Kategori: perenner

Himmelsblå svärdsliljor

De stora irisarna sträcker på sig och står i stram givakt i rabatten. Bladens form påminner om svärdsblad. När man ser dem är det lätt att förstå varifrån irisarna fått sitt äldre namn, svärdslilja.

Om någon skulle fråga oss vad det är för sort som vi har skulle jag kunna säga ”blå” och ”ganska högvuxen”. Mer exakt svar än så skulle kräva ett ordentligt detektivarbete . Så småningom blir det nog tid för det också, men inte den här sommaren.

irisar
Blå iris

Enligt den här artikeln så är det lila och blå blommor som producerar mest nektar. Det gör att de färgerna är extra populära hos humlor. Kanske är det de blå irisarna som kommer att lyckas med konststycket att få de små arbetshumlorna att besöka just dem istället för rosenhallonen?

Om inte den vackra färgen räcker som skylt för att visa att det finns nektar att hämta får väl irisarna lägga in en extra stöt.

Allt är tillåtet i krig och kärlek där i blomsterlandet.

 

Annonser

Tre klimatzoner på samma tomt?

Flera av perennerna på tomten är riktiga torparväxter. Sådana plantor som ofta har funnits på samma plats i flera generationer.

Vi har bland annat övertagit tre robusta stånd med bondpioner.

Pion
Blommande bondpion (Paeonia x festiva) i rabatten.

Det som var oväntat är att de tre plantorna har kommit olika långt i blomningen. Fast de står max 20 meter från varandra är det nästan som om det finns tre olika klimatzoner på tomten.

En pion är redan överblommad. En annan har knappt ens hunnit öppna kronbladen på den första knoppen. Den tredje blommar för fullt. Lite lustigt är det allt. Jag undrar om det är så varje år eller om det bara är i år som det blivit så?

Pionknopp
Till och med pionknopparna är vackra.

Samtidigt innebär det att den sammanlagda blomningen blir längre. Det är bra!

 

En nektarbuffet för skalbaggarna.

Det är inte bara humlor, bin, blomflugor, fjärilar, sambon och jag som tycker att bondsyrenerna luktar gott. Jag såg också två olika skalbaggar kliva runt med bestämda steg i blomklasarna. De hade båda siktet inställt på nästa skrovmål av nektar.

Guldbagge
Guldbagge (Cetonia aurata)

Den första jag såg var en grönglänsande guldbagge. Det var fascinerade att se hur den satt med snabeln nere i syrenblomman samtidigt som den rytmiskt tryckte ner blommans kronblad med frambenen. Faktiskt påminde den en hel del om en mjöktrampande katt.

Guldbagge underifrån
När guldbaggen klättrade runt mellan blommorna blev magen nedsmetad av pollen.

När jag så till sist blev alldeles för närgången med kameran surnade den till och flög till en annan syrenblomma. Det finns minsann gränser för vad som är ok!

Humlebagge
Humlebagge (Trichius fasciatus) på väg från en syrenblomma till nästa.

En ny bekantskap var humlebaggen med sina häftigt mönstrade täckvingar. Den försöker verkligen se ut som något som kan försvara sig med en giftig gadd. Allt i förhoppningen om att det räcker med ett skräckinjagande utseende för att skrämma bort fiender.

Humlebagge bakifrån
Den är minst lika söt bakifrån som framifrån.

Humlebaggen är ytterligare en insekt som i böckerna beskrivs som ”vanlig” men som jag inte kommer ihåg att jag sett förut. Larverna trivs i murken björkved och det fick vi överta en hel hög av från de förra ägarna. Eftersom vi kan erbjuda både barnkammare och middag på tomten finns det nog goda chanser att vi ser ännu fler av dem de kommande åren.

Ena riktiga surkartar

Nu är krusbären överblommade. Istället är det dags att beundra de små karten som står på tillväxt. Krusbärsbusken vid entrén står soligt och får diskvatten på rötterna.

Därför har den också kommit betydligt längre än den stora busken nedanför verandan.

Krusbär
Små, små krusbär på busken.

För krusbär går förvandlingen från stenhårda små kart till övermogna och sötjolmiga bär blixtsnabbt. Vi får se om vi lyckas pricka in en stugvistelse den där enda dagen på säsongen när de är helt perfekta?

Linshumlor

Nog för att jag hört talas om linslöss, men deras flygande motsvarighet linshumlorna är en ny bekantskap. Första gången jag stötte på dem var när jag skulle testa det nya macroobjektivet genom att fotografera diverse olika sommarblomster på tomten .

Rosenhallon
Linshumla i rosenhallon

Först gick jag till häcken med rosenhallon (Rubus odoratus). Det är en ”starkväxande” perenn men håller man nitiskt efter rotskotten så stannar den ungefär på anvisad plats i trädgården. Rosenhallon har massor av enkla, rosa blommor med lång blomningssäsong och är mycket populär bland humlor. Så pass poppis att det faktiskt var helt omöjligt att ta ett enda foto utan att få med minst en luddig bakdel i bilden.

Allium
Linshumla i allium

Därefter gick jag vidare till baksidan av stugan. Där finns det fina alliumlökar i rabatten. Perfekta motiv, tänkte jag. Det stämde visserligen men också där höll sig linshumlorna framme.

Paradisbuske
Linshumla i paradisbuske

När jag så till sist gick till den imponerande paradisbusken (Kolkwitzia amabilis) vid bastun var det bara att erkänna mig besegrad. Det dova brummandet från alla humlor när de idogt bökade runt i blommorna kunde höras på flera meters håll.

Nå ja, det blev faktiskt väldigt fina porträttbilder på diverse humlor i blommor.

Klorofyllens egen privatspanare

I takt med att vårvärmen får växterna att vakna och sträcka på bladen blir det allt lättare att se vad det är som finns på tomten. Varför det växer på just den platsen där vi hittar det? Det fortsätter oftast vara ett mysterium.

Vallmo
Vallmo

Exempelvis finns det en ring med mossbelupna stenar i marken bakom gäststugan. Den verkar vara tänkt som ett slags hägn för nässlor. Behöver jag ens säga att de flesta av nässelskotten finns utanför ringen?

Ett par vallmoplantor har passat på att fylla utrymmet som nässlorna lämnat. Undrar vad som skulle flytta in om vallmon bestämmer sig för att följa nässlornas exempel?

I skogsbrynet precis i närheten av nässlorna finns ytterligare en mystisk växt.

silverbuske
Silvriga bär på kal gren.

På den här busken växer de grövsta grenarna parallellt med marken. Från de grenarna sticker sen hundratals tunna kvistar rakt upp i luften. Vissa av dem har fortfarande kvar några fjolårsbär i toppen. Jag blev så nyfiken på vad det kunde vara för något att jag tog sekatören och klippte av ett par kvistar som jag satte i vatten. Då knopparna öppnade sig efter ett par dagar var bladen lena, håriga och alldeles silverskimrande. Med hjälp av lite google-fu kom jag fram till att det måste vara en … silverbuske, en släkting till havtorn, men utan goda bär. I alla fall så är bären inte smaskiga för människor. Fåglar tycker tydligen om dem och det är ju bra det.

Blommor och blader

Allt är inte bara lupiner, lupiner och elände. I rabatterna hittade jag nyss flera kraftiga bestånd av gullvivor. Det är några av mina absoluta favoriter bland vårblommorna. De har också spridit sig och finns i ett stort antal i gräsgången framför rabatten.

gullviva
Här är det en gullviva som sticker upp.

Att trädgården är mer spontan än tuktad är något som jag verkligen tycker om. Soliga dagar är den som en liten glänta i skogen. Vacker och vilsam på en och samma gång.