Naturligtvis kom det bakslag på vårvädret. Istället snö och många minus nattetid.
Snökrokusarna som jag satte i grästorven vid bastuknuten klarade väderomslaget galant. Men jag måste medge att jag är lite besviken. Jag trodde att de skulle vara de första krokusarna att blomma på våren?
Istället är det de grekiska krokusarna som är tidigast i år igen. Dags att (tillfälligt) ge upp jakten på några som är ”bättre” och istället köpa fler knölar av de här.
Andra året efter planteringen. Nu verkar det som om våra blåbärstrybuskar har etablerat sig. När jag kikade i bladvecken på en av våra Balalaika fanns det mängder av små blomknoppar. Den andra sorten, Anja, hade inte kommit lika långt i utvecklingen.
Hoppas verkligen att blomningstiden överlappar i år så de två sorterna kan korspollinerar varandra. Då blir bärskörden rikligare och bären större.
För den som vill göra en äng av en gräsplätt blir fagning en återkommande ritual.
Se det som en vårstädning. Pinnar, löv, torrt fjolårsgräs och gräshakmossa skall bort. Allt sådant som hindrar solen från att värma jorden och fröna från att gro.
En blomsteräng skall vara näringsfattig. Det är ytterligare en anledning till att ta bort löv och gräs som annars skulle förmultna och tillföra ny näring.
Mitt bästa redskap för att riva bort gräshakmossan och det torra fjolårsgräset är en vanlig kratta. En sådan där med träskaft och rött stålhuvud. Visst blir det efterarbete. Att lugga grästuvor och pilla bort envisa mosstussar som hukar för krattan görs bäst för hand. I alla fall om man, som vi, har relativt små ängsplättar.
I år började jag med att faga framför stugan. Det är där de flesta vårblommande lökväxterna finns. Målet är att bli klar med fagningen innan blomknopparna kommit upp. De fastnar annars i krattan och går av.
Därefter blir det dags att faga ängsplättarna ner mot slänten. Där finns det örter och gräs men inga vårblommande smålökar. Det dröjer nog till påskhelgen innan jag tar mig an dem. Allt under förutsättning att vårvädret förblir torrt och soligt.
Äntligen har jag fått njuta av drakulanunneörten (Corydalis solida ‘George Baker’).
Så det hemliga tricket med att sorksäkra nunneörtens knölar till 110% är att ha dem på balkongen? Det borde jag ha förstått.
Vi får se hur det gått för de drakulaknölar som blommade i gläntan förra året. Har de blivit vintersnacks åt gnagarna eller har de undgått upptäckt? Om ett par veckor har jag facit.
Det ställe som jag antog var vårt hemlighus ingår också i det lokala ekosystemet.
I ena fallet är det en jaktmark.
För andra är det ett torrt och tryggt ställe att övervintra.
Och så är det då vi, som har ett helt annat syfte med att besöka faciliteterna.
Må våra dasskompisar aldrig mötas utan fortsätta leva parallella liv.
Jag lyssnade på en podcast med en engelsk lantbrukare som målmedvetet jobbade för ökad biologisk mångfald på sina marker. Varje år valde hon ut en specifik djurart som hon gynnade med olika riktade insatser. Året därefter valde hon en ny art. Och en ny art året efter det.
Idén tilltalar mig så jag tänkte följa hennes exempel. Härmed utser jag fladdermusen till 2020 års favoritgäst i gläntan.
Fladdermöss är precis som människor. De vill ha någonstans att bo, gott om god mat, kunna chilla ostört och inte må dåligt av gifter i omgivningen.
Vi använder inte gift och det finns inte heller några störande ljuskällor i Solgläntan. Två punkter på checklistan som är klara. Då återstår bara resten.
Till att börja med sätter vi upp fler fladdermusholkar. Nästa steg är att se till att det finns mat. För att locka nattaktiva insekter skall det finnas gott om ljusa, gärna väldoftande, blommor.
Trots att jag tycker att vita blommor är rätt ointressanta finns det många sådana i gläntan. De flesta är torparväxter eller ängsblommor. Här är ett litet urval:
Att anlägga en damm i gläntan blir däremot inte aktuellt. Det finns flera vattendrag i närheten som redan nu förser oss med fler mygg än vad vi vill ha.
Skogsbrynet fungerar som gräns. Häckar och stugor ger olika ”rum”. Tyvärr har vi ingen jordkällare som skulle fungera som övervintringsplats. Men att vara ett bra sommarnöje är inte fy skam det heller.
Det blev läge att ta sig an ett av årets projekt – att föryngringsbeskära några av de buskar som gläntans förra ägare verkar ha ignorerat helt och hållet.
Första offret blev ölandstoken (Potentilla fruticosa L.) som står vid pergolan. Den hade inte gallrats på länge. Många av grenarna var gamla och växte dessutom tvärs igenom busken så de skavde mot barken på andra grenar.
Eftersom jag vill föryngra ölandstoken beskär jag den nu på våren så den skjuter nya skott. Det är först nästa år som den blommar på de kvistarna. Hade jag istället velat öka blomningen så skulle jag väntat med beskärningen till hösten.
Det blev en kort och intensiv insats med grensåg och sekatör. Jag fokuserade på att ta bort de äldsta grenarna och de som växte tvärs igenom ölandstoken. Som avslutning tog jag också några grenar som infiltrerat den blå floxen och rosorna.
Kvar blev en buske som är betydligt mindre i omfång men ser mycket piggare ut. Får se vilken väg de nya skotten tar. Växer de uppåt är allt frid och fröjd. Börjar de sno runt inne bland grenarna så får jag nog försöka leda dem rätt.
