Den som gräver en grop

Äntligen blev det planteringsdags! Värsta högsommarvärmen har passerat. I perennrabatterna fanns flera tomma platser att fylla efter att andra plantor gått hädan. Och det är fortfarande gott om tid för växterna att hinna etablera sig inför den kommande övervintringen.

Det är kanske inte optimalt att perennerna stått krukade på balkongen men att plantera ut dem i våras och chansa på att de inte torkade ut kändes inte som ett bra alternativ. Då var det bättre att ha dem nära för att hålla koll. Nu är vädret så pass svalt att de borde klara sig med en rotblöta då och då.

Jag kom också ihåg att sätta ner tete-a-tete lökarna tillsammans med perennerna. Fyndlökarna låg i en mörk garderob och kunde lätt ha glömts bort ytterligare en månad eller två.

Slutresultatet blev faktiskt rätt bra. Den nya stjärnflockan hamnade bredvid de äldre plantorna. Där är förhållandena förmodligen bäst för den. Salviorna och axveronikan står torrt och soligt vid praktlysingen. Nu återstår bara att hitta en lämplig plats till den stora kustrutan ‘Rospiggen’ eftersom den blir både bred och högvuxen där den trivs.

Alla gillar hallon

Vi har inte hallonbuskar. Nej, vi har gigantiska hallonsnår som breder ut sig i slänten och bakom stugan. De ingick i köpet och är relativt underhållsfria. Gallring av gamla skott som gett bär varje vårvinter och skoningslöst mördande av nya skott som sticker upp i gräsmattan. Det är allt som krävs. I gengäld kan vi lyssna till förnöjt humlesurr och sedan finns det mängder av hallon,

Men den senaste veckan har hallonsnåren också varit platsen för ett mysterium.

Helt plötsligt var det ganska stora ytor där växtligheten var nedplattad. Först ett par stora bestånd av hostor och sedan hallonen.

Min första tanke var att ett klövdjur gjort daglegor inne i hallonsnåren för att få svalka och skydd. I skogen finns det rådjur, dovhjort, älg och vildsvin. Legorna var för små för älg och jag hoppades innerligt att det inte var vildsvin. De är vanligtvis extremt skygga djur men om jag hade otur och råkade väcka ett som slumrade skulle vi båda få en hjärtattack.

För att få klarhet i vad det är som rumstrerar om i buskagen flyttade jag en av viltkamerorna dit. Naturligtvis utan att få en enda vettig bild.

Men i natt var det action minsann. I nästan trekvart varade besöket. Och det var inte rådjur, dovhjort eller vildsvin (puh!).

Istället är det den här finsmakaren som hittat världens bästa bärbuffet i reviret.

Nom nom nom.

Resten av mysteriet fick också sin förklaring. När det var svårt att nå de bästa bären så löste den problemet genom att lägga sig ner och RULLA RUNT så att hallonplantorna trycktes ner till en lämpligare höjd. Grävlingshöjd.

Så här blir de lättare att nå.

Jag hade ingen aning om att en grävling kunde stöka till det så. Och jag är också innerligt tacksam över att det inte var ett vildsvin.

Taggar är bra för självförsvar

Björnbäret jag planterade i våras har överlevt trots rätt hårdhänt behandling. Först blev det uppgrävt från sin ursprungliga växtplats i en solig kompost för att sedan beskäras hårt och transporteras som handbagage på tåget. Nu står det på en halvskuggig plats vid tomtgränsen och verkar trivas helt ok. I alla fall kommer det nya skott.

Det tog lite tid och krävdes viss planering för att få tag i en taggig planta. De flesta vettiga människor föredrar tagglösa bärbuskar och rosor för att undvika blodvite. Därför är det sådant som finns att köpa hos plantskolorna. Men det händer att solgläntan får besök av dovhjortar och då försvinner både det ena och det andra. Naturligtvis mest sådant som är dyrt eller svårt att ersätta.

Dovhjortarna verkar däremot välja bort sådant som sticks i munnen. Därför nätade jag in flikbjörnbäret för att det skall få vara ifred och planterade den taggigaste honungsrosen som finns på marknaden. Jag hoppas det här björnbäret är tillräckligt otrevligt för att avskräcka de fyrbenta marodörerna.

Djur som ser ut som andra djur

Uttrycket ”att ståta med lånta fjädrar” har känts rätt passande när jag iakttar insektslivet i gläntan. Flertalet av dem har anpassat både kroppsform och färg efter en annan art som är mer respektingivande. Allt för att försöka avskräcka rovdjur utan att ha så mycket egen arsenal att backa upp det med.

Från vänster till höger: larv gräsulv, blomfluga, larv större snabelsvärmare, hallonglasvinge, påfågelöga.

Att kopiera utseendet från en annan art kallas för mimikry.

Vanligaste tricket är att använda varningsfärgerna gult och svart. Den fågel som fått ett getingstick tänker sig säkert för en extra gång innan den äter något som ser likadant ut. I alla fall hoppas hallonglasvingen att det är så det fungerar. Och den luddiga blomflugan är riktigt övertygande när den cosplayar som humla.

Blir snabelsvärmarlarven oroad sväller huvudet upp och helt plötsligt förvandlas fläckarna till två stora ögon som stirrar hotfullt på den som stör. Liknande skrämseltaktik som påfågelögat använder.

Gräsulvslarven har däremot ett riktigt försvar eftersom håren i den svartgula pälsen orsakar ordentlig klåda hos den som kommer för nära. (Det förstås tveksamt om det räddar den aktuella individen.)

Fjärilskyrkogården

Det var resterna av en massaker som mötte sambon i snickarboden. På bänken låg det många avbitna fjärilsvingar men av förövaren (gärningsdjuret?) syntes inga spår.

Eller jo, där fanns en liten lort som troligen kommit från en skogsmus. De äter allt som de kommer över och fjärilar är förstås smaskens. Men jag har ingen aning om var den fångat alla påfågelögon som den tuggat i sig. Fanns pupporna i snickarboden och musen hittade dem först när de kläcktes?

Ytterligare ett av alla mysterier som vi förmodligen aldrig kommer att få veta svaret på.