Kategori: reptiler

Husrum för smådjuren

En naturtomt skall inte städas alltför noga om man månar om djurlivet. Förutom gott om mat finns det många boplatser i en halvstökig trädgård. Vill man göra en extra insats för de vilda besökarna skall man erbjuda skydd för den värsta vinterkylan.

rishög med höstlöv - för smådjuren
Här finns det många gömställen för småkritter.

Därför har jag precis gjort en ny rishög. Den finns på ett avskilt ställe vid tomtgränsen. På marken placerade jag grova grenar. Sedan lade jag massor av kvistar i olika tjocklek ovanpå. Överst ormbunksblad och höstlöv som skydd mot regn och snö.

En sådan här rishög blir ett perfekt gömställe för små möss och ödlor. Insekter kommer att lägga ägg där. Igelkottarna kanske väljer den för sin vinterdvala. Fåglar kommer att leta mat bland kvistarna eller sitta ovanpå för att hålla utkik efter faror.

Så länge vi fyller på med nya kvistar kommer den här rishögen att vara ett perfekt tillhåll för skogsgläntans minsta besökare. Allt eftersom grenarna i botten förmultnar blir de näring till nya växter.

Och vi slipper besväret med att elda ris varje vår och höst.

Annonser

Mordiska myror

Stackmyrorna (formica rufa) har många munnar att mätta. De är hela tiden på jakt efter mer mat som de kan ta hem till stacken.

stackmyror med larv
Den här stackars larven är chanslös.

När maten i fråga är en levande larv som förgäves försöker kränga sig loss från myrornas käkar. Då är det svårt för mig att behålla den känslomässiga distansen.

*Djupt andetag.*

”Myrorna skall också leva. Myrorna skall också leva. Myrorna skall också leva …”

stackmyror med kopparödlesvans
Tjing för den här!

Intressantare var det att se hur ett annat problem fick sin lösning.

En kopparödla hade släppt sin svans. (Det var i alla fall den som låg kvar på marken.)

Myrorna såg naturligtvis sin chans. Men det verkade som om det var arbetare från två olika samhällen som försökte släpa hem bytet?

Under två dagars tid drogs den stackars svansbiten fram och tillbaka över gruset. Först åt söder. Sedan till norr. Därefter tillbaka åt söder igen. Ingen verkade avgå med segern.

Tredje dagen var svansen borta!

Jag misstänker att det är något större djur som slukat den. Kvar irrade i alla fall flera snopna myror som förgäves letade efter den försvunna godbiten.

stackmyror på krusbärsblommor
Stör oss inte! Vi är upptagna med att snaska socker.

Ytterligare en överraskning är att den minsta krusbärsbusken är full med stackmyror. De mjölkar inte bladlöss. Istället är de inne i blommorna och rotar runt.

Jag gissar att de samlar in nektar?

Den stora krusbärsbusken är fortfarande humlornas. Där får minsann inga myror plats.

Snälla, ät inte upp mig!

När jag går runt på tomten och pysslar med mitt glömmer jag lätt bort hur jag uppfattas av de djur som ser mig.

För den som undrar kan jag sammanfatta det i ett ord: ”jätteläskig”.

Finns det ett bo med ungar att försvara, då blir det konfrontation.

Annars är förstahandsvalet för de flesta djur att smita undan för att undvika upptäckt.

Därför tycker jag lite synd om den lilla huggormen (Vipera berus) som låg och solade sig i högsommargräset precis vid hästkastanjen.

Jag såg den nämligen innan den såg mig. Och jag stannade för att beundra den. Det var inte så välbetänkt.

Så fort ormen märkte att ett stort djur inte bara rörde sig i närheten utan dessutom stod kvar! Då var det dags att göra en strategisk reträtt …

huggorm-svans
Snabbt! Skynda till tryggheten på andra sidan av trädet.

Först försökte den klättra upp i trädet för att gömma sig. Den gjorde ett par ordentliga försök att sträcka sig upp men nådde inte tillräckligt högt för att kunna ta spjärn emot något och komma vidare.

På andra sidan av hästkastanjen har barken lossnat från stammen. Eftersom huggormen misslyckats med klättrandet återstod bara ”plan B”. Att gömma sig i den största barksprickan.

huggorm-slinga
Det SKALL gå att få plats med hela mig härinne!

Sagt och gjort. Det tog inte många sekunder innan den försvunnit in i gömstället.

Det dröjde inte heller många sekunder innan den försiktigt kikade ut igen. Den måste ju kontrollera om det stora, förskräckliga, jätteläskiga, ormätande monstret (jag) gått?

huggorm-huvud
Är hotet kvar?

Så fort den förstod att jag var kvar ringlade den så långt in i stammen som det var möjligt. Då gick jag äntligen därifrån och lämnade den ifred.

Allt som allt tog hela det här dramat max ett par minuter. (Förmodligen kändes det som en halv evighet för den stackars huggormen. Den var betydligt räddare för mig än vad jag var för den.)

Med tanke på att kopparödlorna har sitt revir vid exakt samma träd, och vi också sett en skogsödla där, är det uppenbarligen en optimal miljö för reptiler. Vi har alltså ett alldeles eget litet Jurassic Park på tomten. Det är spännande och samtidigt ett kvitto på att vi har lyckats med att hålla vår trädgård ”vild”.

Kopparormen

Vi har en liten kopparödla (Anguis fragilis) på tomten. Den bor i undervegetationen vid hästkastanjen.

Kopparorm
Tomtens kopparödla korsar vår promenadstig.

Första gången jag blev medveten om dess existens var när jag i våras lyfte på lite torrt gräs. Helt plötsligt såg jag då tippen på en fjällig svans som långsamt och majestätiskt försvann in under den likaledes torra mossan. Naturligtvis blev jag nyfiken! Naturligtvis lät jag svansens ägare vara i fred, trots min nyfikenhet.

(Jag hade då inte en aning om att kopparödlorna helst ligger skyddade under stenar eller annat när de söker värme. Till skillnad mot exempelvis vårtrötta huggormar som gärna lägger sig på stenar eller torr mark för att få så mycket sol som möjligt.)

Sedan dess har jag sett den flera gånger på mornarna när den varit på väg hem efter sin nattliga jakt på sniglar, mask och andra småkryp. Så fort den blivit medveten om min närvaro har den upprepat tricket att långsamt försvinna. Det är fascinerande att se hur effektivt den kan gömma hela den långa kroppen kroppen under lite mossa, ett par groblad och en rölleka.

Med tanke på att den verkligen är skimrande kopparfärgad med mörka sidor är det förmodligen en ung individ vi har hos oss. Har vi lite extra tur så är det en juvenil hona. Då kanske vi också får se ungar någon gång i framtid