprullad i ”viloläge”.

Den andra änden av dräneringsslangen trär man som en strumpa över stupröret och fäster med metallsnodden nederst. Sedan sköter fysiken och naturen resten.

När regnet rinner ner från stuprännan i stupröret så hamnar det i slangen. Ju mer vatten den innehåller desto större blir trycket på cylindern. Allt eftersom dräneringsslangen fylls på så vecklar den ut sig på underlaget när cylindern rullar framåt.

Då RainDrain är maximalt utrullad rinner vattnet ut genom dräneringshålen. Vi har riktat den från entrén och ut mot landet där det är mindre stenigt. Ett par meter bort från husgrunden.

Raindrain töms
Hålen i änden släpper ut vattnet längre bort från huset än vad stupröret gör.

När regnet slutat så tömmer man ut det vatten som är kvar i slangen och rullar ihop den till utgångsläget. Där får den vänta tills nästa gång den behövs.

Om sanningen skall fram så är inte heller den här lösningen den absolut snyggaste. Men jämfört med den tidigare så funkar den och är hyfsat diskret. Två stora plus i kanten.

Att montera RainDrain kommer nu att bli en del av stugägandets vår- och höstritual. Sätta på den under våren och ta av den inför vintern. För den som har mer övergripande behov finns det modeller med inbyggd stålfjäder som rullar upp sig automatiskt.

Torparglädje med baksmälla

Praktlysingen är en väldigt härdig perenn. Där den trivs, och det gör den nästan överallt, så bildar den täta mörkgröna ruggar som kväver både kirskål och nässlor. I och med att den är både  lättskött och anspråkslös kallas den också Torparglädje.

Praktlysing
Praktlysing (Lysimachia punctata)

Tyvärr är den också en sådan växt som numera räknas som invasiv. Kanske inte fullt lika hemsk som lupinen, vars frön kan ligga i jorden i decennier innan de gror, men riktigt svår att bli av med. Det bästa man kan hoppas på är förmodligen att lyckas hålla praktlysingen på ungefär avsedd plats. Alla rötter skall oskadliggöras innan de läggs i komposten. Alternativt så kastar man dem bland brännbart på återvinningen.

Massor av praktlysing
Någonstans härunder finns det en rabattkant.

Vid stugan hade den tydligen fått växa ostört i flera års tid och därmed brett ut sig. Det såg rätt tråkigt ut med de där jämngröna sjoken. Jag tänkte därför plantera andra perenner med längre blomtid för att få lite variation. För att sätta den planen i verket fick  jag fick börja med att rensa bort de praktlysingar som hade spritt sig långt utanför rabattens kanter.

Förbereder plantering
Med hjälp av bl.a. grep och klohacka har jag lyckats frigöra två ytor.

När jag väl hade hittat var rabatten började tog jag fram min mest obarmhärtiga sida och slet upp massor av växter. Det krävdes klohacka, maskrosjärn, grep och trädgårdsspade för att över huvud taget komma ner i den kompakta och torra jorden. Sedan satt jag och sorterade bort rotbitar för hand innan jag grävde en djup grop. I den lade jag generöst med köpt trädgårdsjord från en av fyra säckar som hade lämnats av de tidigare ägarna. Därefter en ordentlig genomvattning och så ner med den nya plantan – en rosenstav.

När det hela var klart så flyttade jag på mig en meter och tog mig an nästa ställe där ytterligare en rosenstav skulle planteras.

Färdigplanterat
Rosenstavarna på plats i gluggarna.

Det tog nästan en hel arbetsdag men så här blev det när planteringen äntligen var färdig.

Veckorna som följt har jag hållit koll på gluggarna och dragit upp de få skott som stuckit upp på oönskad plats. Jag har inte några planer på att försöka utrota praktlysingen i rabatten, bara att hålla efter den. Ordentligt.

citronfjärilar på rosenstaven
Tre citronfjärilar trängs på samma blomma.

Rosenstavarna har tagit sig bra och börjat blomma. De är, precis som det var tänkt, rena fjärilsmagneterna. Lite lustigt är att det än så länge bara är citronfjärilarna som hittat dit. De övriga praktfjärilarna svärmar fortfarande kring oreganon.

Humlor på rosenstaven
Humlor på rosenstav  (Liatris spicata)

Humlorna håller sig naturligtvis också framme när det vankas nektar.

Till våren får jag se hur aggressivt praktlysingen kommer att försöka återta det förlorade territoriet? Det är troligt att jag och sekatören får se till att jämna ut styrkeförhållandena tills rosenstavarna hunnit etablera sig riktigt ordentligt och bättre kan stå emot infiltratörerna.

Stjärnflockan en bra humleväxt

Den som vill locka in humlorna i grannskapet till den egna trädgården kan plantera en eller ett par stycken Stjärnflocka i rabatten. Det är en trevlig och tålig mormorsväxt som tidigare kallats för Linnés döttrar. I våra rabatter verkar vi ha versionen ”Roma” med rosa blommor.

stjärnflocka
Stjärnflocka (Astrantia major)

Så här har det sett ut under sommaren när det varit trängsel på blommorna.

stjärnflocka med gäster
Stjärnflocka med humlor och humlebagge

Att se humlorna förflytta sig från en blomma till en annan har varit intressant. De flyger inte gärna utan försöker först och främst kliva över. Alltså sitter de på kanten av den blomma de precis ätit av, viftar med ett ben i luften och strääääcker sig mot nästa. När de väl fått grepp med foten någonstans på den nya blomman så släpper de taget och ramlar huvudstupa över i den.

stjärnflocka med gäster 2
Humlor och blomsterbaggar på stjärnflockan

Under den tiden då Stjärnflockorna blommade som mest var det full fart där från morgon till kväll. Vissa humlor som inte hann hem till boet innan skymningen föll sov hopkrupna under blomkorgarna för att vara först på plats den följande dagen.