Kungssylt på mitt sätt

Det kanske inte är korrekt. Men någon gång i min barndom fick jag förklarat för mig kungssylt är som drottningsylt. Fast tvärtom. Kungssylt innehåller med andra ord mer blåbär än hallon.

I somras fick jag anledning att improvisera ihop min egen receptvariant:

1,5 liter blåbär

0,75 liter hallon

6 dl syltsocker

2 tsk atamon (en tsk per liter bär)

Varva bär och socker i en kastrull. Värm långsamt upp på spisen och låt sedan sylten koka i ca 15 min. Skumma av. När sylten är klar så hälls den upp den på varma, steriliserade burkar.

kungssylt
Kungssylt blev Forest Berries Jam eftersom King Jam lät som ett dåligt coverband.

Slutresultatet blev väldigt gott så den här sylten skall jag göra fler gånger.

Annonser

Där står den och tjurar i skogsbrynet

När snön ligger vit på marken är det väldigt vackert med vintergröna växter.

Är det istället barmarksvinter ser samma växter istället ganska deppiga ut. Som den stora rhododendronbusken på baksidan av stugan.

rhododendronsnar
Den är ett väldigt bra insynsskydd.

Den är förstås inte deppig. Snarare tvärtom. Att den står nära skogsbrynet är helt idealiskt. Granbarren ger en sur jord och träden skyddar mot solen. Precis så som rhododendron vill ha det för att trivas. Lågt ph och vandrande skugga. Perfekt.

rhododendronblomma
Prickarna visar vägen rakt in till nektarn..

Jag vet inte exakt vilken sort det är som vi har. För mig är det än så länge en ”vanlig rhododendron” utan någon speciell stamtavla. Blommorna är så vackra att jag glömmer buskens tjuriga attityd under resten av året. Lite synd att blomperioden inte är längre.

 

 

De gror i skåpets mörker

I september gjorde jag slag i saken och flyttade ner krolliljorna till bergeniorna i slänten. Då lossnade flera fjäll från lökarna. De låg på marken och såg väldigt torra och trista ut.

Tursamt nog hade jag precis läst ett väldigt intressant foruminlägg om att dela lökar och klona krolliljor. Nu kunde jag testa om teorin gick att omsätta i praktiken.

Ett par nävar lätt fuktig björnmossa fick plats i en liten plastpåse. Sedan placerade jag lökfjällen i påsen. De låg rätt så luftigt mitt i mossan. Jag knöt ihop påsen, gjorde några lufthål, och lade den i ett byrålåda i stugan.

Där har den fått ligga nästan ostört. En enda gång har jag stänkt lite nytt vatten på mossan.

Efter två månader kunde jag inte hålla mig längre. Jag kikade ner i påsen. Och se! Nu finns det små, små groddar där.

klonade-krolliljor
De är fortfarande väldigt små, men det FINNS nya groddar på fjällen.

Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga att jag lyckats med kloningen. Första steget, ja. Nu måste jag ha tålamod. Fortsätter groddarna att växa kan jag plantera dem i krukor till våren.

Sedan blir det dags att avhärda dem och välja en lämplig plats där de kan sättas ut.

Fönstervadd

Vi har märkt att det ibland blir lite kondens inuti fönstren. För att råda bot på det köpte vi en rulle gammaldags fönstervadd. Det är inte bara en traditionell juldekoration. Placeras vadden mellan fönsterglasen minskar den också fukt och drag.

fonstervadd
Jag tycker att det är helt fantastiskt med ett företag som heter ”Svenska Vadd”.

Den porösa fönstervadden levereras tillsammans med ett tunt papper. Efter att vi klippt till lagom längder vek vi försiktigt ihop dem med pappret inåt. Ungefär som när man gör rulltårta.

fonsterkarm-med-fonstervadd
Här ligger vaddrullen på fönsterkarmen.

Det var först lite tricksigt att veta exakt hur hårt vi behövde rulla vadden. För löst och den pöste upp. För hårt och den blev alldeles kompakt. Med lite övning gick det så småningom riktigt bra.

monterad-fonstervadd
Fönstervadden på plats.

Det underlättade förstås att vi var två som hjälptes åt. Fyra händer var alldeles lagom för att jobba effektivt. Vi blev faktiskt riktigt nöjda med resultatet.

Fast mitt förslag om att dekorera vadden med små flugsvampar vann inget gehör hos sambon. I alla fall inte i år.

Den tistligaste av alla tistlar

Nederst på tomten. Nästan vid landsvägen. Där växer det flera ståtliga tistlar. När jag först såg dem i våras blev jag överraskad av att de helt saknade taggar. De hade också breda, mjuka blad. I juli var de stora blommorna rena fjärilsmagneterna.

brudborste
Brudborste (Cirsium helenioides (L.) Hill)

Tack vare flitigt bläddrande i bibliotekets flora hittade jag dem till sist. Det är brudborste. En flerårig tistel som trivs på näringsrik mark och sprider sig med utlöpare.

I England kallas den Melancholy Thistle. ”Melankolisk tistel.” Det, om något, får mig att tänka på I-or. Han ville förstås helst ha sina tistlar riktigt taggiga och sticksiga. Jag nöjer mig med den här snällare varianten.

Härlig hallonsylt

hallon
Hallon (Rubus idaeus)

Receptet nedan, något modifierat, från Rutiga Kokboken. Utgiven på ICA bokförlag:

1 liter hallon, rensade

2, 5 dl syltsocker

1 tsk atamon (en tsk per liter bär)

Varva bär och socker i en kastrull. Värm långsamt upp på spisen och låt sedan sylten koka i ca 15 min. Skumma av. När sylten är klar så hälls den upp den på varma, steriliserade burkar.

De är väldigt smakrika, hallonen vi har på tomten. Den färdiga hallonsylten blev också den mycket lyckad. Nu under vinterhalvåret är passar den perfekt till frukostfilen.

kittys-porch-raspberry-jam
Kitty’s porch: Raspberry Jam – hemlagad hallonsylt

Dramatisk händelse i skogen

Ännu en gång var det under en skogspromenad som jag gjorde fyndet.

skulderblad
Skulderblad och benbitar
backen
Bäcken och ryggkotor
pals
Pälstussar.

Jag letade efter en skalle men hittade ingen. Den har förmodligen en asätare burit iväg med. Kraniet skulle ha gjort det mycket enklare att lista ut vad det var som jag såg där på marken.

Med tanke på storleken på skelettet och färgen på de kvarlämnade pälsstråna är det kanske resterna av en hare? Eftersom jag inte är vare sig zoolog eller jägare är det förstås en gissning.

Sen återstår frågan om den självdött eller blivit tagen av ett rovdjur? Skelettet låg inne i den täta granskogen så jag tror inte att det är en rovfågel som slagit den. De vill ha fritt utrymme för att kunna flyga sin väg. Utan att riskera att själva blir ett byte.

I omgivningen finns både räv och lodjur. Det är nog någon av dem som fått sig ett skrovmål.

Uppdatering: Nu har jag fått experthjälp och utlåtandet lyder: ”Inte hare! Troligen grävling.” Det var skulderbladets form som var den bästa ledtråden.