Fönsterrenoveringen framskrider

Efter att sambon renoverat de fönster som var i katastrofalt dåligt skick var det dags att ta itu med sådana som bedömts bara vara ”ganska risiga”. (Allt är ju relativt.) Men de har definitivt inte mått bra av att målas med plastbaserad färg.

gavelsidan av ett lågt, falurött trähus med vita knutar. En stege är lutad mot väggen. Två fönsterramar saknar fönster istället är de försatta med genomskinlig plast.
Plast funkar som provisorium. Ett tag.

På de här fönstren hade inte linoljekittet torkat in och fastnar lika hårt som på de tidigare. Något att vara tacksam för. Fortfarande var det ett pilligt jobb att få bort det men mjukt kitt är definitivt lättare att hantera. Det minskar också risken för att kniven slinter och rutan spricker. Eller att det blir blodvite.

Fönsterbågarna var snustorra och sög i sig linoljan. Inte på länga vägar lika törstiga som de första fönstren men det tog ändå ett par dagar innan de var mättade. Nästa steg blir målning med linoljefärg. Förmodligen krävs tre strykningar precis som på de tidigare.

Det kommer att dröja ytterligare ett par somrar innan alla fönster är färdigrenoverade. Så blir det när det inte är akut utan kan tas i lagom takt som semesterprojekt.

Och slutresultatet har vi sett att det blir bra.

Bienner till humlorna

Om det finns en nackdel med bienner, tvååriga blommor, är det att det är först andra året som vi kan njuta av blommorna. Första året kommer bara bladrosetter.

Av någon anledning verkar det dessutom som om alla fingerborgsblommorna i gläntan väljer att blomma samma år. Alla mina försök att driva upp nya plantor som skall blomma i ”mellanåret” har gått i stöpet. De VILL INTE!

rosa fingerborgsblommor mot en faulröd husvägg
Tulpanerna följs av allium som följs av fingerborgsblommor.

I rabatten vid verandan växer det fingerborgsblommor eftersom jag flyttade småplantor dit. Nu självsår de sig utan att jag behöver göra något särskilt. Humlorna älskar dem och just i år är våra fikapauser ackompanjerade av ett förnöjt brummande.

vit fingerborgsblomma - i bakgrunden skymtar en blommande, lila, rhododendron
På rätt plats är vita blommor magiska.

En vit fingerborgsblomma har självsått sig i den skuggigaste pallkragen. Den är enorm redan nu och har mängder av blomställningar som kommer att ge massor av frö.

Skillnaden i storlek mellan den här plantan och de vid verandan visar tydligt på vikten av växtplats. Även om fingerborgsblommorna klarar sig bra i den torra och sandiga jorden i rabatten skulle de helst ha så näringsrik mull som i pallkragen.

blåeldsblommor, fem blomställningar.
Intensivt blå blommor för att locka humlorna.

Blåeld är också en tvåårig växt som blommar nu. Det är en vildblomma som alla humlor formligen älskar. Under ett par års tid har jag samlat in frön från annan plats och strött ut dem på olika ställen i gläntan. Den torra och grusiga vägstumpen vid bastun visade sig vara den perfekta växtplatsen för dem.

blåeldsplanta i solen. väldigt många blomställningar och översållade av blå blommor. det syns att växtplatsen är torr och sandig.
Rätt växt på rätt plats. Då kan det bli så här bra.

Ur den vinterdeppiga bladrosetten triffiden har det kommit 28 (!) blomstänglar. Allihop översållade med blå blommor och omsvärmade av humor.

Jag strödde ut fler blåeldsfrön i höstas. Får se om de är lika svårflirtade som fingerborgsblommorna eller om de blommar ”omlott” så varje år blir ett blåeldsår.

Ny långhorning

Ibland ser jag ett nytt kryp som är artigt nog att sitta kvar när jag hämtat kameran.

Björkvedbock sitter på solblekta träribbor. Skalbaggen är vackert tecknad i ljusgrönt, limegult och svart med grårandiga antenner.
Stilig björkvedbock.

Så var det med den här vackra långhorningen som vilade sig i eftermiddagssolen. Lite efterforskning på nätet gav mig ett namn. Det var en björkvedbock (Saperda scalaris). Larverna lever i innerbarken av nydöda lövträd. Så det var säkert inte en tillfällighet att den här baggen uppehöll sig i närheten av björkvedstraven.

Fler växter! Mer växter!

Precis när sommaren lade in en högre växel ägnade jag mig åt frön, lökar och sticklingar.

på ett träbord ligger gröna, torra ärtor. bredvid dem finns de bruna resterna av deras gamla ärtskidor.
För lite för soppa, lagom till en pallkrage.

Förra året sparade jag två av sockerärtornas sista ärtskidor. De fick torka ordentligt och sedan ligga mörkt och luftigt. För två veckor sedan sådde jag de ärtorna i pallkragen.

ett ärtskott sticker upp ur jorden, snett bakom finns en bambupinne nedstucken, på jordytan växer gröna lavar.
Växtkraft!

Nyss stack de allra första ärtskotten upp ur jorden.

Jag tycker det känns extra tillfredsställande att få något ätbart från egna frön som jag sparat. Ett litet myrsteg mot att vara självförsörjande. I alla fall på utsäde.

i handflatan ligger många små blanksvarta runda frön av sibirisk nunneört. på vissa av dem syns en vit sträng, det är inte en grodd utan ett fettbihang för att locka myror.
Frön av sibirisk nunneört, med tydliga fettsträngar.

Jag gjorde också ett nytt försök med sibirisk nunneört (Corydalis nobilis (L.) Pers.). Den här gången hade jag helt pinfärska frön som jag strödde ut i perennrabatterna.

Plantorna kommer helt säkert att dyka upp någon helt annanstans än där jag släppte fröna. Den sibiriska nunneörten har nämligen ett listigt knep. Det som ser ut som vita groddar på bilden ovan är ett fett bihang som är en myrdelikatess. När myrorna tar  godsaken till stacken följer också fröet med en bit på vägen.

Myror! Jag räknar med att ni gör ert jobb! Kommer det bara plantor går det alltid att flytta på dem innan de blir för stora

sticklingar av kärleksört står i en glasburk. bakom burken är en röd trävägg.
Tar ni er blir det utplantering i höst.

Jag har också passat på att ta sticklingar av kinesisk kärleksört (Hylotelephium spectabile ‘Brilliant’). Flera platser i gläntan är riktiga torrhål och där passar en tuff suckulent. Oftast gör jag på samma sätt när jag tar sticklingar – skär av en stjälk, tar bort de nedersta bladen, ner med stjälken i vatten, väntar på rötter, planterar. Det går mestadels bra men ibland dör absolut allt i burken.

För den som har ett växthus eller annan plats utan ”entusiastisk medhjälpare” (katt) finns här en bra genomgång av hur man förökar kärleksört med sticklingar.

en tulpanlök bestående av tre jämnstora sidolökar ligger placerad på gräsmattan
Där en dör kommer tre nya i dess ställe.

Det var också dags att gräva upp de rosa tulpanerna och låta lökarna baka. Än så länge har jag haft tur med tulpaner. De trivs i de torra och varma delarna av rabatterna. Där  förökar de sig med sidolökar och blir sakta men säkert fler och ännu fler.

Av de fem rosa tulpanlökarna jag planterade i höstas har det nu blivit ett dussin. Våra vackra Purissima har på bara ett par år blivit tre gånger så många. Fortsätter det i den här takten får jag gräva upp en klunga praktlysing (Lysimachia punctata).för att göra plats. Inte en stor uppoffring för praktlysing har vi i massor och den sprider sig kraftigt.

Bästa sättet för mig att få en riktigt överdådig torparträdgård inom en rimlig budget är att föröka det som redan finns på plats. Då vet jag att det trivs i gläntans mikroklimat.

Sedan testar jag förstås också frösådd av nya växter som jag gärna vill få in, testköper lökar, byter till mig sticklingar och ”hittar” växter i butiker. För vad vore väl livet utan lite chansningar? Bra tråkigt.

Svartvit besökare

Som glad amatör händer det allt som oftast att mina försök att artbestämma något nytt i gläntan slutar i en återvändsgränd. Då är det en lyx att kunna få experthjälp.

ljusbeige fjäril hänger för glatta livet i ett grässtrå
Vad är du för en liten filur?

Det började med två ljusa fjärilar som helt plötsligt dök upp på en av ängsplättarna. Ovanifrån var de nästan ljust nougatbruna. Underifrån kritvita med svarta ränder.

Båda höll krampaktigt fast vid varsitt grässtrå och var väldigt ovilliga att flytta på sig.

svartribbad vitvingemätare sedd underifrån. vacker vit mätare med tunna svarta ådror i vingarna och svarta streck längs den vita, luddiga bakkroppen.
Inga ”klubbor” på antennspetsarna? Då är det inte en dagfjäril.

Stugbiblioteket saknar en bra fjärilsbok så jag vände mig först till nätet. Att googla på ”vit fjäril med svartådriga vingar” gav många träffar men inget som verkade rätt. Hagtornsfjärilens (Aporia crataegi) vingar var visserligen väldigt lika men kroppen är mörk och inte vit med tunna, svarta fartränder.

Till slut vände jag mig till Jourhavande Biolog på Naturhistoriska Riksmuseet för att få svar. De visste och kunde straxt berätta att det inte var ett par hagtornsfjärilar som hängde i gräset utan två exemplar av svartribbad vitvingemätare (Siona lineata).

Mätare är nattflyn och ”den grupp av nattfjärilar som mest liknar dagfjärilarna”. För att bidra till förvirringen så hittade jag alltså dagaktiva nattfjärilar … Det är möjligt att jag förr eller senare på egen hand hade lyckats klura ut vilken art det var men det hade säkert tagit lång tid.

Att svartribbade vitvingemätare skulle finnas i solgläntan är vid närmare eftertanke inte helt otippat. Larverna äter groblad, maskros, timjan, johannesört och kungsmynta. Det sistnämnda är något som vi har massor av i trädgårdslandet. Fast vi kallar den oregano,