Just nu är den ett vårtecken. En förhoppning om ljusa kvällar, ljumma dagar och humlesurr.
I sommar blir den förmodligen ett (kärt) besvär eftersom den växer framför verandatrappen. Perfekt placering för att vara maximalt i vägen. Som så ofta när biennerna självsår sig.
Av alla gläntans besökare är nötskrikan den skyggaste. Ser den så mycket som en gardin fläkta på tio meters håll flyr den omedelbart till skogs i ren och skär panik. Långt ifrån så kaxig som den låter.
Det är bara viltkameran som kan komma den in på livet. Att något låter konstigt är inte hotfullt så länge som det sitter still. Och med tanke på hur kvickt nötskrikorna kan flaxa iväg har de förmodligen helt rätt.
Jag kände ett visst motstånd mot hela idén, men nu har också jag blivit en sådan där person som krossar äggskalen i små smulor innan jag lägger dem i komposten. Mest för att skalbitarna blir aningens mindre synliga när den färdiga komposten läggs ut i rabatterna.
Eftersom varje Roslagskompost rymmer 500 liter skulle det krävas betydligt mer än ett tjog äggskal för att förändra pH-värdet på den färdiga mullen. Jag är inte ens säker på om det skulle vara önskvärt.
Men går det att kompostera så skall det komposteras. Förr eller senare bryts också äggskalen ner.
En av de saker jag är riktigt nöjd med är att jag lyckats få blåeld, humlornas favoritört, att växa i gläntan.
Efter ett nesligt bakslag när haren smaskade i sig alla fröställningarna trodde jag det var kört. Att blåelden hade utplånats i ett svep av en hungrig gnagare. Men där misstog jag mig.
Åtminstone ett frö landade i gruset. För året efter harmassakern fanns det en liten bladrosett där. Och när den plantan sedan blommade och gick i frö var återväxten tryggad. I alla fall ett tag framöver.
Om inget oförutsett inträffar blir det mycket blåeld och en fantastisk sommar för humlorna.
Snötäcket döljer den röda bondpionens vissna stjälkar. Växtstödet fungerade utmärkt i somras men nu saknar det all styrsel. Jag tycker att det borde stå mer stadigt när marken är frusen, men uppenbarligen inte. Än så länge har vi i alla fall sluppit den tyngsta blötsnön. Den som knäcker tjocka trädgrenar och gör snöskottningen till en plåga. När det så småningom töar blottas också alla sorkgångarna i gräsmattan.
En åminnelse om att livet pågår för fullt hela vintern. Utom synhåll för oss människor.
livet runt stugknuten 