Kategori: Växter

Färre krusbärssteklar i år

Den här sommaren har krusbärsbuskarna klarat sig nästan helt oskadda från krusbärsstekeln. Jag önskar att jag kunde peka på något speciellt och säga: ”Gör så här! Det är DET som är lösningen.” Självklart är det inte så enkelt. Det är det aldrig.

Kanske störde jag några övervintrande steklar när jag räfsade marken under buskarna i höstas och våras? Förmodligen är orsaken en kombination av vädret och många små frivilligarbetare.

undersidan av en liten spindel i sitt nät i en krusbärsbuske
Jag vet inte exakt vad du är men jag gillar dig.

I krusbärsbuskarna finns det nämligen massor av spindelnät. Betydligt fler än jag såg förra året. Vid första anblicken ser de också ut som om det är samma art i de olika näten. De skulle definitivt inte vara där om de inte anade att det var en bra plats för att fånga mat.

Eftersom spindlar är noggranna med att hela tiden städa undan skräp från näten är det svårt för mig att ens gissa hur många byten de tagit.

kokong och larvspillning i toppen av ett krusbärsskott
Kanske är det här en kokong där en parasitstekel lagt sina ägg?

Nu är det inte enbart spindlarnas förtjänst att buskarna fått behålla nästan alla sina blad. Fåglarna har plockat massor av larver till sina hungriga ungar och det finns gott om andra rovdjur i gläntan. Både små och stora.

Oavsett vilket är jag tacksam för resultatet.

Annonser

Violettkantad guldvinge

Vi fick finbesök av en (trolig) violettkantad guldvinge (Lycaena hippothoe) som provianterade på ängsblommorna. Den var vaksam så jag kunde inte komma speciellt nära med kameran.

violettkantad guldvinge på blommande prästkrage
En ynka bild fick jag. Suddig förstås.

I Sverige finns det flera olika Guldvingar och alla är de små och snabba till flykt.

Den violettkantade guldvingen föredrar  artrika, öppna gräsmarker med ett stort utbud av nektarrika blommor. Tyvärr finns det färre och färre av sådana marker och därför klassas arten numera som ”nära hotad”.

Några guldvingar har bevisligen hittat till solgläntan. Den duger visst som liten äng.

ängssyra med ett par tunna blomstänglar
Ängssyra. Lite ankommen av sol och insekter.

Nu vet jag att ängssyran (Rumex acetosa L.) är värdväxt för larverna. Vilken tur att jag lämnat kvar dem där de står bland ängsblommorna. Utan barnkammare inga vuxna individer. Och det skulle vara roligt att få se fler än en.

Ytterligare en bra ursäkt att lämna delar av tomten orörd och ”stökig”.

 

Azurlök

Mitt försök att få fler vårblommor genom att i höstas plantera drakulanunneört blev ett totalt fiasko. Jag hann knappt få ner knölarna i jorden innan de grävdes upp och blev mat åt något hungrigt djur. (Huvudmisstänkta: skogsmusen, sorken eller ekorren.)

Av totalt 30 knölar blev det noll drakulor i gläntan. Tre blommade i balkonglådorna hemma och där återstår att se om de överlever ett år till. Frön tror jag inte på.

närbild på blommande azurlök
Azurlöken har små blomsterbollar men de är intensivt blå.

Azurlöken (Allium Caeruleum) som jag satte samtidigt har däremot klarat sig och blommar nu för fullt. Jag är mycket nöjd med det eftersom jag letat efter växter som blommar i juni. Då är det annars rätt trist i rabatterna.

För min inre syn såg jag framför mig hur azurlöken skulle bilda en blå sky av blommor. Men tio lökar är naturligtvis långt ifrån tillräckligt för att skapa någon massverkan.

två azurlöksbulber i blomställningen och en blommande azurlök i bakgrunden
Små bulber som kan bli (relativt) stora lökar.

Det märks också att de gräsliga gnagarna varit idoga under snötäcket. Där jag försökte sprida ut lökarna i landet växer de nu i klungor. Mössen (eller sorkarna) samlade ihop azurlökarna i vinterförrådet och lämnade dem sedan oätna. Lite snopet för smådjuren att upptäcka att de faktiskt inte tyckte om smaken av allium.

Tur för mig att gnagarna inte var så utsvultna att de åt dem ändå. Trots smaken. Att alliumlökar fungerar avskräckande mot sork verkar däremot tyvärr inte vara sant.

Skymningsaktiv nattfjäril

De ljusa sommarkvällarna är som gjorda för att strosa runt och titta närsynt på omgivningen. Det var precis det jag höll på med när något litet landade på en blomma.

Beige fjädermott på ljusrosa stjärnflocka
Ett fjädermott landade på vår stjärnflocka.

Jag har sett de här små gynnarna förut men inte när jag haft kameran med mig. Släktet heter fjädermott och det finns faktiskt många olika arter i Sverige.

I vila fälls vingarna ihop som solfjädrar. Det bidrar till deras speciella utseende. Jag tycker att de liknar ett stort ”T” när de sitter stilla. På så sätt är de lätta att känna igen.

Diverse ätligheter

Eftersom vi inte tillbringar all vår tid i stugan måste ambitionsnivån anpassas efter det. Enormt komplicerade byggprojekt är inte aktuella. Inte heller att plantera växter som kräver daglig skötsel för att trivas. Nej, fokus är på mormorsperenner i rabatterna.

Mogna jordgubbar av sorten Mara de Bois
Små, supergoda Mara de Bois-jordgubbar.

Samtidigt är det lyxigt att äta nyplockade grönsaker och bär. I köpet av stugan medföljde ett igenväxt jordgubbsland. När det var dags att föryngra det valde vi att köpa olika sorters plantor. Det torra och varma vädret har inte gett ett överflöd av jordgubbar men de vi plockat har smakat helt olika.

Unga mangoldplantor av sorten "Red Magic" i min pallkrage.
Mangoldplantor ”Red Magic” i pallkragen. Och en fingerborgsblomma.

Oreganodjungeln är så tät att det inte finns rum för annat ätbart. Ett litet grönsaksland för husbehov skulle vara bra att ha. Sambon fick en stor pallkrage på sitt jobb. Fylld med  kompostjord blev den perfekt för att testa ”square foot gardening”.

Rädisor blev första grödan. I höstas satte jag vitlök som snart är klar att skörda. Nu är en del av ytan vigd åt mangold. Eftersom jag var sen med frilandssådden är plantorna än så länge ganska små.

Två plantor av Gode Henriks målla i pallkragen med vitlök i bakgrunden.
Gode Henriks målla har växt till sig sedan de planterades.

Perenna grönsaker kändes som ett naturligt nästa steg. Det finns mycket mer att välja på än rabarber och gräslök. Som Gode Henriks målla – ett alternativ till spenat där både blad och blomställningar kan tillagas. Förr åt man också fröna men det pilljobbet tror jag inte att vi bryr oss om.

De två plantorna som jag satte i våras har tagit sig. Första året får de växa ostört för att etablera sig ordentligt och samla kraft. Nästa vår kan vi börja skörda bladen. Oklart om de kommer att flyttas från pallkragen eller stå kvar.

Lerkruka nedsänkt i jorden och omgiven av honungsfacelia.
I en nedsänkt lerkruka kan jag vattna rosenbönorna utan spill.

Ett trick jag lärt mig för att vara sparsam med vatten är att gräva ner en oglaserad lerkruka i marken bredvid plantorna och sedan vattna i den. Vattnet rinner ut under jord och det uppmuntrar växterna att utveckla ett djupare rotsystem. Något som samtidigt gör dem mer torktåliga. Den torra markytan skyddar mot avdunstning.

Det är första året som jag gör så här. Än så länge verkar det fungera bra. För att ge extra skugga har jag också sått honungsfacelia runt kanten.

Blåklocksstress

I solgläntan har vi ett par ordentliga bestånd av stor blåklocka. En ståtlig ängsblomma som lyser klarblå mot en fond av gräs, prästkragar och gulmåra.

Där det finns gott om blåklockor finns det sannolikt också Blåklockshumla (Bombus soroeensis). Jag har hoppats att tomten var tillräckligt intressant för att locka till besök. De tidigare somrarna har jag inte bestämt kunna säga att det är sådana jag sett. Nu var de så många som surrade kring de blommorna att jag äntligen kunde artbestämma dem.

arbetare av blåklockshumla har landat på stor blåklocka
Arbetare av blåklockshumla som gör det den är skapt att göra.

Arbetarna av blåklockshumla är små för att kunna klämma sig in i blåklockor av alla storlekar. De är också blixtsnabba när de rör sig från blomma till blomma. Av alla bilderna jag tog var det en där humlan inte bara blev en suddig fläck. Men det är en bild mer än vad jag lyckats ta alla tidigare år så jag ser det som en framgång.

Love is in the air

Det var på väg till redskapsboden som jag såg något konstigt i ögonvrån. En stor blomfluga hängde alldeles blickstilla i luften ovanför en prästkrage.

en storslamflugehona sitter på en prästkrage medan en hane hovrar ovanför i parningsflykt
Storslamflugehonan sitter lugnt och äter pollen – med hanen ovanför henne.

På blomman satt en likadan blomfluga. När den rörde sig följdes den samtidigt av den svävande flugan. Hela tiden på exakt samma avstånd. Det såg nästan ut som om den var i andra änden av ett koppel. Eller ett snöre – som en ballong.

en storslamflugehona sitter på en prästkrage medan en hane hovrar tätt ovanför i parningsflykt
Honan flyttade till en ny prästkrage. Hanen följde efter.

Nu vet jag att det jag fick se var parningsflykten hos en Storslamfluga.

Eller åtminstone upptakten till den. Hanen hade spanat in en vacker hona och gjorde sitt bästa för att imponera samtidigt som han höll (alla facett)ögonen på henne.

en storslamflugehona sitter på en prästkrage medan två hanar hovrar ovanför i parningsflykt
Nu hovrar TVÅ Storslamflugehanar över honan. Som äter och låtsas som ingenting.

Under tiden som jag fotograferade fick jag se ytterligare en hane ansluta sig till luftakrobatiken. Ändå blev det ingen revirstrid om rätten till att uppvakta honan.

Jag ogillar indelningen av ”nyttiga” och ”skadliga” djur. Men blomflugor är definitivt trädgårdsgäster som jag välkomnar med öppna armar. Många av larverna är rovdjur som äter bladlöss. De vuxna individerna pollinerar och är vackra att se på.

När jag nu läste att Storslamflugans larver renar förorenat vatten när de växer, då blev jag ännu mer imponerad. Arten finns i nästan hela världen utom Antarktis. Till Sverige migrerar den från sydligare breddgrader. Ungefär som flyttfåglarna.

Vilken prestation för ett djur som inte ens är två centimeter långt.