Kategori: Trädgårdsskötsel

Humlestör med humle stor

I juni bestämde jag mig för att ge humlen något att klättra på. Jag hade kvar flera avsågade grenar från hästkastanjen. En av dem fäste jag vid pergolan med najtråd.

Det kändes rätt lagom. Något för humlen att, bokstavligt talat, växa i.

lång gren pekar rakt upp mot himlen. den är fastsatt i kanten av pergolan. runt basen av grenen slingrar sig humlen.
Än så länge är grenen lite naken där den står.

Bara tre månader senare har humlen för länge sedan passerat toppen på den improviserade humlestören.

grenen vid pergolan är nu helt täckt av humlen, som en midsommarstång
En imponerande samling humlekottar vajar överst på stången.

Lite synd att det inte är en av våra inköpta kulturarvssorter utan den tyska humlen. Den som aldrig hinner få färdiga kottar innan frosten kommer.

Men den ger skugga på sommaren och skydd åt småfåglarna på vintern. Det är faktiskt inte så illa det heller.

Annonser

Höstplantering av nya perenner

Vi ville plantera några nya buskar och perenner i gläntan. En bra anledning att besöka den välsorterade handelsträdgården Kröns Trädgård.

fyra krukor med perenner - tagglöst björnbär, humle, stjärnflocka och rosenvial utplacerade på gräsmatta
Två goda och två vackra. Och en som inte ville vara med på bild.

Där hittade vi diverse intressanta växter. Fyra av de som fick följa med tilbaks i bagageutrymmet var: vit rosenvial, humle Hulla Norrgård, tagglöst flikbjörnbär och stjärnflocka. (Plus en röd salvia som jag glömde ta med på gruppbilden.)

Humlen och flikbjörnbäret är sådant som är ätbart. De andra är mer till lyst.

mörkröda blommor av stjärnflocka
Linnés döttrar med röda kjolar.

Sensommaren och tidig höst är en bra tid att plantera perenner, träd och buskar. När vädret är svalt och fuktigt hinner de etablera sig ordentligt innan vintern.

En som verkligen trivs med den kyligare höstluften är nya stjärnflockan. Den blommar  redan med mörkröda blommor. Jag tycker den är enormt snygg. Precis en sådan  som jag letat efter.

Hasselnötter

Det artar sig till ett riktigt hasselnötsår i år. I alla fall om jag skall tro på ekorrarna.

en hand håller upp tre gröna hasselnötter fortfarande kvar i sina hyllen på kvisten
En äkta trillingnöt.

Jag tror nog att det funnits gott om nötter tidigare år också. Men nu blev vi ögonvittnen till ekorrarnas blixträder där de for som skottspolar upp och ner i hasselsnåren i skogsbrynet. De använde svansarna för att hålla balansen när de tog sig ut på de klenaste grenarna i jakt på nötter. Sedan rusade de in mot stammen för att sitta mer skyddat när de åt.

Vår stora hassel (Corylus avellana L.) verkar inte ha plundrats ännu. Den står mitt i slänten, en bra bit från skogsbrynet. På vägen dit skulle ekorrarna vara mer sårbara om de mötte ett rovdjur. De är inte alls lika bra på att finta bort en förföljare på marken som de är uppe i träden. Jag förstår mycket väl att de väntar med att besöka den stora hasseln. I alla fall så länge som det finns gott om annan mat i skogen.

Osynliga småttingar

Ibland måste man ha ögonen med sig. Det var rena slumpen att jag fick se en fullvuxen skogsödla (Zootoca vivipara) kila genom praktlysingen.

Följd av två små skogsödlebebisar!

Jag stod blickstilla för att inte skrämmas och bara stormglodde.

väl uppvuxen rabatt med perenner. någonstans i bilden finns en liten ödla - väl gömd
Visst ser du ödlan?

När jag väl sett skogsödlorna en gång blev jag mer uppmärksam på alla rörelser. Det var det som gjorde att jag kunde plåta en av småttingarna en annan dag.

liten ödla halvt dold i skuggan av fetbladsörter. inringad med gult streck och en pil som pekar mot den
Här! Här! Här är den!

Om den inte hade rört sig precis när jag passerade hade jag aldrig sett den! De är verkligen välkamouflerade. Och små. Kanske fem cm från nos till svanstipp.

Det är rätt uppenbart varför ödlorna smyger runt i rabatterna. Där är fullt med insekter. Ett guldläge för hungriga smådinosaurier som jagar nästa byte.

(Den som har twitter och vill fortsätta leta efter ödlor i foton skall defintivt följa #FindThatLizard för fler roliga, och väldigt frustrerande, utmaningar.)

Vita solhattar

Nu blommar tre av de nio vita solhattar (Echinacea purpurea ‘Alba’) som jag drog upp från frö förra året. Det är naturligtvis fortfarande för tidigt att räkna bort de andra så det kan bli fler än tre blommor.

blomma av vit solhatt med smala kronblad
Gracila kronblad.

Jag tycker mig komma ihåg att jag tog alla frön från samma planta. Därför är det lite intressant att blommorna skiljer sig åt i utseende. Den största blomman på den kraftigaste plantan har samtidigt de smalaste kronbladen.

vit solhattsblomma med breda kronblad
Lite mer lik en prästkrage, men ändå inte.

De andra två har båda blommor med breda kronblad även om själva plantorna än så länge är ganska klena. Nästa år har de garanterat blivit både större och kraftigare. Då kanske blommorna också är mer lika varandra?

Hemsnickrad kompostsil

Det blev dags att ta hand om komposten igen. De två kompostbehållarna vi har är visserligen stora men rymmer inte hur mycket som helst. Vi växlar mellan behållarna för att hela tiden ha en som kan fyllas på och en som är full. Nu måste vi få plats för nytt köksavfall och latrin från utedasset.

Det som multnat hamnar i rabatterna. Kvistar, grenar och annat med mer fibrer åker tillbaks i botten av behållaren ett år till. Förr eller senare bryts det ned.

en träram med nät fastsatt lutas över grön presenning. bredvid står en blå hink och en orange lövkorg fyllda med jord.
Hemsnickrad kompostsil, version ett.

Förra gången jag gjorde det här hade jag en provisorisk och svårhanterlig lösning för att sila bort de största klumparna. Nu tänkte jag snickra en kompostsil. En som kan återanvändas. En som är anpassad för ändamålet.

Ramen sågade jag till av läkt. Den är tillräckligt lång och bred för att passa över en skottkärra. Till ”silen” använde jag överblivet rådjursnät från när sambon kattsäkrade verandan. Nätet fäste jag vid ramen med häftpistol.

Första testet av kompostsilen gick inte så bra. När jag lastade på kompost med grepen lossade nätet från ramen. Jag hade förstås underskattat vikten och använt alldeles för få häftklamrar. Det var å andra sidan lätt att åtgärda.

Test nummer två gick därefter helt enligt planerna. Jag lade kompost på silen och skakade sedan på ramen så att den färdiga mullen trillade igenom. Det som var för stort samlade jag i lövkorgen och lade tillbaka i botten på behållaren.

Egentligen är maskorna i nätet för glesa för att det skall vara en perfekt kompostsil. Men det duger för mina syften. I alla fall i år. Den sista finfördelningen av mullen gör maskarna och mikroberna ute i rabatterna. Och det är de väldigt bra på.

Tre nya vilda växter

Ju fler sorters örter och ängsblommor det finns i solgläntan desto större chans för olika larver att hitta sin värdväxt. Nu verkar jag ha lyckats få in tre nya arter. Alla växer de i närområdet men saknades tidigare hos oss.

rödklintsblomma

Nere vid vägrenen blommar nu Rödklint (Centaurea jacea L.). I höstas strödde jag ut insamlade frön på vinst och förlust. Det gick tydligen bra för några av dem.

gulsporre med blommorna i tät klase

De gulsporrar (Linaria vulgaris Mill.) som jag planterade förra sommaren dog däremot allihop. Jag vet inte om det var torkan, vinterväta eller för mycket konkurrens av gräs som tog knäcken på dem? Nytt försök med plantor i torrt och grusigt söderläge verkar fungera bättre. De har till och med fått fina fröställningar.

liten, kompakt käringtand utan blommor, i kort gräs

Juvelen i kronan är ändå käringtanden (Lotus corniculatus L.). Där har det inte alls fungerat med att så frön. Till slut fick jag flytta en liten planta som nu verkar ha etablerat sig bra i gräsmattan. Med myrornas hjälp kommer den säkert att sprida sig.

Lite i taget ökar mångfalden.