Kategori: reptiler

Osynliga småttingar

Ibland måste man ha ögonen med sig. Det var rena slumpen att jag fick se en fullvuxen skogsödla (Zootoca vivipara) kila genom praktlysingen.

Följd av två små skogsödlebebisar!

Jag stod blickstilla för att inte skrämmas och bara stormglodde.

väl uppvuxen rabatt med perenner. någonstans i bilden finns en liten ödla - väl gömd
Visst ser du ödlan?

När jag väl sett skogsödlorna en gång blev jag mer uppmärksam på alla rörelser. Det var det som gjorde att jag kunde plåta en av småttingarna en annan dag.

liten ödla halvt dold i skuggan av fetbladsörter. inringad med gult streck och en pil som pekar mot den
Här! Här! Här är den!

Om den inte hade rört sig precis när jag passerade hade jag aldrig sett den! De är verkligen välkamouflerade. Och små. Kanske fem cm från nos till svanstipp.

Det är rätt uppenbart varför ödlorna smyger runt i rabatterna. Där är fullt med insekter. Ett guldläge för hungriga smådinosaurier som jagar nästa byte.

(Den som har twitter och vill fortsätta leta efter ödlor i foton skall defintivt följa #FindThatLizard för fler roliga, och väldigt frustrerande, utmaningar.)

Annonser

Kratta fjolårslöv

Trots sent bakslag med snöfall chansade jag nu på fortsatta plusgrader. Lövkrattan fick jobba och rabatterna rensades från täckande fjolårslöv. En del pillande med fingrarna krävdes för att ta fram de löv som riktigt kilat in sig i grönskan. Alltihop hamnade i komposten för att fortsätta förmultningen där.

längs kanten på den vildvuxna rabatten ligger högar av bruna fjolårslöv
Höstlöven har gjort sitt som frostskydd.

Samtidigt som jag krattade löv började det regna. Det underlättade beslutet om vad jag skulle göra härnäst. Regn är en förutsättning för att kunna tömma stinkhinkarna med rötat ogräs utan att storkna av stanken. Den här omgången hade stått och mognat sedan i höstas. Jag kan intyga att ogräset var helt oskadliggjort och guldflugorna gladdes åt skrovmålet. Rötvätskan spädde jag ut 1:10 med vatten och använde som gödning.

en kopparödla ligger stilla i gräset och blänger på fotografen
Jag är en pinne, jag …

Mitt i allt stöket och böket såg jag en av ”våra” kopparödlor (Anguis fragilis) för första gången i år. Jag var exalterad över mötet. Den blängde misstänksamt på mig och låtsades vara en oaptitlig pinne. Så fort jag vände ryggen till försvann den i gräset.

Sommarplågor

Såg den här boken på biblioteket och blev naturligtvis nyfiken på att läsa den. Författaren Lars-Åke Janzon borde vara insatt i ämnet. Han har tidigare svarat på frågor från allmänheten i sin roll som jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet.

bokomslag, Sommarplågor. Djuren & växterna som bits, sticks & irriterar
Rubriken på omslaget är mer oroande än innehållet.

Vad finns då innanför pärmarna på ”Sommarplågor – Djuren & växterna som sticks, bits & irriterar”? En pedagogisk överblick där läsaren möter många insekter, en del växter, några reptiler och ett fåtal däggdjur. Sådana som kan upplevas som störande när de uppehåller sig nära människor.

Lars-Åke Janzon avdramatiserar mycket. Naturen finns för sin egen del och det finns ingen illvilja bakom getingar, fästingar eller huggormar. Samtidigt bjuder han på en hel del roliga fakta och tips.

Jag hade exempelvis inte en aning om att bålgetingarna jagar i trädtoppshöjd under sommaren? Det förklarar varför vi inte sett några den senaste månaden.

Tipset om att få stackmyrorna att flytta självmant genom att slå ner ett järnspett i stacken under vintern kan säkert vara värt att testa. Spettet leder kylan ner i stackens inre och myrorna vill ha det varmt och skönt. Fast, som min sambo så klokt konstaterade, det är inte helt säkert att myrorna flyttar stacken till en ny plats som vi människor tycker är bättre.

Kuriosa och fakta blir bra samtalsämnen runt matbordet. Boken är fint illustrerad av Matsåke Bergström. Låna den på biblioteket eller köp den i den lokala bokhandeln.

Motsträviga fotomodeller

Nu är dygnstemperaturen så pass hög att både reptiler och groddjur vaknat ur sin vinterdvala. Min sambo mötte en av tomtens paddor (Bufo bufo) när de båda var ute på promenad i vårsolen.

padda som gömt sig under en sten bakom grässtrån
Jag håller ett öga på dig och är inte imponerad.

Sambon på egen hand var inte farlig. När jag också kom dit backade paddan omedelbart ner i en grop. Den var definitivt uppmärksam på omgivningen.

svansen och ett ben av en skogsödla som gömt sig i ett hål i grässvål
Nej, jag tänker inte lämna min skyddande håla.

Tack vare vildsvinens vinterbökande hade en hel del jordkokor från skogsbrynet hamnat på vår vägstump. När jag höll på och flyttade kokorna till vägkanten såg jag helt plötsligt en svans och en liten tass.

Det var en skogsödla (Zootoca vivipara) som sökt skydd under en grästuva. Där fick den stanna. Förhållandevis ostörd.

Husrum för smådjuren

En naturtomt skall inte städas alltför noga om man månar om djurlivet. Förutom gott om mat finns det många boplatser i en halvstökig trädgård. Vill man göra en extra insats för de vilda besökarna skall man erbjuda skydd för den värsta vinterkylan.

rishög med höstlöv - för smådjuren
Här finns det många gömställen för småkritter.

Därför har jag precis gjort en ny rishög. Den finns på ett avskilt ställe vid tomtgränsen. På marken placerade jag grova grenar. Sedan lade jag massor av kvistar i olika tjocklek ovanpå. Överst ormbunksblad och höstlöv som skydd mot regn och snö.

En sådan här rishög blir ett perfekt gömställe för små möss och ödlor. Insekter kommer att lägga ägg där. Igelkottarna kanske väljer den för sin vinterdvala. Fåglar kommer att leta mat bland kvistarna eller sitta ovanpå för att hålla utkik efter faror.

Så länge vi fyller på med nya kvistar kommer den här rishögen att vara ett perfekt tillhåll för skogsgläntans minsta besökare. Allt eftersom grenarna i botten förmultnar blir de näring till nya växter.

Och vi slipper besväret med att elda ris varje vår och höst.

Mordiska myror

Stackmyrorna (formica rufa) har många munnar att mätta. De är hela tiden på jakt efter mer mat som de kan ta hem till stacken.

stackmyror med larv
Den här stackars larven är chanslös.

När maten i fråga är en levande larv som förgäves försöker kränga sig loss från myrornas käkar. Då är det svårt för mig att behålla den känslomässiga distansen.

*Djupt andetag.*

”Myrorna skall också leva. Myrorna skall också leva. Myrorna skall också leva …”

stackmyror med kopparödlesvans
Tjing för den här!

Intressantare var det att se hur ett annat problem fick sin lösning.

En kopparödla hade släppt sin svans. (Det var i alla fall den som låg kvar på marken.)

Myrorna såg naturligtvis sin chans. Men det verkade som om det var arbetare från två olika samhällen som försökte släpa hem bytet?

Under två dagars tid drogs den stackars svansbiten fram och tillbaka över gruset. Först åt söder. Sedan till norr. Därefter tillbaka åt söder igen. Ingen verkade avgå med segern.

Tredje dagen var svansen borta!

Jag misstänker att det är något större djur som slukat den. Kvar irrade i alla fall flera snopna myror som förgäves letade efter den försvunna godbiten.

stackmyror på krusbärsblommor
Stör oss inte! Vi är upptagna med att snaska socker.

Ytterligare en överraskning är att den minsta krusbärsbusken är full med stackmyror. De mjölkar inte bladlöss. Istället är de inne i blommorna och rotar runt.

Jag gissar att de samlar in nektar?

Den stora krusbärsbusken är fortfarande humlornas. Där får minsann inga myror plats.

Snälla, ät inte upp mig!

När jag går runt på tomten och pysslar med mitt glömmer jag lätt bort hur jag uppfattas av de djur som ser mig.

För den som undrar kan jag sammanfatta det i ett ord: ”jätteläskig”.

Finns det ett bo med ungar att försvara, då blir det konfrontation.

Annars är förstahandsvalet för de flesta djur att smita undan för att undvika upptäckt.

Därför tycker jag lite synd om den lilla huggormen (Vipera berus) som låg och solade sig i högsommargräset precis vid hästkastanjen.

Jag såg den nämligen innan den såg mig. Och jag stannade för att beundra den. Det var inte så välbetänkt.

Så fort ormen märkte att ett stort djur inte bara rörde sig i närheten utan dessutom stod kvar! Då var det dags att göra en strategisk reträtt …

huggorm-svans
Snabbt! Skynda till tryggheten på andra sidan av trädet.

Först försökte den klättra upp i trädet för att gömma sig. Den gjorde ett par ordentliga försök att sträcka sig upp men nådde inte tillräckligt högt för att kunna ta spjärn emot något och komma vidare.

På andra sidan av hästkastanjen har barken lossnat från stammen. Eftersom huggormen misslyckats med klättrandet återstod bara ”plan B”. Att gömma sig i den största barksprickan.

huggorm-slinga
Det SKALL gå att få plats med hela mig härinne!

Sagt och gjort. Det tog inte många sekunder innan den försvunnit in i gömstället.

Det dröjde inte heller många sekunder innan den försiktigt kikade ut igen. Den måste ju kontrollera om det stora, förskräckliga, jätteläskiga, ormätande monstret (jag) gått?

huggorm-huvud
Är hotet kvar?

Så fort den förstod att jag var kvar ringlade den så långt in i stammen som det var möjligt. Då gick jag äntligen därifrån och lämnade den ifred.

Allt som allt tog hela det här dramat max ett par minuter. (Förmodligen kändes det som en halv evighet för den stackars huggormen. Den var betydligt räddare för mig än vad jag var för den.)

Med tanke på att kopparödlorna har sitt revir vid exakt samma träd, och vi också sett en skogsödla där, är det uppenbarligen en optimal miljö för reptiler. Vi har alltså ett alldeles eget litet Jurassic Park på tomten. Det är spännande och samtidigt ett kvitto på att vi har lyckats med att hålla vår trädgård ”vild”.