Vackra men giftiga

Det är inte bara svamp och höstlöv som signalerar sin närvaro med starka färger. Helt plötsligt finns det gott om ljust orange bär nederst på tomten.

Det är våra liljekonvaljer (Convallaria majalis) som vill sprida sina gener vidare. Jag bestämde mig för att hjälpa dem lite på traven.

liljekonvaljebär
Läckert orange men inte något att stoppa i munnen.

Därför samlade jag ihop en näve mogna liljekonvaljebär, gick uppför backen, och strödde ut dem i skogsbrynet vid kompostbehållarna.

Tar de sig så får vi ett helt nytt liljekonvaljebestånd nära stugan. Då kan vi se blommorna när vi går mellan bodarna.

Jag vill definitivt inte kalla mig trädgårdsarkitekt men nog tänker jag på framtiden när jag gör saker. I alla fall ibland.

Annonser

Lågt i tak

Höstfärgerna sprakar i skogsbrynet och temperaturen kryper stadigt nedåt. Snart nog övergår hösten i vinter och vi vill helst inte elda för kråkorna.

De två senaste helgerna har vi därför tillbringat uppe på stugvinden. Det är hög tid att åtgärda den, minst sagt, bristfälliga isoleringen.

vinden utan isolering
Stugvinden var nästintill helt oisolerad.

Stugan byggdes knappast för långvarig vintervistelse. Detta förklarar delvis valet av tunn fiberisolering på vinden.

På olika ställen har någon tidigare ägare lagt dit extra sjok av glasfiber. Förmodligen sådant som blivit över från andra byggen. Slutresultatet var rena lapptäcket.

Vi bestämde oss för att använda stenull. Enligt vad sambon läst så tycker möss inte om det. Då slipper vi problemet med små frusna gnagare som bosätter sig på vinden.

vinden med stenull som isolering
Sakta men säkert fyller vi på med stenull.

Stenullen var förpackad i spolformade tjugokilossäckar. Vi började med att köpa fem sådana. Att få upp dem på vinden via stege var bara första utmaningen. Svårare var att hitta sätt att nå in i alla skrymslen och vrår utan att riskera att trampa igenom taket.

Vi löste det genom att lägga plankor tvärs över takbjälkarna som ett underlag att ligga på. Sedan var det bara att börja placera ut handfull efter handfull av stenull. Att nå in i innersta vinkeln av kattvinden var helt omöjligt. Dit in fick vi hysta tussar av stenullen och hoppas att de landade ungefär rätt.

Lägg till det andningsskydd och mycket konstiga arbetsställningarna. Ålning medelst hasning för att ta sig fram följdes av pilljobb liggandes på mage med armarna rakt utsträckta framför ansiktet. (Inte undra på att vi fick träningsvärk.)

Nu har vi i alla fall kommit så långt med arbetet att det märks en klar skillnad inne i stugan när vi eldar. Rummen värms upp snabbare och förhoppningsvis dröjer det också längre innan de kyls ut.

Är det så, då har vi lyckats.

Blåvinge i röllikan

Det är inte ofta som vi fått besök av någon blåvinge i gläntan. Synd, men inte helt oväntat. Ett flertal blåvingar är några av de mest hotade dagsfjärilarna i Sverige.

juvelvinge på röllika
Sommarkänsla – nu dröjer det ett år tills nästa gång.

I somras var det något som jag tror kan ha varit en Kronärtsblåvinge (Plebejus argyrognomon) som uppehöll sig runt röllikorna (Achillea millefolium L.)

Den lilla fjärilen var hyperalert och på sin vakt mot faror. Därför lyckades jag inte smyga tillräckligt nära för att kunna ta ett bra foto.

Även om blåvingen jag såg satt på en röllika är det troligen gökärten (Lathyrus linifolius (Reichard) Bässler) som eventuella larver kalasar på. Ytterligare en god anledning att inte vara nitisk med att rensa bort allt ”ogräset” på tomten.

Rolig kuriosa om röllika är att den dialektalt kallats backhumle eller jordhumle. Den smakar nämligen beskt och har faktiskt använts vid ölbryggning. Kanske något för de mest dedikerade mikrobryggerierna att testa på nytt? Snacka om hyperlokalt öl.

I brist på ihåliga träd

Får fladdermössen hålla till godo med en specialdesignad holk.

fladdermusholk
En gedigen fladdermusholk. Naturligtvis snickrad av ohyvlade brädor.

I alla fall hoppas vi att den kommer att falla dem i smaken så småningom. Det skulle vara så trevligt att få sällskap i gläntan av en liten fladdermuskoloni.

Tyvärr verkar holken fortfarande vara obebodd. Än så länge har jag inte hittat någon fladdermusspillning nederst på listen. Men förr eller senare så … vi ser dem ju på kvällarna när de jagar insekter i gläntan.

Hade vår stuga varit byggd av tegel istället för trä skulle jag definitivt beställt sådana här specialdesignade fladdermusholkar från England. Funktionella och snygga.

Fladdermusholk för tegelfasader
Supercoola fladdermusholkar anpassade för tegelfasader.

Tänk om det var självklart att alla nybyggda bostadshus skulle ha sådana här fladdermusholkar i fasaden? Då skulle nattlivet bli ännu mer spännande och alla små barn skulle tro att batman bodde på just deras gata.

(Tack till Ibstock för att jag fick tillåtelse att låna fotot på de coola holkarna.)

Sätta vitlök

När jag odlar grönsaker då skall det vara sådana som vi vill äta. Annars är det bortkastad tid och möda. Numera måste det också vara sådant som klarar sig på egen hand eftersom solgläntan är en fritidsstuga.

En godsak som motsvarar båda kraven är vitlök (Allium sativa).

vitlök therador sättlök
Den här vitlöken är verkligen en handfull.

Ungefär samtidigt som jag började tänka i de här banorna damp det ner en utförlig artikel om vitlöksodling i brevlådan. Naturligtvis en ren tillfällighet. Det gav mig ändå den där knuffen att faktiskt göra slag i saken.

Vitlök vill stå näringsrikt och väldränerat. De trivs bra i upphöjda odlingsbäddar.

Att sätta vitlök i pallkragen kändes därför naturligt. Passar också tidsmässigt. Det är på senhösten vitlöken skall ner i jorden. Då hinner den bli skördeklar till sommaren.

Tidigare när jag spontanodlat vitlök på balkongen har jag tagit en vanlig från snabbköpet. Nu specialbeställde jag en ekologisk sättlök av sorten Therador.

Skillnaden mellan ”snabbköpsvitlök” och ”sättlök” blev uppenbar när jag väl öppnade paketet. Löken var enorm och uppdelad i klyftor blev det 13 stora sättlökar.

Vi får se om varje sättlök blir en ny vitlök? I så fall tänker jag spara (minst) en av dem till eget utsäde.

Solhatten håller ställningarna

Ett av årets bästa fynd är de röda solhattarna (Echinacea purpurea ‘Magnus’). Av mina fem små barrotade perenner överlevde fyra att sättas ut på friland. (Oklart om haren gnagde i sig den femte plantan).

blommande röd solhatt
Om jag var en fjäril så skulle jag landa precis här.

Tre av dem gladde oss med blommor redan denna sommaren. Jag är imponerad av hur långlivade de varit. Det är först nu som kronbladen börjar vissna.

När de växer till sig är det möjligt att de skuggar svärdsliljornas rotstockar. Det är inte bra. I sådana fall får vi flytta dem till någon annan plats i trädgården.

Men det beslutet ligger fortfarande flera år framåt i tiden.

Gräsliga gnagare

Det är något som har ställt till det i rabatterna. Något som är bra på att gräva. Något som är väldigt enträget och som har bra luktsinne.

Jag misstänker att det är en ekorre. Alternativt en sork.

Oavsett vem av de båda misstänkta som visar sig vara skurken är resultatet detsamma.

Där jag planterat drakulanunneört och Azurlök gapar nu tomma hål i jorden. Mina krokusar, Von Sion, snödroppar och pingstliljor är (än så länge) orörda.

En speciell ledtråd talar för att gärningsdjuret är en sork. Behandlingen av Azurlökarna. Efter att de grävts upp hade de lämnats åt sitt öde.

Azurlök hör till Alliumsläktet och lukten sägs vara vämjelig för sorkar. Det skulle förklara varför de ratats.

De Azurlökar som jag hittade i rabatterna grävde jag ner på nytt. Kanske får de vara i fred den här gången.

Hoppas också att räven (Vulpes Vulpes) gillar smaken av lökspäckad sork.

rävspillning
Rävspillning. Pennan är ditlagd för att visa storleken.

Att räven besöker tomten regelbundet, det vet vi. Minst en gång i veckan hittar vi ny spillning på gräsmattan.

Ett doftande visitkort som berättar för andra rävar att de inte göre sig besvär. Det här reviret är upptaget.