Halsbrytande

Att fixa trappan upp till verandan har funnits på ”att göra”-listan ett tag. När så  nedersta trappsteget blev väldigt ostadigt gjorde sambon slag i saken.

Den nya, stabila trappan upp till verandan.

Med alla mått noggrant noterade fanns förutsättningarna att göra en bra ritning. Ändå tog det lite tid innan sambon var tillräckligt nöjd och virket kunde införskaffas. Sedan skulle idéerna bli verklighet med hjälp av såg, borr, hammare, rasp och vår största skiftnyckel.

Det tog ungefär en dag innan allt var klart men nu har vi en väldigt stabil och gedigen trappa av impregnerat trä som kommer att hålla lääääääääänge.

Exakt hur rutten var brädan? Genomrutten!

Och nedersta trappsteget på gamla trappan? Det visade sig vara helt ruttet. En möjlig dödsfälla som i bästa fall skulle gett skrämselhicka och i värsta fall bruten nacke.

Annonser

Geggiga fröbomber

Att öka antalet ängsblommor i solgläntan är ett långsiktigt projekt. Oftast sprider jag ut frön. Men eftersom fröna är lätta och flygiga är det svårt att få dem dit jag vill. (I det här fallet – in i mitten av täta buskage och stora hallonsnår.) Så jag bestämde mig för ge dem lite hjälp på vägen genom att göra fröbomber.

Det är nästan som att göra dumplings. Med fröfyllning.

Först lade jag överbliven planteringsjord i en hink. Därefter hällde jag i vatten lite i taget tills det gick att forma bollar av jorden. Med den kladdigaste ingrediensen redo att användas hämtade jag fröerna. Det var kråkvicker (Vicia cracca L.), fingerborgsblomma (Digitalis purpurea L.) och prästkrage (Leucanthemum vulgare Lam.) som jag samlat in från ängsplättarna. Varje jordklump plattades ut så jag kunde lägga frön i mitten.

Jorden pressas ihop runt fyllningen.

Sedan kom det momentet som krävde handkraft. För att fröbomberna skall hålla ihop när de kastas får de inte vara för blöta. Alltså måste jag klämma ut överflödigt vatten med båda händerna och samtidigt forma geggan till en boll.

Färdiga fröbomber. Bara att kasta.

Nu blev jordklumparna visserligen mer äggformade än runda men principen funkade. De höll ihop så jag kunde hysta in dem dit där jag själv inte kunde nå. När de slog i marken exploderade de i en massa jord-och-frö smulor.

Återstår bara att vänta och se om det blir fler blommor på de ställena.

Envishet lönar sig ibland

Sorgmanteln (Nymphalis antiopa) är varje år en av de första vårfjärilar i solgläntan. De är också snabba som sjutton och flyger högt upp i trädtopparna. Alla mina försök att fotografera dem med utslagna vingar har misslyckats. Tills nu.

Fatta vinken! Jag vill att du går din väg.

Det var en av sommarens nykläckta fjärilar som satt still och sög i sig fukt från grusvägen. Trots att jag försökte vara försiktig när jag närmade mig blev den irriterad och slog ut med vingarna. Men den satt kvar! Och jag kunde äntligen få en bild som visar hur vackra de är med gräddgula kanter på de brunröda vingarna och små blå detaljer.

Sedan lämnade jag den i fred så den kunde fortsätta dricka fukt ostörd.

Jag har blivit mer hårdhjärtad

Något som förändrats under tiden vi haft stugan är att jag är mer brutal nu.

Första året var jag superförsiktig. Dokumenterade precis alla växter i rabatterna. Läste på om skötsel och valde alltid att spara framför att ta bort. (Undantaget var lupiner. De har jag jagat sedan dag ett.)

 

Höstrudbeckior som växte på fel ställe.

Nu har jag lärt mig vilka av perennerna som är starkväxande. De som behöver hållas efter för att inte kväva allt annat i sin omgivning. Det finns också en gräns för hur många perenner jag kan ge till andra. Så nu rensar jag bara bort de plantor som växer där de inte skall vara. Är de av den buffligare sorten så hamnar de först i röthinkarna innan de går i komposten. De som lämnas kvar fortsätter att trivas och frodas.

 

Möjligen en gulringad gräsfjäril (?) på höstrudbeckian.

Det skär fortfarande lite i hjärtat att jag inte kan rädda alla. Men gradvis blir solgläntan mer som vi vill ha den. Med fler bärbuskar. Mer ätbara perenner. Ängsblommor som lockar till sig pollinatörer och andra insekter. Ödlor och fåglar som äter insekterna.

Om det krävs hårda nypor för att nå målet så får jag helt enkelt leva med det.

Duktiga Julia

Vi har ätit våra första havtorn! Det var inte självklart att den nya Julia skulle ge bär redan första året, men det gick visst bra. Smaken är frisk och rätt syrlig.

Självlysande c-vitaminbomber.

Eftersom havtorn (Hippophaë rhamnoides L.) vindpollineras visar det här också att hanplantan Romeo står på lagom avstånd.

Allt som allt blir det kanske en handfull bär i år. Men vi tänker långsiktigt när vi bestämmer vilka bärbuskar som skall få plats i gläntan. Vi valde Julia eftersom det är en sort som ger riklig skörd när den väl etablerat sig. Får hon bara lite mer tid, mycket sol och vatten blir det säkert mycket mer bär på grenarna

Ny tomtbesökare

Tack vare viltkamerans vakande öga vet vi nu att det finns dovhjort (Dama dama) i omgivningen.

Finns det något läskigt i skogen?

Jag misstänker att det är samma, till synes oskyldiga, Bambi som sedan raskt åt upp alla honungsfacelia och yin-yang-bönor. Kvar finns bara avknipsade stjälkar.

Ett bakslag men samtidigt är jag glad över att det mesta av odlingarna lämnats orört.

Två bra trädgårdspoddar

Peace-rosen blommar för fullt.

Jag är nyfiken och tycker om att förkovra mig. Och med en trädgård finns det alltid mycket mer att lära. Förutom att läsa böcker och bloggar lyssnar jag gärna på podcasts. Två av mina senaste favoriter hittade jag mer eller mindre av en slump.

Botaniska trädgårdspodden – medarbetare från Botaniska Trädgården i Göteborg pratar växter och trädgård. Avsnitten har olika teman som ”lökväxter” eller . Mycket trevlig och informativ.

Den brittiska indiepodden Roots and All med Sarah Wilson har också den olika teman för avsnitten. Oftast bygger det på intervjuer med kunniga och intressanta gäster.

Som en bonus vill jag också tipsa om Slow Bees intervju med professor Dave Goulson. Under det samtalet fick jag en ögonöppnare om hur viktigt det är att välja ekologiska plantor till trädgården och varför.