Kategori: Djurliv

Att göra egen fågelmat

En kväll nyligen var jag trött men inte sömnig. Kunde inte fokusera tillräckligt för att läsa och ville samtidigt sysselsätta mig med något tills det blev läggdags.

Lika bra att använda tiden till något vettigt.

klorinflaska och neongrön diskborste
Fågelmatarens vänner – klorin och diskborste.

Egentligen hade jag tänkt vänta ytterligare ett par veckor med vinterns kaloribomb – flottig fågelkaka. Som tur var hade jag redan alla nödvändiga ingredienser hemma: bucklig kakform, havregryn, jordnötter, skalade solrosfrön och två paket ister.

Kakformen använde jag redan förra vintern. För att minimera risken att sprida sjukdomar som salmonella och gulknopp mellan småfåglarna diskade jag först ur den med hett vatten och klorin.

Sedan blandade ihop torrvarorna i kakformen och hällde smält ister över. När allt blivit en geggig massa fick det stå svalt och stelna.

upphängd sockerkaksform fylld med havregryn, ister, jordnötter och skalade solrosfrön är energirik vintermat till fåglarna
En ordentlig fettbomb som räcker länge.

Nästa gång vi kom upp till stugan hängde jag fågelkakan i pergolan. Nära skogsbrynet så fåglarna känner sig trygga men också väl synlig från stugan så vi kan se dem.

en återanvänd leverpastejburk blir fågelmatare när den fyllts med ister och havregryn. Sittpinne och metalltråd för upphängning.
Sextiosex havgregryn i en plastask.

Med den stora kakformen fylld till brädden blev det ändå lite smält ister över. Som tur var hade jag en tom plastburk i lagom storlek under diskbänken. I den hamnade istret och havregryn. Hål för upphängningen fixade jag med en spik genom burkbotten när geggan stelnat. (Anledningen till att jag använder ståltråd är att skogsmössen gnager av alla snören som leder till mat.)

plastburk fylld med blandning av havregryn och ister upphängd i en grangren
På plats i slogsbrynet.

Att använda plastburken en vända till innan den går i återvinningen känns bra. Mesarna har knappast några synpunkter på att innehållet inte motsvarar förpackningen.

Något som jag lärde mig nyligen är att det är viktigt att läsa innehållsförteckningen på talgbollar som säljs i butikerna. En hel del av dem innehåller palmolja som är dåligt för miljön och blir stenhårt när det är många minusgrader ute.

Bättre för miljön är att köpa ekologisk fågelmat eller att göra egna geggor.

Annonser

Något att se fram emot

Dave Goulson – forskaren och humlefantasten – har äntligen skrivit klart en ny bok!

Att döma av omslaget och titeln innehåller den inspiration och tips på hur vi kan göra våra trädgårdar mer välkomnande för alla olika sorts insekter.

beautiful wrap-around cover of the next book, with painted illustrations of pollinators and meadow plants
Se alla vackra ängsskallror som pryder bokomslaget.

Är den lika intressant och charmerande som ”Galen i humlor” kommer jag inte bara att köpa den själv utan också rekommendera den till alla jag känner.

Den nya boken kommer ut på engelska ”senvåren eller sommaren” 2019. Kan jag hoppas på en svensk översättning senast samma höst? Då är julklapparna fixade.

Vilket vilt besök

Jag har tidigare skrivit att solgläntans tulpaner inte blir uppätna av rådjuren (Capreolus capreolus). Antar att det blir ändring på det nu?

betande rådjur i nattmörker
Här går jag och ser oskyldig ut.

Viltkameran fotade ett nattligt besök på baksidan av huset. Pallkragens innehåll fick vara i fred men tulpaner lär vara rena delikatesserna. Omöjliga att motstå.

Värre än eventuella uppätna lökväxter är att rådjur tydligen är enormt bra på att sprida fästingar. Och där går gränsen för min djurvänlighet. Får se hur svårt det är att få den fyrbenta fästingtaxin att föredra andra betesmarker?

Under tiden är det fortfarande nedstoppade byxben i stövlarna som är det lokala modet.

Skogslya

Det är inte utan att jag är nyfiken på vad det är som bor i skogen på andra sidan vägen? Lyan ligger under rötterna till ett stort och friskt lövträd. Ingångshålet är kanske 20 centimeter i diameter. Placeringen är nästintill perfekt. Både skyddad och med god uppsikt över omgivningen. En vältrampad stig leder fram till entrén.

ingången till en djurlya under trädrötter
Vem bor här?

I solgläntan har vi sett spår av både räv och grävling. Inte är det speciellt långsökt att tänka sig att det är någon av dessa som bosatt sig här?

Förr eller senare kommer snön. Det blir lättare att se om det är någon aktivitet i boet. Med riktig tur kanske vi också hittar några bra spårstämplar. De kommer att ge oss de nödvändiga ledtrådarna för att artbestämma vår hemliga granne.

Tre buttra gårdsväktare

Under den gångna sommaren har tomten patrullerats av en trio paddor (Bufo bufo). På nätterna såg vi dem ibland på gräsmattan när de letade sniglar, maskar och insekter. Oftast hittade vi dem i trappan till vår matkällare. Där sökte de skydd från solen.

De blev snabbt tydligt att vi hade att göra med tre olika personligheter.

en brun padda sitter på ett trappsteg
Jag är rätt trygg här på trappsteget.

Den pepparkaksbruna, mellanstora paddan var den lugnaste av de tre. Visst höll den koll på de stora människorna som rörde sig i omgivningen men den satt oftast kvar.

fullvuxen ljusgrå padda sitter på ett trappsteg med ansiktet bortvänt från kameran
Om jag inte låtsas om dig så blir jag automatiskt osynlig.

Som kontrast var den största paddan ett riktigt nervknippe. Den tyckte att rörelser i omgivningen var obehagliga och drog sig undan när jag kom för nära. Lite torr mossa att gömma sig under var tillräckligt skydd för att den inte skulle överge källartrappan.

liten ljusbrun padda ute bland mossa har koll på fotografen
Jag har koll på dig, människa.

Den minsta, och förmodligen också yngsta, av paddorna var också lite reserverad. Samtidigt verkade den helt övertygad om sin förmåga att framgångsrikt kunna smita undan om jag försökte fånga den. Så den såg mig nog mer som ett irritationsmoment än som ett hot.

De senaste veckorna har jag bara sett pepparkakspaddan utanför matkällaren. Jag antar att de andra två redan har valt ut sina övervintringsplatser.

Vi får se om de små knottriga gårdstrollen kommer tillbaks nästa vår och fortsätter hålla efter sniglar och skalbaggar i rabatterna.

I mörkret är alla kattugglor grå

Vad är det egentligen som försiggår i gläntan när det är natt och becksvart? Spår av aktivitet hittar vi med jämna mellanrum. Djuren ser vi nästan aldrig. Vårt dåliga mörkerseende ligger oss i fatet.

I somras gjorde jag så slag i saken och köpte en viltkamera. Med hjälp av den borde jag väl ändå kunna stilla min nyfikenhet?

kattugglan sitter på vår utomhusbelysning och spanar efter byte
Kattugglan spanar efter något ätbart.

Oftast finns det inga nya bilder. Vi har en stor tomt med många skyddande buskage. Men vid de tillfällen när jag sätter in minneskortet i lapotopen och ser att kameran plåtat något mitt i natten – då ökar pulsen.

Som när kattugglan plötsligt satt där mitt framför kameran. En rar liten nattgäst. På jakt efter en ouppmärksam sork eller två.

Första snön

Den kom i helgen och eftersom temperaturen stadigt höll sig kring nollan blev snökornen liggande hela dagen. Nu har vi fått en försmak av det som väntar.

kornsnö på prästkragsblad
Smält! Snälla, smält bort!

Det var inte så svårt att klä sig för kyligare väder. Jag har raggsockar och en tjock ylletröja som värmer gott. Allra helst när jag håller mig i rörelse med trädgårdsarbete.

Däremot insåg jag snabbt att arbetshandskarna är bättre anpassade för sommaren. Mina fingrar blev stelfrusna och klumpiga av köld när jag gallrade rosenhallon och klippte ner oreganon. En del fick jag gjort men inte så mycket som jag hade tänkt mig.

grå katt liggande på gråvit pläd på ett gammaldags sofflock
Nej, här finns inte plats för någon mer.

Att hålla i en kaffemugg visade sig vara ett mycket bra sätt att värma upp händerna. En god anledning att då och då ta paus från trädgårdsgörat och komma in i stugvärmen. Eftersom soffan var upptagen av Ers Nåd tog jag kaffetåren vid matbordet. Det funkade naturligtvis bra det också.