Kategori: Ogräs

Död och pina

Vi har ganska gott om aspsly på och runt tomten. Att hålla efter dem förutsätter tålamod och framförhållning. I alla fall om de hunnit växa sig någorlunda stora.

ungt aspträd som dött efter ringbarkning
Lyckat trädmord.

För att undvika massor av rotskott svälter vi först ihjäl de träd som vi vill ta bort. (Det låter grymt, och det är det förmodligen också.) På sensommaren ringbarkar vi aspslyt innan det hinner dra ner sommarens näring i rötterna för vinterlagring.

På våren kan det bli lövsprickning men snart torkar bladen ihop. Utan energi dör slyt och vi kan dra upp det med rötterna.

inte riktigt allt rotogräset har dött i hinken. några på ytan har fått tillräckligt med ljus för att överleva
Backning på den här röran.

Det rensade rotogräset hamnar i rötningshinkar precis som förra sommaren. Den här gången verkar det som om locket på hinken inte slutit helt tätt utan släppt in lite ljus.

Ogräset som fortfarande visar livstecken hamnar i botten på nästa rötningshink. Det som förvandlats till en död, stinkande massa sprider jag ut i rabatterna. Fungerar bra som en kombination av jordförbättring och näring. Rötvattnet spär jag ut ordentligt och ger som näringsgiva till de hungrigaste växterna.

Bästa tillfället att göra det här är antingen precis innan det regnar eller när vädret är svalt och vi skall åka hem. För lukten är seriöst vedervärdig – om man inte är en fluga.

Annonser

Gulliga guldbaggar

Visst kan hundkäx (Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm.) vara ett ”ogräs” i välvårdade rabatter. Vi låter dem växa fritt på de mer vildvuxna delarna av tomten. Jag nöjer mig med att ta bort fröställningarna så de inte sprider sig helt ohämmat.

guldbagge sittandes på hundkäxblomma
Skimrande täckvingar.

Diverse skalbaggar verkar vara speciellt förtjusta i hundkäxens blommor. Just nu är det guldbaggarna (Protaetia metallica) som frossar på pollen och nektar. Tidigare i våras var det strimlusen som höll hov på stjälkarna.

flera guldbaggar trängs på samma hundkäxblomma
Typiskt att det alltid skall vara sådan trängsel vid buffén.

Guldbaggslarverna äter dött växtmaterial och bryter ner det. Har vi tur finns det sådana larver i våra kompostburar.

Skalbaggarna är stora och rätt så sävliga. Kanske blir man loj av en diet av solvarm nektar? När de kommer flygande låter det i alla fall som ett litet bombplan.

De som jag fotade tror jag är olivgrön guldbagge. Jag är inte tillräckligt kunnig ännu för att kunna avgöra det på avstånd och det kändes ofint att tränga sig på.

Uppdukat för larver

Den som är trädgårdsintresserad är aldrig fullärd. Alltid finns det någon ny information att ta till sig. Oftast med följden att det blir mer att göra.

Ibland är informationen mer en påminnelse om något som är så självklart att det fallit ur minnet. Som att det inte räcker med nektarrika blommor om jag vill hjälpa pollinerarna. Larverna måste också ha mat!

liten blåklocka
Liten blåklocka är värdväxt för diverse fly, mott och mätare.

I nordamerika (säkert också på många andra ställen) uppmuntras naturvänner att planera trädgården så den består till minst hälften av inhemska växter.

Detta eftersom många insekter har en specifik värdväxt och om den saknas så finns det ingen mat till larven när den kläcks. Exotiska växter fungerar sällan som ersättning.

Utan värdväxter, inga larver. Utan larver, inga fjärilar, skalbaggar eller blomflugor. Utan fjärilar, skalbaggar och blomflugor svälter fåglar och fladdermöss.

blommande gulmåra
Gulmåran är värdväxt för många olika svärmare, spinnare och mätare.

Som tur är krävs det inte en stor arbetsinsats för att öka mängden inhemska växter i trädgården. Tvärtom. Finns det redan ett småstökigt hörn på tomten så kan man bara låta det förvildas lite till. Vissa ogräs är minst lika vackra som rabattblommor.

Och om någon nitisk granne klagar är det bara att hänvisa till listan över värdväxter för fjärilar. För ALLA vettiga grannar gillar också fjärilar.

fjärilar på nässlor
Nässlor är värdväxt för flera fjärilar. (Och goda i nässelsoppa.)

Vi har det redan bra förspänt med artrikedomen i vår solglänta. För att underhålla blomsterängen samlar jag in frön från vilda växter i närområdet. De växterna passar både mikroklimatet och djurlivet i gläntan. Slänten är full av gräs och blommande örter som sköter sig själva.

Vem vet, kanske blir ”Nature needs half” en svensk trend också?

Plattpyssel

Det är så mycket av arbetet i trädgården som är säsongsbetonat. Nu håller växterna på och förbereder sig för vintervilan. Många av smådjuren har redan dött eller gått i dvala.

Jag passar på och rensar ogräs!

rensat mellan gångplattor
Fogen mellan plattorna rensas med en kantkniv.

Jorden är fuktig och lättarbetad. Allt ogräs som jag drar upp nu går miste om möjligheten till en rivstart nästa vår. Därför är det extra bra att koncentrera sig på envist rotogräs.

ogräsrötter
Blodrotsrötterna går djupt men går att få upp om man är envis.

De trånga gliporna mellan gångplattorna verkar vara en idealisk växtplats för blodrot (Potentilla erecta (L.) Räusch). Dem har jag gått lös på med kantkniven.

Maskrosjärnet använder jag på de maskrosor, tistlar och lupiner som jag hittar nu när perennernas skyddande bladverk försvinner. Det är inte många plantor men desto större anledning att ta dem nu. Då blir vårens ogräsjakt lite lättare.

Ogräset som jag tar kål på hamnar i röthinkar. De står bra ute under vintern. Lagom till vårens växtspurt finns det näringsrikt rötvatten att sprida ut i rabatterna.

En blomma som humlor gillar

Honungsfacelia, eller honungsört som den också kallas, är en favorit bland humlor och bin. Det är en ettårig ört som kan sås i flera omgångar under säsongen.

honungsfacelia med jordsnylthumla
Honungsfacelia med (trolig) jordsnylthumla.

Jag är bekväm av mig och föredrar egentligen perenner framför ettåriga blommor. Men ingen regel utan undantag. Växter som humlor gillar vill jag ha! Blir plantorna samtidigt så frodiga att de försvårar för frön av ogräs att slå rot tycker jag ännu bättre om dem.

Alltså har jag sått in honungsfacelia (Phacelia tanacetifolia) mellan nyplanterad röd solhatt (Echinacea purpurea) för att fylla ut mellanrummet tills solhattarna hunnit växa till sig. Där kryllar det nu av humlor som verkligen tycker om honungsörtens blå blommor.

Förutom att vara en blomma som lockar humlor kan honungsfacelia användas till jordförbättring. När den blommat färdigt myllas den ner som gröngödsling.

Vill man undvika fröspridning skall blommorna klippas av när de blommat färdigt. Bäst är att ha handskar på sig när man tar i dem. Detta för att inte riskera att få en allergisk reaktion.

 

Blomsteröken

Efter en kall och trist vår har trädens och buskarnas knoppar äntligen slagit ut. Löv och frodig grönska så långt ögat ser.

gröna växter bakom stugan
Femton nyanser av grönt bakom stugan.

Det som saknas är blommor. Tidigt på våren är vår lilla solglänta ett veritabelt ymninghetshorn med vårlökar för alla pollinatörer. Sedan är blomningen rätt påver ett par månader. I alla fall om man jämför med resten av säsongen.

Solgläntan har alltså en klar förbättringspotential. Jag funderar exempelvis på Sibirisk Nunneört (Corydalis nobilis). Den skulle passa i perennrabatten eftersom den blommar i maj – juni och sedan vissnar ner helt.

Förutsättningen är förstås att den inte får chansen att fröa av sig? I Finland är den klassad som invasiv. Hmmmm … får nog fundera lite mer på alternativ.

uppdragna maskrosor i hink
Ett arbete som är värt att göra ordentligt.

Ironiskt nog jagar jag samtidigt maskrosor i gräsmattan. Jag tröstar mig med tanken på alla gyllengula fält i närheten. Där finns det massor med nektar och pollen att hämta.

De fälten garanterar också att jag och mitt maskrosjärn inte blir sysslolösa det närmaste decenniet.

Min motståndare ger inte upp.

Jag ägnade en härligt solig och varm första maj åt att vårstäda tomten.

Det var då som jag hittade dem. Lupinerna! De har återuppstått och gör nu ett nytt försök att infiltrera rabatterna.

vårblad lupiner bland torra löv
Den ser så oskyldig ut där den står.

Det var bara att ta fram maskrosjärnet och dra upp dem med rötterna.

Liten tröst är att det bara var fyra stycken. Jämfört med förra våren då jag hittade fyrtio.

Eftersom lupinernas frön behåller sin grobarhet i upp till femtio år får jag fortsätta att vara uppmärksam länge till. Men det är det värt om jag kan hindra dem från att spridas.