Morgontrötta humlor

Jag vaknade tidigt och höstmorgonen var fortfarande kylig när jag klev ut. Det var förmodligen tack vare de två sakerna som jag fick se sovande humlor.

Humlor som inte hinner hem till samhället på kvällen sover i blommor eller under stjälkar och blad. På så sätt är de skyddade från regn och gömda för fåglar.

Nu var det septembersolrosen (Helianthus ‘Lemon Queen’) som erbjöd tillfällig sovplats åt ett antal (tror jag) jordsnylthumlehanar (Bombus bohemicus).

När jag gick ut igen en timme senare hade de flugit sin väg. Jag antar att det då blivit precis lagom mycket varmare i luften för att de skulle vakna till.

Fönsterblomfluga

Vi har märkt att det varit väldigt lite getingar i år. Förmodligen beror det mest på vädret. Men kanske har den här vackra blomflugan också bidragit?

Jag har stora ögon för att se bättre.

Det är en fönsterblomfluga (Volucella pellucens). En kraftig krabat. Jag har ofta sett dem på oreganon eller på röllikan. Där äter de nektar och pollen.

Men vad jag inte visste var att fönsterblomflugan lägger sina ägg i getingbon.  Larverna äter både avskräde och getinglarver. Så det är inte en oskyldig mjukis som surrar runt blommorna. För den som avskyr getingar är det en bundsförvant!

Tänk att något så vackert samtidigt kan vara ett hot för det som vi upplever som farligt.

Långdistansflygare

Vi är inte ensamma om att ha fått besök av tistelfjärilar (Cynthia cardui) i rabatterna.

Här ser ni en glimt av min dramatiskt rödfärgade framvinge.

Tidigare har jag mest sett dem på håll eller med ihopslagna vingar. Nu lyckades jag ta ett par bilder. De fungerade som stöd för minnet vid artidentifieringen.

Fin fjäril. Oskicklig fotograf.

Något som verkligen överraskade mig var när jag förstod att tistelfjärilen inte är inhemsk i Sverige. Den flyger från Nordafrika eller Asien till sydeuropa för att para sig och lägga ägg. De tistelfjärilar som sedan kläcks där flyger ibland ännu längre norrut och hamnar då hos oss.

Otroligt imponerande av en insekt att kunna färdas så långt på två generationer! Och att hinna med allt på en sommar.

Långfläckat metallfly

Under de soliga sensommardagarna har vi stadigt 30 – 50 olika fjärilar på besök i oreganolandet. Det är inte så att jag blivit blasé, långtifrån, men de vanligaste arterna får mig inte längre att rusa i full fart efter kameran.

Idag blev det ändå till att sprinta.

Mellanstor, knubbig och med en vit fläck på vingen.

Helt plötsligt såg jag en ljusbrunvattrad fjäril som fladdrade från blomma till blomma. Precis ett sådant flygfä som jag kan väldigt lite om. För att ha ens en liten chans att artbestämma behövs foto. Därav sprinten. När jag kom tillbaks med kameran såg jag att det fanns fullt av likadana svärmare bland oreganoblommorna. Vissa av dem var faktiskt villiga att posera en stund.

I vila påminner den om en drake med sin taggiga profil.

Efter lite sökande och jämförande av utseende tror jag vårt besök var långfläckat metallfly (Autographa macrogamma). Återigen en art som inte är det minsta sällsynt men som jag inte sett tidigare. En av dess värdväxter är rönn (Sorbus aucuparia L.) och sådana småplantor finns det fortfarande gott om nere i slänten.

Det känns lyxigt att det fortfarande finns en massa saker att lära om djuren och växterna som rör sig kring solgläntan.

Envishet lönar sig ibland

Sorgmanteln (Nymphalis antiopa) är varje år en av de första vårfjärilar i solgläntan. De är också snabba som sjutton och flyger högt upp i trädtopparna. Alla mina försök att fotografera dem med utslagna vingar har misslyckats. Tills nu.

Fatta vinken! Jag vill att du går din väg.

Det var en av sommarens nykläckta fjärilar som satt still och sög i sig fukt från grusvägen. Trots att jag försökte vara försiktig när jag närmade mig blev den irriterad och slog ut med vingarna. Men den satt kvar! Och jag kunde äntligen få en bild som visar hur vackra de är med gräddgula kanter på de brunröda vingarna och små blå detaljer.

Sedan lämnade jag den i fred så den kunde fortsätta dricka fukt ostörd.

Jag har blivit mer hårdhjärtad

Något som förändrats under tiden vi haft stugan är att jag är mer brutal nu.

Första året var jag superförsiktig. Dokumenterade precis alla växter i rabatterna. Läste på om skötsel och valde alltid att spara framför att ta bort. (Undantaget var lupiner. De har jag jagat sedan dag ett.)

 

Höstrudbeckior som växte på fel ställe.

Nu har jag lärt mig vilka av perennerna som är starkväxande. De som behöver hållas efter för att inte kväva allt annat i sin omgivning. Det finns också en gräns för hur många perenner jag kan ge till andra. Så nu rensar jag bara bort de plantor som växer där de inte skall vara. Är de av den buffligare sorten så hamnar de först i röthinkarna innan de går i komposten. De som lämnas kvar fortsätter att trivas och frodas.

 

Möjligen en gulringad gräsfjäril (?) på höstrudbeckian.

Det skär fortfarande lite i hjärtat att jag inte kan rädda alla. Men gradvis blir solgläntan mer som vi vill ha den. Med fler bärbuskar. Mer ätbara perenner. Ängsblommor som lockar till sig pollinatörer och andra insekter. Ödlor och fåglar som äter insekterna.

Om det krävs hårda nypor för att nå målet så får jag helt enkelt leva med det.

Två bra trädgårdspoddar

Peace-rosen blommar för fullt.

Jag är nyfiken och tycker om att förkovra mig. Och med en trädgård finns det alltid mycket mer att lära. Förutom att läsa böcker och bloggar lyssnar jag gärna på podcasts. Två av mina senaste favoriter hittade jag mer eller mindre av en slump.

Botaniska trädgårdspodden – medarbetare från Botaniska Trädgården i Göteborg pratar växter och trädgård. Avsnitten har olika teman som ”lökväxter” eller . Mycket trevlig och informativ.

Den brittiska indiepodden Roots and All med Sarah Wilson har också den olika teman för avsnitten. Oftast bygger det på intervjuer med kunniga och intressanta gäster.

Som en bonus vill jag också tipsa om Slow Bees intervju med professor Dave Goulson. Under det samtalet fick jag en ögonöppnare om hur viktigt det är att välja ekologiska plantor till trädgården och varför.