Kategori: Insekter

Ny vintersådd

Inte skall jag väl lära mig av mina tidigare misstag? Det skulle göra livet tråkigare.

plastlådor preppade för vintersådd
Godislådorna funkar bra till vintersådd – och var gratis.

Torparväxter och en optimistisk frönörd utgör en farlig kombination. Jag är alltså i full färd med ny vintersådd. Helt utan tanke på var det skulle finnas ens en gnutta plats i rabatterna.

I de här två lådorna kan det så småningom spira både vit julros och blågull. Jag skall också göra nya försök med martorn och fingerborgsblomman Pam’s Choice.

Alla är de växter som humlor och fjärilar gillar. Med lite ihärdighet och en gnutta tur ökar vi förhoppningsvis solgläntas dragningskraft ytterligare.

Annonser

Gulvial

De mörka vinterkvällarna är verkligen perfekta för att gå igenom sommarens foton. Jag kan i lugn och ro försöka identifiera vad jag plåtat. Kanske rentav lära mig något nytt?

blommande gulvial två stänglar
Litet ogräs som jag lämnade kvar eftersom humlorna älskade den.

Nu vet jag till exempel att den gulblommande ärtväxten som jag hittade i perennrabatten var en gulvial (Lathyrus pratensis L.). Den är flerårig och beskrivs som en ängsblomma.

Inte nog med att den var oerhört uppskattad av humlorna. Den är också värdväxt för ett antal fjärilar och flyn, som exempelvis de kaxiga bastardsvärmarna. Gulvial är alltså något värt att bevara snarare än ett ogräs som skall rensas bort.

Den här sommaren tänker jag faktiskt samla in frön från den och så på blomsterängen.

Från staden till landet

Innan första snön föll hann jag plantera ut nya vildblommor vid stugan. Den här gången var det  rödplister (Lamium purpureum L.). Jag hade samlat ihop dem vid gårdsstädningen i stan.

Frågar man grannarna misstänker jag att de tvivlar på mitt förstånd. Vem vill ha ogräs?

plantor av rödplister i en plastbunke med jord
Tuffa överlevare.

Jag vill visserligen inte ha ovälkomna växter i rabatterna men är inte heller paniskt rädd för ”ogräs”. Vi har ju faktiskt en naturtomt. Och med en blomningstid som sträcker sig från april till oktober skulle rödplistren definitivt uppskattas av humlorna.

(Ett av de bästa vårtecken jag vet är det dova brummandet av födosökande humlor.)

Däremot var det en nyhet för mig att det går att äta rödplister. De är en vårprimör, precis som nässlor, späda maskrosblad och skott av rallarros.

Blir de för många längs vägrenen får vi väl helt enkelt bekämpa dem med stekpannan.

Något att se fram emot

Dave Goulson – forskaren och humlefantasten – har äntligen skrivit klart en ny bok!

Att döma av omslaget och titeln innehåller den inspiration och tips på hur vi kan göra våra trädgårdar mer välkomnande för alla olika sorts insekter.

beautiful wrap-around cover of the next book, with painted illustrations of pollinators and meadow plants
Se alla vackra ängsskallror som pryder bokomslaget.

Är den lika intressant och charmerande som ”Galen i humlor” kommer jag inte bara att köpa den själv utan också rekommendera den till alla jag känner.

Den nya boken kommer ut på engelska ”senvåren eller sommaren” 2019. Kan jag hoppas på en svensk översättning senast samma höst? Då är julklapparna fixade.

Kompostens grovarbetare

Vi har så smått börjat förbereda för den kommande vintern. I stugköpet medföljde en stor terrakottakruka som stått undanskymt och långsamt fyllts med gräsklipp och andra växtdelar. Nu tänkte jag ställa ner den i matkällaren där det är frostfritt. Därför var det också dags att städa ur den.

Jag var lite osäker på vad som kunde finnas bland de torra stråna. För att minimera risken för sticksiga överraskningar tog jag på mig gummihandskarna.

fyra guldbaggelarver i olika storlekar ligger i handflatan på en orange gummihandske
Alla storlekar från junior till nästan färdigvuxen.

Till min förvåning var nästan allt det torra gräsklippet i krukan borta! Istället fanns där porös mull. När jag grävde lite djupare hittade jag anledningen. Där fanns en femtiotal guldbaggelarver i olika storlekar. Tack vare deras glupande aptit hade växtdelarna förvandlats till doftande kompost

Och nu tänkte jag alltså vräka de hårt arbetande larverna från deras övervintringsplats? Det kändes inte helt lyckat. Inte heller ville jag lämna krukan utomhus ytterligare en vinter. Istället kompromissade jag och gjorde en djup grop i en av de friliggande komposthögarna. Där hällde jag försiktigt ner larverna tillsammans med mullen. Sedan täckte jag igen hålet så de skyddades från vädret.

Efter vinterdvalan kan de äta så mycket de orkar av gamla löv, gräs och torr mossa. Jag står beredd att ta hand om den färdiga komposten.

En liten fluga med långt namn

När en insekt har annan färg än jag förväntar mig. Då tittar jag lite närmare på den. En RÖD fluga? En sådan hade jag definitivt aldrig sett förut.

hona av parasitfluga på blommande röllika
Är du inte en bärfis är jag inte farlig.

Eftersom flugan var lite loj i höstsolen hann jag springa in i stugan, hämta kameran och ta en bild innan den flög sin väg.

Sedan återstod det roliga. Att försöka artbestämma den. Den här gången hade jag inte en aning om var jag skulle börja leta. Den var förmodligen inte en blomfluga, men då återstod ändå alldeles för många möjliga arter.

Alltså vände jag mig än en gång till den fantastiska resursen jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet. Där fick jag ett vänligt svar från deras expert på myggor och flugor.

Det som jag sett på röllikan var en parasitfluga. Mer exakt var det en hona av en art som heter Gymnosoma nudifrons på latin. Den kan tydligen vara ganska vanlig på vissa platser i Sverige men jag kan i alla fall inte säga att jag har sett någon tidigare.

Som man förstår av namnet ”parasitfluga” utvecklas larverna inuti levande djur. Just den här arten parasiterar på stora bärfisar. Det var intressant att få veta.

Jag har nämligen funderat över vilka djur som äter de illaluktande bärfisarna. Nu vet jag åtminstone ett svar på den frågan. Glupska larver som blir små röda flugor.