Snälla, ät inte upp mig!

När jag går runt på tomten och pysslar med mitt glömmer jag lätt bort hur jag uppfattas av de djur som ser mig.

För den som undrar kan jag sammanfatta det i ett ord: ”jätteläskig”.

Finns det ett bo med ungar att försvara, då blir det konfrontation.

Annars är förstahandsvalet för de flesta djur att smita undan för att undvika upptäckt.

Därför tycker jag lite synd om den lilla huggormen (Vipera berus) som låg och solade sig i högsommargräset precis vid hästkastanjen.

Jag såg den nämligen innan den såg mig. Och jag stannade för att beundra den. Det var inte så välbetänkt.

Så fort ormen märkte att ett stort djur inte bara rörde sig i närheten utan dessutom stod kvar! Då var det dags att göra en strategisk reträtt …

huggorm-svans
Snabbt! Skynda till tryggheten på andra sidan av trädet.

Först försökte den klättra upp i trädet för att gömma sig. Den gjorde ett par ordentliga försök att sträcka sig upp men nådde inte tillräckligt högt för att kunna ta spjärn emot något och komma vidare.

På andra sidan av hästkastanjen har barken lossnat från stammen. Eftersom huggormen misslyckats med klättrandet återstod bara ”plan B”. Att gömma sig i den största barksprickan.

huggorm-slinga
Det SKALL gå att få plats med hela mig härinne!

Sagt och gjort. Det tog inte många sekunder innan den försvunnit in i gömstället.

Det dröjde inte heller många sekunder innan den försiktigt kikade ut igen. Den måste ju kontrollera om det stora, förskräckliga, jätteläskiga, ormätande monstret (jag) gått?

huggorm-huvud
Är hotet kvar?

Så fort den förstod att jag var kvar ringlade den så långt in i stammen som det var möjligt. Då gick jag äntligen därifrån och lämnade den ifred.

Allt som allt tog hela det här dramat max ett par minuter. (Förmodligen kändes det som en halv evighet för den stackars huggormen. Den var betydligt räddare för mig än vad jag var för den.)

Med tanke på att kopparödlorna har sitt revir vid exakt samma träd, och vi också sett en skogsödla där, är det uppenbarligen en optimal miljö för reptiler. Vi har alltså ett alldeles eget litet Jurassic Park på tomten. Det är spännande och samtidigt ett kvitto på att vi har lyckats med att hålla vår trädgård ”vild”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s