Kategori: perenner

Liten chans är bättre än ingen chans

Nyligen hittade jag en avbruten stjälk av en kärleksört på trottoaren. Det var någon som tagit den från en rabatt och sedan kastat den åt sidan. Jag tog med den hem, skar en ny snittyta och satte stjälken i ett glas med vatten på fönsterbrädan.

Det dröjde ett par veckor. Sedan kom det både rötter och nya blad.

karleksort-med-nya-rotter
Vilken livsvilja det fanns i den här stjälken.

Eftersom hösten varit ganska mild chansade jag på att plantera den vid stugan. Först beskar jag den för att proportionerna skulle bli bättre.

beskuren-karleksort
En mer kompakt växt. Den kan rötterna förse med näring.

Trots att det snöade var jorden i rabatten fortfarande varm och lucker.

nyplanterad-karleksort
Det är verkligen en jätteliten planta. Än så länge.

Fortsätter jag i den här takten måste jag nog bygga en kallbänk. Då har jag en speciell barnkammare där alla frön, groddar och skott kan växa till sig innan de placeras ut.

Där står den och tjurar i skogsbrynet

När snön ligger vit på marken är det väldigt vackert med vintergröna växter.

Är det istället barmarksvinter ser samma växter istället ganska deppiga ut. Som den stora rhododendronbusken på baksidan av stugan.

rhododendronsnar
Den är ett väldigt bra insynsskydd.

Den är förstås inte deppig. Snarare tvärtom. Att den står nära skogsbrynet är helt idealiskt. Granbarren ger en sur jord och träden skyddar mot solen. Precis så som rhododendron vill ha det för att trivas. Lågt ph och vandrande skugga. Perfekt.

rhododendronblomma
Prickarna visar vägen rakt in till nektarn..

Jag vet inte exakt vilken sort det är som vi har. För mig är det än så länge en ”vanlig rhododendron” utan någon speciell stamtavla. Blommorna är så vackra att jag glömmer buskens tjuriga attityd under resten av året. Lite synd att blomperioden inte är längre.

 

 

Den tistligaste av alla tistlar

Nederst på tomten. Nästan vid landsvägen. Där växer det flera ståtliga tistlar. När jag först såg dem i våras blev jag överraskad av att de helt saknade taggar. De hade också breda, mjuka blad. I juli var de stora blommorna rena fjärilsmagneterna.

brudborste
Brudborste (Cirsium helenioides (L.) Hill)

Tack vare flitigt bläddrande i bibliotekets flora hittade jag dem till sist. Det är brudborste. En flerårig tistel som trivs på näringsrik mark och sprider sig med utlöpare.

I England kallas den Melancholy Thistle. ”Melankolisk tistel.” Det, om något, får mig att tänka på I-or. Han ville förstås helst ha sina tistlar riktigt taggiga och sticksiga. Jag nöjer mig med den här snällare varianten.

Andra slags blå bär än blåbär

Mina tummar är inte självlysande neongröna men jag brukar ha ganska god hand med växter. Dessutom gillar jag att pilla ner diverse frön, lökar och i jorden för att se vad som kommer upp.

radhusvin
Bär från vanligt vildvin.

Nu har jag fått tag i ett antal mogna bär av vanligt vildvin (Parthenocissus vitacea). Det är en lockande utmaning att se om jag kan få fram en eller ett par livskraftiga plantor till våren. Fast lyckas jag med det måste vi förstås välja ut en bra växtplats för plantering?

Eftersom vanligt vildvin klättrar med klängen och inte med sugrötter behöver det stöd. Det enklaste vore att sätta det vid pergolan, bredvid humlen. Där skulle det göra sig bra med sina praktfulla höstfärger och bär till fåglarna. Ett par andra, lite mindre uppenbara, alternativ är att antingen använda det som marktäckare eller låta det klättra på ett staket. Då skulle vildvinet kunna bli ett bra insynsskydd. Nästan som en häck och utan att kräva lika mycket utrymme.

Vi får helt enkelt fundera igenom de olika alternativen och välja det vi tror mest på.

Förstås under förutsättning att åtminstone ett av fröna gror nästa år.

Höstkastanjen

Det är inte längre någon tvekan om att det nu är höst på riktigt. Hästkastanjen har fällt sina löv. Allihopa. På en och samma gång.

hastkastanj
Hur fick allt det här plats uppe i trädkronan?

En del av löven krattar jag in i perennrabatterna. De blir vinterskydd och jordförbättring i ett. Resten lämnar jag kvar på gräset. Där kommer maskarna att ta hand om dem och till våren är det nästan bara mull kvar.

rosenhallon
Rosenhallonens blad påminner om påskkycklingar.

Precis som vårens färg var gul är också hösten gul. I alla fall de växter som vi har på tomten. Det blir inga sprakande höstfärger. Istället är det en trestegsraket: grönt, gult och sedan helt kala grenar. Lite tråkig utsikt om det blir ytterligare en barvinter.

Nästa sommar får vi plantera lite nya perenner för att få mer färgvariation.

 

Höstastrar

Tidigare har jag alltid tyckt att höstastrar är bland de tråkigaste perenner som finns. Allra helst de med fyllda blommor. De ser bara konstgjorda och stela ut.

hostaster
Blommorna är skira och ljust lila.

Här är alltså ytterligare en växt som jag har ändrat uppfattning om. Mycket tack vare att våra höstastrar blommar med små, enkla blommor. Att de inte kräver någon som helst skötsel under sommaren är ytterligare en bonus. En riktig torparväxt som passar bra där den står i slänten.

 

Kärlek, det är en ört.

karleksort
Olika nyanser av rosa. Kärleksörtens blommor formligen glöder i höstljuset.

Nu när nattemperaturen håller sig runt nollstrecket har vår kinesiska kärleksört (hylotelephium telephium) äntligen bestämt sig för att det är dags att blomma. Den största och frodigaste av plantorna är konstigt nog den som varit mest svårflirtad. Kanske beror det på att den står lite  mer utsatt än de övriga?

blomfluga-pa-karleksort
En ganska stor blomfluga på en rätt så liten blomma.

De två mindre plantorna av kärleksört flyttade jag på i somras. Tidigare var de helt omringade av praktlysing. Nu delar de rabatt med tulpanerna. Där är det torrt och varmt, precis som de vill ha det. Dessutom slipper de konkurrera med en bufflig torparväxt som gjorde sitt bästa för att ha ihjäl dem. Att de trivs där de står nu märks tydligt. De har vuxit en hel del och blommar för fullt.

År 2013 utsågs kärleksörten till årets ätliga perenn. Något som jag var helt ovetande om tills alldeles nyligen. Det dialektala namnet käringkål ger förstås en vink om att de svenska arterna förr kunde ingå i kosthållningen. Kanske borde vi också passa på och provsmaka på bladen?